Sarah Palin - ett päron till hockeymorsa

Obamania har ersatts av Palinmania. Sarah Palin, republikanernas första kvinna i en presidentvalskampanj, är en råttfälla som kan komma att sluka alla liberaler eftersom de helt enkelt är för dumma för att förstå vad hon står för. Dags för att förbereda oss på en president McCain i januari?

Var är Jamie Lynn Spears när man behöver henne? Faktiskt precis där man tror att hon är: utanför Bristol Palins port med en påse raplappar från en lyxig LA-butik. Ja, äntligen har vi fått en amerikansk toppolitiker som känns modern på riktigt. För där Barack Obama mest framstår som politikens svar på arenarock är Sarah Palin politikens svar på skvallerbloggen.

När hon introducerades för USA, världen, universum (vem vet hur stor Sarah Palins räckvidd är?) tänkte många direkt att upplägget mest kändes som en sitcom. Gammal mossig man som förlorat sin mojo joinas av ung, älgburgarätande före detta skönhetsdrottning – tillsammans tar de sig an Washington. Låt mig därför säga: sitcom, schmitcom. När Jamie Lynn Spears engagerar sig då vet vi att vi är i Perez Hilton-land. John McCain försökte som bekant i början av augusti hävda att det var Obama som var som Britney och Paris, men senast jag kollade var det ingen som läste snaskiga rykten om att hans yngsta barn egentligen var hans dotters avkomma. Det är för övrigt ingen som vet vad hans barn heter, men utan att googla kan jag räkna upp alla Sarah Palins barn (Track, Bristol, Willow, Piper och Trig). Fast det slutliga beviset på att Sarah är i skvallerland är väl ändå att någon hackade hennes mailkonto, Paris-style?

Mittenliberala blaskan The New Republic upplevde henne som så vanlig där hon stod på scenen att de tyckte att det såg ut som om hon var där för att hon vunnit en uppsatstävling eller ett lotteri. Jag tänkte därför först att Sarah Palin var något slags amerikanskt svar på Åsa Domeij, miljöpartisten som gjorde succé i valkampanjen 1988 mycket tack vare sin extremt vanliga jag-är-inte-enpolitiker-framtoning.

Men Sarah är förstås på en helt annan nivå. Åsa Domeij var fortfarande fast i tron att en politiker måste kunna saker eller säga meningar som betyder något. Sarah har insett att det viktigaste är att säga något samtidigt som man bäddar in det i ”här i Alaska” (det vill säga, bland oss vanliga människor) eller ”jag är en hockeymamma” (mamma, precis som ni!). Alltså blir svaret på frågan om hon har erfarenhet av utrikespolitik att man kan se Ryssland från Alaska. Eller varför hon kommer att kunna klara av Washingtons tungrodda maskineri: ”Vad är skillnaden mellan en hockeymamma och en pitbull Läppstift.” Vem behöver veta något om hur hon argumenterar för att en ung flicka som blivit våldtagen av sin farbror inte ska få göra abort när vi i stället kan lägga tid på att ta reda på om man verkligen ser Ryssland från Alaska (ja, man kan se en liten pluttig ö från en annan pluttig ö)?

Men genidraget är så klart att hon har stylat sig som komedidrottningen Tina Fey. Faktiskt måste det vara ett av pr-historiens största ögonblick – minst lika viktigt som Michael Jacksons syrgassäng – eftersom de där glasögonen garanterar konstant närvaro på Saturday Night Live. Och om det är något som vinner ett val så är det att man blir skrattad åt på SNL. Ingen gillar en person som det inte går att skämta med.

Vi kan förhoppningsvis se fram emot en oändlig ström skvaller från Wasilla, den lilla stad Palin var borgmästare i innan hon blev guvernör. ”Troopergate”, där Sarah Palin kanske försökte få sin systers före detta man sparkad eftersom han ”hade hotat att döda dem” samt använt en taser gun på sin 10-årige styvson låter bara som den smaskiga försmaken från ett litet samhälle på 7 000 invånare där alla blir lite för fulla och har familjefejder som startade någon gång före 1950.

Allt tyder på att det här är storyn om hur ett gäng rednecks från Wasilla tar över världen. Enligt New York Times gav Sarah Palin sin gamla klasskamrat jobbet som chef för jordbruksmyndigheten i Alaska. Hon var mäklare och hennes kvalifikationer sträckte sig till att hon gillade kor när hon var liten. Samtidigt fick en kollega från kommunen bli chefsåklagare och erkände för en vän att han inte hade någon erfarenhet av att vara chef men att han antog att han skulle få hjälp med det. Snart är de i Washington, för att inte tala om bakom förhandlingsbordet i FN! Är det inte spännande!

Men låt oss vara allvarliga. Det viktigaste Sarah Palin säger om vår samtid är hur död (eller levande, beror på hur man ser på det) identitetspolitiken är. Först var alla helt hejaramsa för Hillary eftersom hon var kvinna. Nu meddelar feministveteranen Gloria Steinem i LA Times att Sarah Palin är fel kvinna för hon har fel budskap. Att hon har fel budskap är uppenbart för varje tänkande, modern människa som tycker att det vore bra om USA:s vicepresident inte tror att Gud skapade kvinnosläktet från Adams revben. Men hon är fortfarande en kvinna – även om Washington Post skrev att ”her greatest hypocrisy is in her pretense that she is a woman” tror jag vi kan vara ganska säkra på att hon är det – och man kan inte i ena sekunden prata om vikten av vagina för att i nästa sekund säga att det är fel vagina. Som man bäddar får man ligga, och republikanerna visade snabbt att de också kan använda sig av ”sexism!”-greppet för att slippa kritik.

Nu är det inte i den fällan som liberala krafter kommer att gå. De kommer att lära sig att hålla för mun när de ser hur oskyldiga kommentarer förstoras och plockas ur sitt sammanhang och blir exempel på ”härskartekniker”. De har ju trots allt spelat det spelet från andra hållet i ett antal år. Vad de inte kommer att lära sig är att sluta skratta åt att Sarah Palin är från Alaska. De kommer inte att fatta att viktigare än att hon är kvinna är att hon är lantis. De kommer skriva spaltmeter om att hon har fem barn (och hon är inte ens katolik!) och lagar älgburgare (hon har skjutit den själv!), de kommer att håna henne för hennes sätt att säga ”nu-cu-lar” (precis som Bush!), de kommer att skratta åt att hon skaffade pass först förra året (vilken idiot!), de kommer att kalla henne Caribou Barbie och de kommer att förlöjliga alla hennes åsikter trots att en hel del av dem delas av många amerikaner. Och det värsta är att de inte ens kommer att fatta att de trampar på en massa människors liv.  

Man brukar ofta fråga sig varför den amerikanska arbetarklassen röstar på ett parti som inte kämpar för deras ekonomiska intressen. Det kan inte vara för att det bär emot att rösta på det parti som borde vara deras första val, eftersom detta partis förespråkare mest verkar tycka att vanliga arbetande amerikaners vanliga liv och deras vanliga åsikter är något de borde skämmas lite för?
/Daniel Björk