Klara, färdiga, konst!

Det finns en föreställning om att alla tidigt i livet, vanligen på högstadiet, hamnar vid ett vägskäl
där en skylt pekar mot sport och den andra åt kultur. Antingen går man och blir den bufflig hockeykillen. Eller så svänger man av åt det sköra men belästa Malte Persson-hållet. Highschoolkomedins dikotomi mellan så kallade ”jocks” och ”nerds” har sedan urminnes tider präglat anglosaxisk människosyn. Det är dags att rucka på den där uppdelningen nu.

Låt oss till exempel börja med att damma av citatet: ”Den har intet sportsligt inslag utan är en viloscen efter bad”. Den kommentaren ska en sportjournalist ha fällt om motivet på den vinnande tavlan i ”idrottsgrenen” måleri, vid sommar-OS i Los Angeles 1932. Guldmedaljören var den svenske konstnären David Wallin som tog hem segern med verket Vid Arilds strand, en nationalromantisk hymn som föreställer ett gäng nordiska beachbrudar.

Den svenska OS-truppen det året bestod även av proffskonstnärer som Isaac Grünewald och Bruno Liljefors samt tolv skulptörer, tre glasgravörer och två arkitekter. Men det var alltså Wallins viloscen som hamnade högst upp på prispallen.

Tanken på att man långt in på 40-talet kunde tävla i grenarna konst, grafi sk formgivning och
litteratur vid sidan av kulstötningen och höjdhoppet under OS kan tyckas komisk. Fast i själva verket är den inte alls särskilt avlägsen. I grund och botten har ju konsten sedan länge varit en renodlad sportindustri. En värld som kretsar kring tävlingsmoment, toppresultat och vinnare. Vi har numera de stora internationella mästerskapen, som Carnegie Award och Turnerpriset, samt Vårsalongen, en sorts konstens motsvarighet till Allsvenskan. 

Konstjournalisterna rapporterar i bästa sportbilagestil om de senaste rankningarna, hyllar framgångsrika
konststjärnor och debatterar nya prisrekord från auktionshusen. Medan konstmagnaterna öser miljarder i
sponsorpengar över toppspelare som Damien Hirst och Olafur Eliasson.

Ytterligare exempel på den här utvecklingen är Amir Bar-Levs dokumentär My child could paint that som jag skrev om för två nummer sedan och som kanske illustrerar den extrema prestationskulten allra bäst.
Filmen är berättelsen om det amerikanska underbarnet Marla Olmstead, fyra år och konstnär i världsklass. Hon började måla abstrakt redan som tvååring, intervjuades av konstskribenter på New York Times, sålde snart sina konstverk för uppemot 2 miljoner och ligger sedan dess i hårdträning med sin egen pappa som agent och coach – pappsen är nämligen övertygad om att dottern är en ny Jackson Pollock. När ungen står där och kluttar på målardukarna, medan päronen hejar på bredvid, förs onekligen tankarna till farsor som hetsar knattelaget vid sidan av hockeyrinken.

I det här sammanhanget är det naturligtvis ingen slump att den ryske oligarken Roman Abramovitjs
nästa investering efter att ha köpt fotbollsklubben Chelsea var att bygga ett enormt konstgalleri i Moskva. Eller att Sarah Jessica Parkers produktionsbolag nyligen lanserade sin realitysåpa American Artist, så vitt jag förstått ett sorts konst-Idol där deltagarna ska tävla i akvarellmåleri inför en hårdnackad konstkritikerjury på tv.

Vi snackar helt enkelt om konst som blivit en elitidrott. Det är bara prispallarna och guldmedaljerna som
saknas.

/Natalia Kazmierska