Hedi Slimane

TEXT: Daniel Björk

Om det finns någon designer som har definierat 00–TALET är det Hedi Slimane, och det trots att han under sin tid på Dior Homme designade kläder uteslutande för män. I mars förra året lämnade han Dior och sedan dess har modevärlden väntat på hans nästa steg. Men är Hedi redo att koma tillbaka?

Den första intervju jag läste med Hedi Slimane var i ett nummer av brittiska gaytidningen Attitude när han hade börjat få ett visst erkännande för sin design för herrlinjen på Yves Saint Laurent, där han huserade 1997—1999. Fotona visade Hedis favoritmodell, en kille som han beskrev som att man inte visste om han var en angel eller ett råskinn, med ett ansikte som både utstrålade kriminalitet och barnslig oskuld. Det var en look som han snart skulle överge till förmån för trådsmala (tonårspojkar som jag en gång beskrev som en dolkstöt i ryggen på grabbigheten).

För det var på Dior Homme, där han debuterade i januari 2001, som Hedi fick möjlighet att ta full kontroll över processen och där hans kreativa idéer kunde få fritt spelrum. Huset Christian Dior var framgångsrikt inom dammode, under ledning av John Galliano, men hade ingen tydlig tradition av herrkläder och Hedi deklarerade tidigt att det han sökte efter var en look, en känsla, snarare än trendbaserade kollektioner. Han ville att kläderna skulle signalera en parisisk sensibilitet och
stilkänsla.

Men snart började ett annat tema växa fram i hans kollektioner. En romantisk, energikickande ungdom, nära kopplad till indiescenen i London, med Pete Doherty som musa, en stil som faktiskt inte växte fram förrän 2004-2005. Hedi Slimane lyckades göra det få modedesigner klarar av: att kristallisera tidsandan och ta en look från gatan och göra den till mode genom bättre material, bättre skärningar, oväntade möten mellan manligt och kvinnligt och en obarmhärtig grundvision.

Så om 90-talet tillhörde Tom Ford och Gucci, var det Hedi Slimane som blev den i särklass viktigaste designern för 2000-talet. För även om Miuccia Prada betraktades som något av ett orakel var Hedi Slimanes vision om en närmast fascistiskt smal look den som vi kommer att se som definierande för den här tiden. De smala jeansen, tajta kavajer och jackor, kroppsnära skjortor, den androgyna looken och blandningen av kvinnligt och manligt fångade nuet mer än något annat vi kunde se på catwalken. En strikt modernism blandad med ungdomens energi visade sig vara 00-talets melodi.

Men i mars förra året lämnade Slimane Dior, efter att förhandlingar mellan dem strandat. Dior utnämnde Hedis gamla assistent Kris van Assche till designer för Dior Homme och Hedi gick under jorden. Fast inte riktigt. Världens modetidningar fortsatte att publicera Hedis svartvita bildserier och porträtt av musiker och unga människor, ibland dokumentära bilder från konserter I London, ibland avskalade bilder mot en grå bakgrund. Han fortsatte också att publicera bilder regelbundet på sin fotoblogg på hedislimane.com/diary. Han sammanställde en fotobok och ställde ut i Tokyo och Barcelona.

I takt med att ryktena om ett kommande Hedi Slimanemärke duggar allt tätare måste man dock ställa sig frågan om hans storhetstid är över och om inte världen har gått vidare och Raf Simons eller kanske Lucas
Ossendrijver på Lanvin har tagit Hedis plats längst fram i herrmodets congakedja. För det fanns en tid då de flesta kände en trötthet inför Hedis hårda linje och ständiga idealisering av engelska indierockare. Men varken Raf eller Lanvin har lyckats bli något utöver modegunstlingar. De är briljanta var för sig, men Hedis design var inte bara briljant utan självklar – en sällsynt förmåga han delar med giganter som Yves Saint Laurent och Coco Chanel. Så svaret på frågan om Hedi är över är troligtvis nej. Inget har förändrats, för vi har fortfarande samma behov av att inspireras av ungdomens energi och romantiska inställning till livet. Och det finns alltid utrymme för någon som kan kanalisera den genom ett par byxor eller en kavaj.

Trots at du inte designar kläder längre är du nästan mer närvarande på modescenen i dag på grund av din medverkan i tidningar och utställningar. Har det varit befriande at fokusera på foto och konstprojekt?

– Ja, absolut, och det var faktiskt också meningen. Jag behövde distansera mig ett tag från en viss idé om mode som business. Och foto är ett medium som jag alltid har använt för att utveckla mina idéer.

Din fotografiska stil beskrivs ofta som minimalistisk. Reduktiv skulle kunna vara en bra definition. Reduktiv och för det mesta anspelande. Det är på något sätt alltid samma bild, nu sedan 25 år tillbaka, ett repetitivt tillvägagångssätt kring ett motiv. Det är nästan som en ritual. Skulle du säga att foto är det bästa sättet att förstå dina estetiska ideal?

– Det är det enda sättet. Mode har alltid bara varit en översättning av mina fotografier, en cinematisk utgångspunkt i rörelse.

När du hänger med kidsen, brukar du vara på egen hand?

– Det är mer troligt att jag är med vänner.

Vet de vem du är?

– Ibland gör de det, ibland inte, men så fort de bryr sig eller är medvetna förlorar jag intresset.

Titeln på din utställning Perfect Stranger handlar om att du inte känner de flesta av dem du fotograferar. Varför känner du så?

– Jag föredrar att inte känna dem jag fotar, men ibland gör jag det. Eller så lär jag känna dem, men då låtsas jag som om jag inte gör det, eftersom att inte känna någon lämnar mer utrymme för fantasin. Jag ifrågasätter personen med fotot.

Om du kunde gå bakåt i tiden och fota vilken scen eller händelse som helst, vilken skulle det vara?

– Nashville på 50-talet eller London i slutet av 70-talet. Jag antar att det fortfarande skulle kretsa kring musiker.

Var det traumatiskt att lämna Dior Homme förra året?

– Jag skulle ha uppskattat om alla hade respekterat min önskan att gå vidare och hade uppfört sig. Det slutade med en patetisk och uppblåst strid om att få äga en del av det jag hade gjort, som ett stulet eftermäle, eftersom jag visste att jag varken var död eller pensionerad. Det var rätt förudmjukande och pinsamt att se den grundläggande avsaknad av självaktning och avundsjuka som fanns. Samtidigt var jag så lättad över att gå vidare att hela cirkusen inte spelade någon roll. Jag var nöjd med att lämna kakan bakom mig. Jag kände att jag hade tur som hade möjlighet att ta ett steg bort från allt och inte fastna i bekvämlighet. Det hjälpte mig också att se vem jag kunde lita på och vem jag var.

Nu har ett år gått, saknar du klädskapandet?

– Ja, absolut. Jag älskar att designa kläder, men du förstår, det är så mycket runtomkring, så man måste verkligen tänka igenom allt väldigt väl.

Rapparen Kanye West tyckte det var jobbigt att du inte designar längre och sa att han skulle använda sina Dior Homme-jeans tills de var utnötta och förstörda. Du kanske kan upplysa honom och oss om vad du själv har på dig nu för tiden?

– Jag har också på mig mina gamla kläder, vilket är en orsak till att jag funderar på att återvända till modevärlden till viss del.

I en intervju med Hint Magazine sa du att du trodde att du skulle återvända till modevärlden under 2008. Nu har mer än halva året gått. Så ska vi fortfarande hålla hoppet uppe?

– Jag antar det, men jag är petnoga och har bra rådgivare i affärer och kontraktsfrågor. Jag behöver inte arbeta just nu, det är inte en nödvändighet. Så jag kan välja precis vad jag vill ha.

Du sa också att du inte ville att en eventuell comeback skulle ta över ditt liv. Ska vi dra slutsatsen att det du funderar på är något mindre, mer exklusivt, kanske till och med mindre mainstream än Dior Homme?

– Jag skulle hellre arbeta med flera olika specifika koncept, av olika storlek och med olika fördelar. Det skulle kunna vara slutet eller jättelikt, och troligtvis båda två. Man behöver den bredden.

Jag har hört rykten om att du har en deal mer eller mindre klar, inklusive parfymkontrakt.

– Jag hör rykten varje dag. Jag tänker alltid att de handlar om någon annan.

I en intervju med Le Monde förra året sa du att du ser på säsongskollektioner som ett mode som ligger efter modet, eftersom bilder av kläderna kablas ut på direkten över hela världen. Betyder det att du ser på det framtida Hedi Slimane-varumärke som något annorlunda?

– Det är också en fråga som jag alltid återvänder till. Systemet med säsongskollektioner är löjligt och överspelat. Det behöver förändras i en tid med internet. Ingen vill egentligen ändra på det, men de kommer att bli tvungna.

Allt som du gör är så samspelt. Fotografiet, modet, formgivningen, möblerna. Mr Saint Laurent kom berömt nog till din första visning för Dior Homme, vilket känns som om det har en betydelse. För finns det inte en likhet mellan er två i det att ni båda har en väldigt tydlig idé om hur saker ska vara? Du har pratat om en inneboende idé om mode, något som jag förstår som att du inte tycker att det ska handla om trender, utan snarare om ens personliga vision.

– Ja, precis. Men det är ibland svårt att genomföra, på grund av media och förväntningar på att man ska skapa något ”nytt”, vilket inte alls är poängen om du frågar mig. Jag sätter min tillit till en sorts lockelse och vissa proportioner, en särskild stil skulle kunna hänga med i ett årtionde. Jag har alltid föredragit nuet framför det nya. Det är det som betyder något för mig: tiden vi lever i. Jag hörde till exempel en miljon gånger att mina smala jeans var ute, att mina smala modeller hade bytts ut på catwalken och gå vidare. Det handlar alltid om att stå fast vid sina övertygelser, oavsett konsekvenserna.

Så om du skulle återvända till klädskapande, skulle du fortfarande följa denna vision? Eller ser du det som ett grundideal som sedan anpassas till tidsandan?

– Jag tror att ens stil och vision måste vara oföränderlig. Tidsandan är ren formgivning.

Har du alltid haft samma idé om en romantisk och heroisk, ungdomsfull maskulinitet?

– Jag tror att den har varit samma sedan jag var tio år. De första åren på Yves Saint Laurent var väldigt frustrerande för jag hade ingen kontroll. Det fanns en särskild idé om manlighet som inte kunde utmanas fullständigt under de första åren. Det var mer av ett jobb. De två sista kollektionerna på YSL låg närmare det jag tänkte mig, jag köpte mig frihet, även om tillverkningen inte var i samklang med min stil och en besvikelse. Jag fokuserade verkligen när jag var på Dior, jag valde min egen ateljé och tillverkare.

Tror du fortfarande på denna typ av manlighet? Känns den modern?

– Jag måste säga att jag inte riktigt vet vad som är modernt. Det moderna är redan postmodernt. Det moderna kan vara utslätat eller konventionellt. Och jag tror manlighet kan vara vad som helst egentligen. Man måste leka med konventioner och föråldrade idéer och ha en tydlig röst.

Folk har snackat mycket om att en råare, maskulin man är på väg tillbaka – med skägg och muskler. Vissa har förespråkat det i flera år. Vad tror du själv om det?

– Sådana spekulationer är alltid så frånkopplade från modets och gatans organiska utveckling. Det är något man diskuterar på Ritz Hotel mellan fem och sju, under happy hour. Jag har inget emot skägg och muskler och hela den grejen. Men det är inte relevant inom en viss idé om herrmode. Jag tittar aldrig på en sådan kille och tänker att det handlar om stil, för det handlar om sex. Samma sak med tjejer. Pröva kurvor i en chiffongklänning. Det är en annan attraktion. Men det är inget man kallar stil.

Dina manliga ideal har stöts och blöts i åratal. Men hur är det med dina kvinnoideal, hur ser de ut?

– Det är ingen skillnad alls. Alla tjejer jag fotograferar ligger väldigt nära mitt killideal.

Är det sant att den viktigaste orsaken till att du slutade på Dior Homme var att du inte fick göra damkläder?

– Ja, det är helt sant. Jag kände att jag hade definierat projektet tillräckligt, det var dags att gå vidare.

Kan vi alltså dra slutsatsen att om du börjar designa kläder igen så kommer du att göra kläder för tjejer?

– Säkerligen, men på något sätt gjorde jag nog redan damkläder redan tidigare, utan att veta det.

Vad var det som gjorde dig intresserad av mode i början?

– Det var en slump. Men jag antar att det är ett släktdrag. Jag tyckte inte om mode och intresset kom sent, som tur var.

Vad är ditt första modeminne?

– YSL-utställningen på Musée des arts décoratifs i Paris i mitten av 80-talet.

När förstod du att du kunde göra människor vackra?

– Jag har aldrig tänkt på det så. Jag drogs till något annat. Vissa människor har en stilkänsla och en viss grace i allt de gör och i sättet de rör sig på. Jag tyckte det var mycket mer intressant än skönhet.

Tycker du att människor underskattar hur mycket mode handlar om en sorts liv, snarare än klädesplagg?

– Det är precis vad jag menade. Det är det som mitt verk alltid har handlat om. Det är faktiskt nödvändigt för mode att ha ett band till hur människor lever, en viss hållning, en sorts energi. Det finns inget mode utan relevans för en viss tid och energi. Det är sant för varje designer som har haft en påverkan, från Gabrielle Chanel till Yves Saint Laurent eller Alaïa. Det är också orsaken till varför man måste vara lite lättsam i sin design. Ingen kan räkna ut vem som kommer att komma nerför gatan. Det handlar aldrig om att gräva ner sig i koncept, som ju är en kliché inom modet, utan att leva i sin tid och vara en deltagare.

Deltar du fortfarande i Londons musikscen?

– Ja, men scenen är nu lite mer allmän och kommersiell. Men det är fortfarande mycket som händer.

Varför drogs du till indierockscenen, snarare än någon annan scen?

– Det hade att göra med min barndom, men egentligen handlade det om musik som betydde något och som katalyserade en tid. I slutet av 90-talet var mina vänner inne på den franska dansmusiken och elektronisk musik var mer kreativt intressant. Tidens soundtrack, det är det allt handlar om. Samtidigt är min estetik närmare rock.

Har du hittat någon ny grupp som du gillar?

– Jag har inte gått på konserter så mycket de senaste månaderna och jag har inte funnit något spännande sedan These New Puritans som jag hittade förra året.

Du pratar mycket om en romantik och optimism som de här unga kidsen har. Vad menar du med det?

– Ett slags total medvetenhet om sin tid, inom något slags romantiskt och eteriskt område – internet – där de kan vara vem de än vill vara.

När jag såg Bertolucis The Dreamers med Michael Pitt fick jag en känsla av en viss aptit inför livet och kultur som var genuint livsbejakande och väldigt kraftfull och som verkade influera ungdomar under 60-talet. Tror du att unga människor i dag har samma livshunger?

– Helt och hållet – jag älskar den filmen för övrigt – jag tror att de har samma lekfulla mål och längtan efter ett spännande och okonventionellt liv.

Så vad har du på din iPod idag?
– Gamla saker, new wave, förutom alla demoband jag får.

Brukar du fortfarande åka till Berlin? Känner du att staden ännu har samma energi som i början av århundradet?

– Jag är inte helt säker. Den är fortfarande en väldigt kreativ och konstnärlig stad. Och det finns ett gott skäl till det: den är billig. Men saker och ting har förändrats. Det känns som om alla har upptäckt Berlin nu, precis som alla nu för tiden bor i Brooklyn.

Har du hittat någon ny scen, ett nytt land kanske? Eller tänker du mer att den här ungdomsrörelsen är global och lika intresant vare sig man är i Sydney, Shanghai, London eller Barcelona?

– Jag känner att det är svårt att i dag utforska ett enskilt område. Det är därför jag tycker det är omöjligt att bestämma var jag ska leva och jag håller fast vid mina resväskor. Ungdomen är online och bortom geografi.

Hedi Slimane är aktuell med boken Rock diary (JRP).