Jon Jefferson Klingberg - Jag tror vi behöver prata faktiskt

Jag läser Jon Jefferson Klingbergs debutroman under en minisemester i London. Det går fort: när jag väntar på väskan på Gatwick är jag redan på sidan 200. Den är mitt enda sällskap när jag vaknar alldeles för tidigt i mitt skabbiga lilla hotellrum på Pembridge Square. Blicken landar på den uppfodrande titeln Jag tror vi behöver prata faktiskt och sedan är det omöjligt att somna om. Jon Jefferson Klingberg skildrar i dagboksform ett år av sitt liv. 

Journalen inleds med skilsmässa och fortsätter sedan med all den bitterhet och monumentala trötthet som drabbar honom när det står klart att exfrun är mer framgångsrik på singelmarknaden än han själv Det är inget uppseendeväckande med storyn: människor skiljer sig varje dag. Men invävd i boken finns en diskussion om manlighet som är interessant.

I romanen är det ”Kristin”, exfrun, som är den rationella och osentimentala arbetsnarkomanen, som träffar nya och äter antidepressiva för att kunna jobba vidare som vanligt. Den manliga berättaren är däremot lamslagen. Inga av de traditionellt manliga medlen för att handskas med en privat kris ligger för honom: han super inte ner sig i ett halvår, han arbetar sig inte upp till en vd-post på reklambyrån, han reser inte till Goa. Han knullar visserligen – men mer pliktskyldigt än ohämmat. I stället hämtar han på dagis varannan vecka, vårdar sina krukväxter, städar, ibland går han ut och dricker två öl på Tranan men tar nattbussen hem långt före stängningsdags.

Romanens berättarjag, här kallad Karl Mikael, behärskar inte klassisk manlig krishantering. Däremot är han till bredden fylld av typiskt manliga känslor: ”han som stal min fitta”, skriver han om fruns nya pojkvän. Han väger sina egna tillkortakommanden på jobbet mot den handlingskraft som exfruns nya snubbar tycks utrustade med. Äganderätten, Hedern, Styrkan. Här är romanens själva kärna: alla typiskt manliga sjukdomssymptom består – det är bara medlen att handskas med dem som inte längre är comme il faut i ett samtida Stockholm.

När Karl Mikael börjar grina, det händer ofta, gömmer han sig i hallen, trots att han bor ensam. Det är en träffande bild av osäkerhet. Mannen är så kluven inför sina känslor att han tvingas retirera till garderoben.

De pseudonymer som Jon Jefferson Klingberg i boken ger manliga bekanta tycks bekräfta att vi har att göra med en uppsättning dinosaurier: de heter märkliga förmoderna saker som Thorsten, Ambjörn, Jarmo, Willy... 

Det är oklart vad berättaren egentligen arbetar med. Men då och då masar han sig iväg till en byrå där han driver olika projekt. Ibland går det en vecka innan han kommer, ibland sitter han kvar längst på kvällen. Hans exfru rör sig ledigt och med allt större framgång i medieindustrin, medan den för den manliga huvudpersonen tycks bli ett slags spegelbild av hans privatliv – ännu en arena där man ska prestera, men där det saknas givna regler och ramar.

Som embryo till en riktig roman är Jag tror vi behöver prata faktiskt läsvärd. Om jag vore förläggaren skulle jag bett Jon skriva 200 sidor till, om det samhälle som skilsmässan utspelar sig i.
Det råder ingen brist på mondäna mediemiljöer i samtidslitteraturen. Men jag tror Jon Jefferson Klingberg
skulle kunna bidra med en uppriktig och rörande roman om olycklig kärlek i reklambyråmiljö.

/Björn af Kleen

JAG TROR VI BEHÖVER PRATA FAKTISKT AV JON JEFFERSON KLINGBERG
(ALFABETA) FINNS UTE NU.