Generation karikatyr

Om The Wire-skaparna David Simon och Ed Burns verkligen hade varit trendkänsliga hade deras nya serie Generation Kill handlat om hur kineserna ”tar över världen”: oljan, vapnen i Darfur, kontrollerandet av Google och arkebuserandet av människor och OS. Men framförallt pengarna! Det är den mest kittlande utrikespolitiska spaningen just nu, se nya Batman-filmen för Kinakonspiratoriska exempel.

När Canal+ visar Generation Kill, som inte är en serie om Kina utan om Irakkriget, känns det mest som bilder av en svunnen tid. Lite samma feeling infinner sig som när man som ung 80-talist såg Oliver Stones Plutonen i ett tv-rum i en 70-talsvilla, belägen i Borås lika gärna som i Kalmar. Enda skillnaden i upplevelse mellan Plutonen och Generation Kill är att i den senare har för kort tid gått för såväl eventuell kultbildning som romantisering. Serien har samtidigt för lite med nuet att göra. Nuet där Barack Obama
hyllas världen över. När han åker och hälsar på Jordaniens kung säger denne att det inte var Obama som fick träffa en kunglighet utan vice versa. Obamas starkaste vallöfte är förändring. Det blir ett relativt val som i stor grad handlar om felen den förra presidenten gjorde. 

Generation Kill skildrar Irakkrigets initiala skede. Innan man upptäckte att det inte fanns massförstörelsevapen i Irak, anledningen att man över huvud taget gick in Irak. Och incitamentet är gott. Visst finns det något starkt rörande i den naivitet de unga männen bär på, tilltron till att de gör någon, världen, en tjänst. En idiotisk, hoppfull anda som handlar om att följa en ledare, som med nutiden i bakhuvudet ökar dimensionerna. Ett smärtsamt antiklimax — han hade fel! Men jag har tyvärr läst Hemingways Farväl till vapnen och kommer aldrig kunna nöja mig med mindre introvert smärta från soldater än så. I Hemingways bok finns förutom kvalitativt romantiserande, ett narrativt: ensamheten i en hård säng i lägret, en blodig linda på ett sår som försöker läka ikapp med ett brustet hjärta. Generation Kill är för mycket svensexa för att mitt hjärta ska börja dunka. Simon och Burns verkar ha fascinerats mer av den böghatande sidan av soldater i exil. Om man har skapat ett av 2000-talets bästa dramer – som The Wire ju är – är kraven höga och det är svårt att inte jämföra. Men samma sak som är styrkan i The Wire – karaktärsbygget, från poliser som Kema och McNulty till gangsters som Omar och Avon – är svagheten i Generation Kill. Där personerna är skeva och bändliga i The Wire finner man soldaterna här formstöpta. Det hela reduceras till en sorglig studie i manlighet, som jag faktiskt inte köper: under den hårda ytan är man mjuk bla bla bla.

Serien stannar vid att lyckas gestalta det komiska i manlig gemenskap, vilket den klarar utmärkt: att gnugga varandra i håret och inte visa känslor. Jävla bög hit och fitta dit. Det blir ett slags nostalgiskt fabricerande av en värld där män får vara män. Långt bortom genusteorier och teorier. Det hela är bara muskler, kött och gött. Sen stopp. Jag vet att det här kommer bli en succé. Alla kommer se den. Det gör mig besviken. Det är könsstereotypt så det förslår, som en tv-världens motsvarighet till modebloggen: att underkasta sig själv bilden av det egna könet, oavsett om det är att vara fåordig i kamoufl age och pissa stående i öknen eller att tjöta om Miu Miu. Allt blir karikatyr.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli