Powerkvinnans dilemma

Man tror kanske att Lars Norén gör deppiga dramer. Men den verkliga sorgen finns i kvinnoinriktad mainstreamfiktion. Hur man än försöker berätta historien om vad som kollektivt äter västvärldens moderna kvinnlighet verkar svaret alltid vara detsamma, oavsett om det ges via Sex and the city, Desperate housewives eller Gilmore girls. Enda sättet att bli lycklig är via en man.

Så även i Lipstick jungle som snart börjar sändas på Canal +. Wendy (Brooke Shields), Nico (Kim Raver)och Victory (Lindsay Price) försöker få ihop livspusslet – den glamourösa varianten. De är 40 bast och råsnygga, extremt framgångsrika kreativa karriärskvinnor, med dito älskare, äkta män, barn och dramer. Men jobb och kreativitet är bara berlocker runt en pilatestränad hals. Lipstick jungle är på många sätt en uppdaterad saga. Alla är prinsessor, urbana visserligen, men livet är fortfarande meningslöst om man inte räddas av en rik man (på Manhattan).

Recensionerna av Lipstick jungle har handlat om hur »Sex and the city har vuxit upp«. Gäsp. Likheterna tar slut i och med att båda serierna baseras på böcker av samma författare, Candace Bushnell. Visserligen handlar även Lipstick jungle om ett tjejgäng i New York, men den är på samma gång både mer värdekonservativ och mer nyanserad än SATC.

Wendy, Nico och Victory är äkta kvinnor. De har maktpositioner på jobbet, därför har de »problem« och är trötta (det är status). Den största förolämpning de kan tänka sig är fortfarande att vara en dålig mor (att inte få ihop livspusslet!). Och samtidigt som Lipstick jungle är trökig och typiskt tematisk finns en fin ny humor som visar att man inte är dum i huvet och missar metareferenser bara för man är kvinna. När Lorraine Bracco, mer känd som Dr Melfi i The Sopranos, gästar i form av en lite tjock, bitter men rik förläggare blir
en av hennes första repliker till Brooke Shields: »Who do you think I am? Your psychologist?«.

Om man diggar Wall Street-romantik tillgodoser Lipstick jungle många behov – långa ben, grå kostymer, otrohet och klackskor, att rösta blått. Det är sagan om powerkvinnans liv och leverne! Hur pseudofeministisk den där girlpowerkänslan än må vara – kvinnokamp kan först uppstå när man tar tid för sig själv, »me time«, och använder denna tid till att gå på gym, tycks Lipstick jungle vilja säga – finns det ändå trevliga bieffekter med den här typen av stenhårt genomförda och högbudgeterade kvinnoserier. De stora karaktärsrollerna spelas ju av kvinnor. Och även om dessa kvinnoroller är traditionella rent samhälleligt, blir det i film- och tv-världen närmast ett queergrepp att manliga medverkande endast får vara bollplank, språngbräda och muser.

Caroline Ringskog Ferrada–Noli