Skrytbyggen på landet

Alla som likt mig har följt den brittiska riddarserien The Tudors – eller alternativt är väl inlästa på Shakespeare – borde kunna placera in citatet »Mitt kungarike för en häst« korrekt i brittisk historieskrivning. Kan komma till användning nu.

Hästen ifråga är gjord av konstnären Mark Wallinger, favorittippad vinnare i tävlingen om ett nytt landmärke på en åker vid Themsens strand i den lilla kommunen Ebbsfleet utanför London. De andra finalförslagen – bland annat en fruktansvärt ful änglavinge av Christopher Le Brun – är fortfarande med i matchen, men det är alltså en fåle som sticker ut. Wallingers vita fullblodsarab är nämligen 50 meter hög och har redan väckt debatt om trojanska hingstar, gammal anglosaxisk nationalmytologi och det brittiska imperiets långa tradition av framavlade kapplöpningshästar. Men framförallt är den ett exempel på en tilltagande trend i konstvärlden.Vi kan kalla den »skrytbyggen«.

En annan, ännu mer radikal hästpojke i genren är konstnären Luis Jimenez verk Mustang, som nyligen uppfördes i Denver i USA efter 16 år av folkstormar och byggrättsstrider. Man behöver bara kasta en blick på den för att förstå varför: den cirka 10 meter höga, glansiga blå pållen som stegrar sig mot Klippiga bergen i horisonten har röda ögon som lyser som blåslampor i mörkret och präglas överlag av en rätt surrealistisk Lisebergkänsla.

Inte underligt att Denvers invånare kallar den för »djävulshästen från helvetet«. Eller att resten av USA ser den som ett uttryck för Colorados skrämmande brist på god smak och finkultur. Sverige är inte sämre när det kommer till monumentalverken. Boråsborna har som bekant gått man ur huse i protest mot popkonstnären Jim Dines nio meter höga Pinocchiostaty Walking to Borås, som härom månaden till slut ändå restes på Allégatan och inom kort med all säkerhet kommer att bli stans stolthet. Och i Svansele i Norrland planerar man sedan flera år tillbaka bygget av världens största älg, »Storälgen« i folkmun, som ska fungera som både konferensanläggning och turistattraktion. En 45 meter hög tolvtaggare i trä, högst upp på en fjälltopp mellan Arvidsjaur och Skellefteå.

Man skulle kunna tro att de här konstverken är ett uttryck för storhetsvansinne – en dålig kombination av konstnärer med uppblåsta självbilder, unken lokalpatriotism och entreprenörsanda gone wrong. I själva verket är det nog tvärtom. Behovet av att sätta en utarmad industristad, en sömning landsände eller en bortglömd glesbygdskommun på kartan med gigantiska djurmanifestationer härrör ju snarare ur en desperation som vem som helst kan känna igen sig i: periferins dröm om att få bli centrum för en stund. Ett rop på hjälp från samhällets sista utpost. Svårt att inte känna sympati för de där vulgohästarna, när allt kommer omkring.

Natalia Kazmierska