Efter Margiela

En gång när jag var på second hand-affären Beacon’s Closet i Williamsburg i New York hittade jag två plagg. En svart dekonstruerad skjorta från Martin Margiela och en rosa stickad tröja i något grovt och väldigt stretchigt technogarn från Comme des Garçons. Jag köpte Margiela-skjortan, men lämnade Comme-tröjan. I efterhand ångrar jag mig lite. Varför egentligen välja de fyra vita stygnen i nacken framför något betydligt roligare?

På samma sätt går det att undra, när man står i solskenet och tittar ut över ett glittrande Medelhav under modefestivalen i staden Hyères i Provence. Sällskapet består av semesterglada och lössläppta modemänniskor. Kvinnorna har en blandning av kläder på sig, det är långa fladdrande klänningar, smokingjackor och bara ben i sandaler. Männen har Margielatröjor på sig. Helt vanliga tröjor, nästan provocerande vanliga. Det enda som avslöjar dem är stygnen i nacken.

Alla som använder sig av termen »märkeskläder« för att beskriva något moraliskt dåligt, och framhärdar i att säga att folk som gillar mode är en fårskock, skulle antagligen skratta belåtet om de fattade vilken status Margiela har för människor som jobbar i modebranschen. Denna status är en rak bekräftelse på att modemänniskor är de största fåren av dem alla, som går igång på trista tröjor bara för att de har stämplats av rätt designer.

Även om kläder måste få handla om gruppkänsla också för dem som ägnar hela dagarna åt ämnet, är det svårt att komma ifrån fantasilösheten i modemännens Margielauniform. Liksom, lite bättre kan ni väl? Välj åtminstone de plagg från Margiela som faktiskt har något med mode att göra...

I år fyller Maison Martin Margiela hur som helst 20 år, och har för första gången börjat leverera vinst till ägaren Only the brave Srl (som i sin tur ägs av Dieselmannen Renzo Rosso). Enligt Womens Wear Daily hoppade Margielas omsättning hela 50% procent förra året, och man planerar nya butiker, nya linjer och parfym. Frågan är bara vad det kommer göra med statusen inom modevärlden.

Det var lite oroligt redan när Margiela på grund av ekonomiska problem sålde till Rosso 2002, men den gradvisa anpassningen av företaget har skett snyggt och ganska osynligt fram till nu. Tydligen är den tidigare rätt sektlika organisationen numera en slimmad designfabrik enligt normen för ett större modeföretag ska vara uppbyggt. Det räcker uppenbarligen inte att sälja kläder till modemänniskor, de som gärna vill identifiera sig med konstigheter och otillgänglighet, längre.

Med modevärldens logik bör det innebära att det snart kan vara dags att ersätta de där vita stygnen med någon annan, subtil, märkeskod. I stunden hoppas jag lite på Comme des Garçons. Konsekvensen i skapandet hos Japans mest kända modemärke är värt mer än det som konstaterades i en New York Times-intervju med Comme des Garçons designer, mediaskygga Rei Kawakubo – nämligen att inga moderedaktörer längre har hennes catwalkkläder på sig, inte ens de japanska.

Agnes af Geijerstam