Finsmakarens val

Utanför den pseudovärld vi brukar kalla filmfestivalcirkusen är det kanske inte så många som vet vem han är. Om det ens är så många där.

Men Philippe Bober är en doldis som kanske har filmfestivalvärldens – och därmed antagligen hela filmvärldens – mest exklusiva, konsekventa och specifika smak. Och sådant är alltid fascinerande. Den franske producenten/distributören/säljaren och hans bolag Coproduction Office med säte i Köpenhamn producerar en eller ett par filmer per år. På sin höjd. Så gott som varenda en lyckas leta sig in i de allra finaste salongerna på de största festivalerna. Receptet? Formmässigt hårt hållna feel bad-dramer. Bober är handelsresande i filmad ångest om man så vill. Med en underton av mörk humor? Well, inget måste, men varför inte?

Något utöver detta verkar inte riktigt existera. Dyker det inte upp några manus med tillräckligt mycket ångest och saftig samhällssatir ligger Bober hellre lågt än producerar något annat.

Det var Philippe Bober som låg bakom Lars von Triers tidigaste filmer och tv-serien Riket. När Roy Andersson under 2000-talet triumferande comebackat som långfilmsregissör har Bober haft mer än ett finger med i spelet. Begåvade islänningen Dagur Karis debutfilm Noi Albinoi producerades av Bober och han har ett pågående samarbete med österrikiske ångestmästaren Ulrich Seidl (Hunddagar och nu senast Import/export). Carlos Reygadas, Mexikos främste regissör just nu (om Iñarritu och Guillermo Del Toro ursäktar), och hans nästan meditativt långsamma epos om kontrasten (eller konflikten?) mellan storstad och landsbygd har självklart funnit ett hem hos Bober.

Alla är visuellt drivna filmare. Som ogillar att man klipper i filmremsan i onödan. Som antingen älskas eller inte förstås alls beroende på smakpreferenser. Med tanke på Bobers förkärlek för den typen av regissörer var det egentligen inte fråga om han skulle upptäcka svenske Ruben Östlund. Utan när. Så det kom inte som någon större överraskning att Bober var på plats för att prata om Östlund, hans kommande andra långfilm De ofrivilliga och deras samarbete under Göteborgs Filmfestival tidigare i år. Finns det någon svensk regissör som stämmer in på beskrivningen ovan är det ju Östlund. Hans debutfilm Gitarrmongot med dess avsaknad av en tydlig (läs: dramaturgiskt regelmässig och förutsägbar) berättelse och avskalade formspråk och ovilja till närbilder och klippning var så mycket Philippe Bobers likör att den borde ha färgats i någon giftig färg, buteljerats och skickats direkt till fransmannens kontor.

Av det lilla som berättats om De ofrivilliga – fem episoder om relationen mellan grupp och individ, alla filmade i långa scener, med statisk kamera – verkar den inte mindre perfekt för Bober och hans filmfestivalfilmsmak.

Mattias Dahlström