Bonjour Tristesse

Det finns naturligtvis saker som skiljer möbelmässan i Milano från andra mässor och Milano från andra storstäder. Men det verkar enligt mina högst ovetenskapliga undersökningar i stort sett ha med taxibilarna att göra. Milano är den enda staden i världen där taxametern sätts i gång genast när (om) man lyckas beställa en taxi genom växeln.

Taxibilen som besvarar anropet tycks alltid finnas i andra delen av staden så att den redan när du blir upphämtad är skyldig 15-20 Euro.

Annars är allt sig likt. Ungefär vartannat år är det kallt och vart annat år är det varmt under möbelmässan – eller I Saloni som den egentligen heter. Tilläggsmässan heter antingen Eurocucina (kök) eller Euroluce (belysning). Men de senaste tio åren har inte mycket hänt.

Visst presenteras nya saker i Milano: de brasilianska Bröderna Campanas inträde på scenen på 90-talet, holländska designkollektivet Droogs interaktiva kollektion Do-create visades 2000 och italienska möbelföretaget Sawaya-Moronis ändlösa försök att presentera brittisk-irakiska arkitekten Zaha Hadid som möbelformgivare har till slut lyckats över all förväntan. Men återigen, man blir aldrig förvånad.

Som ett exempel hängde jag för ett par år sedan i källaren till Pradabutiken i Milano samtidigt som den skallige franske stjärnarkitekten Jean Nouvel kom in. Nouvel var som så ofta i sällskap av fem-sex blonda, yppiga kvinnor. Han har dessutom för vana att gå omkring svartklädd från topp till tå, gärna med en slängkappsliknade överrock. Varken han eller för den delen kvinnorna gjorde mig besviken. Så vad tror ni karln köper? Jo, svarta kalsonger.

Så är det i Milano. Om man sitter hemma och läser ögonvittnesskildringar kan man lätt tro att det händer en hel del på en sådan gigantisk tillställning som Milanomässan. Men nej, Piero Lissoni presenterar lite lägre, lite längre soffor. I Kartells alltid lika spektakulära gigantiska mässmonter sitter tjocka japaner och tyskar med champagne i glasen samt eleganta italienskor med feta orderblock på borden. Den tyska lampkonstnären Ingo Maurer lyser upp Ron Arads dötrista plåtmöbler, år efter år.

I kaféet utanför lyxbutiken 10 Corso Como sitter stylister från Sköna hem med ömma fötter och sipprar Campari. På kvällen möts sedan alla vi svenskar på överfyllda Bar Basso.

Oddsen för att något annat skulle inträffa är ungefär lika stora som att DN:s arkitekturkritiker Peder Alton skulle nedteckna en egen tanke.

Men det finns hopp. Beatriz Colomina är en spansk arkitekturteoretiker som knappt satt sin fot i Milano och som senast var aktuell med utställningen Clip/Stamp/Fold i London – en genomgång och ett slags upprättelse av 60- och 70-talets arkitekturideér om återvinning, solenergi och ekologi.

Colomina har också en klar bild om vad som kan ge reella nyheter även i Milano. »Det måste bli en stor ekonomisk recession. När det inte finns så mycket att bygga finns det mer tid till att tänka«.
 

Thomas Ekström

Clip/Stamp/Fold skall förhoppningsvis visas i Oslo, se www.clipstampfold.com för närmare information. Annars är Beatriz Colomina aktuell i bokform med Domesticcity at war (The Mit Press).