Nu
Psykporrens väl och ve
Tv-serien In treatment är den minst sedda och mest omskrivna på kultursidor just nu. Trots att den till formen är något så okommersiellt som 25-minutersavsnitt med bara dialog mellan terapeut och klient vågar amerikanska HBO satsa på serien, som bygger på en israelisk förlaga.
Kanske är det inte helt ologiskt att In treatment kommer just nu i en tid av rehab och mughots och smutsiga kändisnaglar, utan snarare symptomatiskt.
Sedan 11 september finns ett nytt allvar i USA. Kanske kan vi tacka World Trade Center-traumat för den fördjupning som återspeglas i tv-världen de senaste åren. En trend som syns både i fin- och fulkulturen, Britney Spears sammanbrott är till för att visas upp.
Eller så är det som i Gabriel Byrnes terapeut Pauls mottagningsrum i In treatment: Fantastiskt inrett, snyggt psykiga, smala klienter med intressant blick. Stripigt, fett hår på bussen, vara rädd på Konsum och evig ensamhet och urinlukt har inget med den här världen att göra. In treatment är medelklassens serie, vår romantiska bild om att ligga på dyschan materialiserad.
Spindeln i nätet, inte bara för In treatment utan för mycket av de senaste årens sensationella sätt att punda på folks inre över huvud taget, är regissören Rodrigo García (som också är seriens producent). På hans cv står avsnitt av Tell me you love me, de sämsta avsnitten av Sopranos, en hel del Six feet under och filmen Nine lives. Frågan är vad han kompenserar för? En shrink skulle nog säga »subversivt faderskomplex«, då pappa är nobelpristagaren och fanbäraren av den keffaste av genrer, magisk realism: Gabriel Garcia Marques.
Den »nya nyfikenheten« för människans inre som In treatment exemplifierar får sägas vara typisk amerikansk. Det är en annan tradition än Europas illustrationer av en mer fistfuckande ångest, undertecknad Truffaut, Norén och Fassbinder, som varken kommer med dekorationer eller lösningar.
Alla som gått till en psykolog i verkligheten vet ju hur jävla störiga de är. De vägrar säga ett knyst, hatar Freud, frågar på sin höjd om man är trött och ger kognitiva råd som »ta en macka«.
Kanske är det den magiska realismen som äter upp den vanliga realismen i In treatment. Pauls perception är hur som helst inte av denna värld. Han noterar hur patienten dricker kaffe och på två sekunder finns en förklaringsmodell för undermedvetna önskningar som Paul sammanfattar i att »du spottar ut det om det inte passar...«. Det kallas psykologporr. Och även om jag är tacksam tycker jag också, som den lutheran jag ändå är, att man måste jobba lite mer för att få sin porr. I Sopranos, beviset för att psykologiserande tv kan generera cash, bygger Dr Melfi och Tony upp en relation tills den blir tät och osande av sex, aggressioner och undertoner.
I In treatment får man i stället ännu en skolboksanalys från en sminkad Gabriel Byrne i cappucinofärga
Caroline Ringskog Ferrada-Noli
In treatment börjar sänds måndagar på Canal+
Obamania har ersatts av Palinmania. Sarah Palin, republikanernas första kvinna i en presidentvalskampanj, är en råttfälla som kan komma att sluka alla liberaler eftersom de helt enkelt är för dumma för att förstå vad hon står för. Läs mer
Det finns en föreställning om att alla tidigt i livet, vanligen på högstadiet, hamnar vid ett vägskäl där en skylt pekar mot sport och den andra åt kultur. Antingen går man och blir den buffliga hockeykillen. Läs mer
Rodeo-redaktionen delar med sig av sina tips den här veckan. Läs mer
The Mail on Sundays avslöjande om streetkonstnären Banksys riktiga identitet måste ha varit sommarens största antiklimax. Speciellt eftersom det stora mysteriet fortfarande är olöst: varför i hela friden har folk fått för sig att Banksy skulle vara en politisk konstnär? Läs mer
TEXT: Daniel Björk Om det finns någon designer som har definierat 00–TALET är det Hedi Slimane, och det trots att han under sin tid på Dior Homme designade kläder uteslutande för män. Läs mer
Som embryo till en riktig roman är Jag tror vi behöver prata faktiskt läsvärd. Om ja vore förläggaren skulle jag bett Jon skriva 200 sidor till, om det samhälle som skilsmässan utspelar sig i.
Det råder ingen brist på mondäna mediemiljöer i samtidslitteraturen. Läs mer
Om The Wire-skaparna David Simon och Ed Burns verkligen hade varit trendkänsliga hade deras nya serie Generation Kill handlat om hur kineserna ”tar över världen”: oljan, vapnen i Darfur, kontrollerandet av Google och arkebuserandet av människor och OS. Läs mer
En Hummer hämtar upp mig utanför McDonald’s på Fridhemsplan. Det är som en scen ur tv-serien Entourage, men i stället för Turtle är det en kille som heter Chucky som kör – en kraftig man klädd i seglarjacka och med ett öppet, välartikulerat sätt som får honom att framstå som en egenföretagare från Östermalm. Läs mer
Den här månadens låt är Elephant Man - Nuh Linga på Look Gal riddim. Nuh Linga är en dans som är het på Jamaica just nu, låten har toppat listorna ett bra tag, och gör det än idag. Läs mer
Under 80-talet, innan hip hop spridits över precis världen, vänt upp och ner på hitlistorna och skakat om i allmänhetens medvetande, var rap bara en subkultur. En viktig anledning till att genren började växa var MTVs veckoprogram Yo! Läs mer
Jodie Foster. Umm Kulthum. Janis Joplin. Joan Armatrading. Sandra Bernhard. Amanda Bearse. Portia Di Rossi. Dusty Springfield. Lindsay Lohan. Tilda Swanton. Djuna Barnes. Läs mer
Götgatsbacken. Troligen den enda modecatwalken i Stockholm som alla kan närvara vid utan att ha lista och som är helt gratis. Det räcker bara med att du är där cirka en kvart för att någon streetkid ska komma staplandes med ett par skyhöga Hopeskor och galet blandade kläder. Läs mer
Prins Carl Philip gjorde som examensarbete i en fotokurs han läste ett projektarbete om hemlösa. Prinsessan Madeleine var för bara någon vecka sen »beskyddare« av Stockholms modevecka. Men den som lugnt vinner den kreativa konkurrensen mellan de kungliga syskonen är Kronprinsesasan Victoria. Läs mer
Hm. De är unga, och nya i gamet, så de har rätt att göra lite fel. Läs mer
Den inflytelserike amerikanske musikjournalisten Sasha Frere-Jones har uppfunnit en musikgenre som han kallar »lazer bass«. Det enklaste sättet att beskriva den är att den innefattar all ny dansmusik som flörtar med hip hop-kulturen, iklädd zebrarandiga tajts och neonfärgade Ray Banglasögon. Läs mer
Varje anständigt konstverk om överklassen driver tesen att aristokratin just dött eller snart ska göra det. Från sentimentala romaner som En förlorad värld till akademiska portalverk som The decline and fall of the British aristocracy. Läs mer
Jan Gradvall, . Låtval: Never change. Jag blir alltid tjock i halsen när jag hör den här. Man får ta med sig skivor till BB. MIn son föddes ungefär tre fjärdedelar in i The Blueprint. Läs mer
Man tror kanske att Lars Norén gör deppiga dramer. Men den verkliga sorgen finns i kvinnoinriktad mainstreamfiktion. Hur man än försöker berätta historien om vad som kollektivt äter västvärldens moderna kvinnlighet verkar svaret alltid vara detsamma, oavsett om det ges via Sex and the city, Desperate housewives eller Gilmore girls.Enda sättet att bli lycklig är via en man. Läs mer
Alla som likt mig har följt den brittiska riddarserien The Tudors – eller alternativt är väl inlästa på Shakespeare – borde kunna placera in citatet »Mitt kungarike för en häst« korrekt i brittisk historieskrivning. Läs mer
Kommentarer
Jag förstår att du raljerar lite, och jag är bara en och inte alla, men jag har aldrig upplevt mina analytiker på det där sättet. Au contraire har många av de älskat Freud, fler än vad man kanske (som du) tycks tro, kanske för mycket. Det är min begränsade erfarenhet från att ha avverkat fem psykodynamiskt skolade psykologer, samt efter att ha hört om mina två syskons, min mammas och min pappas psykologer. Och även några vänners.
Skriv kommentar