En sjuklig fascination

Erland Cullberg är 77 år och målar rätt fina expressionistiska tavlor med flera lager av oljefärg. Sedan han slog igenom på 1980-talet har han varit en av landets mest respekterade konstnärer. I böcker om hans konstnärskap kan man läsa hyllningstexter av kulturbjässar som poeten Werner Aspenström, konstnären Jan Håfström och konstakademiens sekreterare Olle Granath.

Erland Cullberg kommer själv från en namnkunnig kulturfamilj, har varit gästprofessor på Mejan, har examen i konst och filosofi , har blivit utnämnd till årets konstnär och fi nns representerad med en rad verk i Moderna museets samlingar. Nu kan man se hans senaste verk på Konstakademien på Fredsgatan, där bara väletablerade konstnärer får ställa ut.

Men i en intervju i Dagens Nyheters kulturdel(3/4) kallas Erland Cullberg för »total särling« som mest sitter och levererar »poetiska oneliners« och odlar ett originellt leverne, jämförbart med »en målning utan ramar«. Här får han bara frågor som: »Din första oljemålning, hur såg den ut?« som om det handlade om pärlplattor på dagis.

Anledningen till det här tonfallet är att Erland Cullberg lider av schizofreni. Det verkar DN-skribenten Pontus Dahlman tycka är en pikant detalj i sammanhanget. Om detta pratar han nämligen även med Erland Cullbergs kändisbröder, konsthistorikern Staffan Cullberg och psykiatern Johan Cullberg. Trots att de noggrannt påpekar att det inte handlar om någon »sjukdomskonst«, envisas Pontus Dahlman med diagnoserna. »Deras bror, konstnären, är allt de inte är. Kanske skulle vilja vara?« funderar han. Varför någon skulle vilja vara schizofren framkommer inte. Inte heller varför en etablerad, superproffsig och akademiskt skolad konstnär som Erland Cullberg ska dras med mystifierande epitet som »budbärare från en annan verklighet« som vore han ett väsen ur Sagan om ringen. Eller varför konstvärlden envisas med att romantisera psykiska sjukdomstillstånd.

Ingen skulle få för sig att beskriva människor som söker vård på grund av svår ångest, vanföreställningar och självmordstankar för »budbärare«. Eller upprymt beskriva den nedrustade psykiatrin som motiv för färgglatt måleri. Men i konstvärlden ses sinnessjukdom bara som en intressant inspirationskälla. Där lever galna geniet-klyschan vidare som om inget hade hänt. För något år sen kunde man till exempel se den obehagliga utställningen Inner Worlds Outside på Whitechapel Gallery i London, där man undersökte begreppet »outsider art«. Med det menas den långa hemska konsttradition där man dumpat allt som anses vara konstigt och annorlunda – till skillnad från den vanliga insiderkonsten. »Psykpatienter, kriminella, medium och andra excentriker« enligt kuratorerna. Folk som »utforskar psyket«, har livlig fantasi och vistas i samhällets utkanter. Folk som har »barnasinnet« kvar.

Fördomsfullhet, däremot, verkar vara konstvärldens definition på normalt.
 

Natalia Kazmierska