Prettohatarhaveri

Det första man får lära sig om brats är att de är kulturlösa. Jag trodde länge det var en överdrift.

När publicisten Hugo Rehnberg avslöjade att han deltar i en bokcirkel på Östermalm inbillade jag mig att yngre brats skulle följa hans exempel. Under vintern nås jag av motstridiga besked. Aldrig tycks kulturella ambitioner ha stått så lågt i kurs som nu. Värderingen av ordet pretentioner är en bra barometer. Och att vara pretentiös – ett pretto – är bland det värsta man kan vara på Stureplan just nu. Om man står under Svampen och lite i förbifarten råkar formulera en hel mening, kanske droppa ett adjektiv, får man genast glåpord till svars inifrån gallerian. Det står en snubbe därute, viskar någon, som typ tror han är August Strindberg.

Detta kulturförakt var emellertid inget problem så länge som bratsen spelade en perifer roll i samhällsapparaten. Men i takt med att arten rör sig från marginalen till centrum, erhåller förlagskontrakt, driver de mest lästa bloggarna, flyter omkring som allmänna livsstilsförebilder, måste jag säga att detta hat mot pretentioner blir obehagligt.

Man vill inte leva i en offentlighet där Ondskan-regissören Mikael Håfström stämplas som »rikspretto«. Hallå, att regissera Hollywoodrullar är inte att ha för stora intellektuella eller estetiska anspråk. Den jantelag som bratsen ofta sagt sig bekämpa med sin frivolitet, upprätthålls nu i själva verket av bratsen.

Det stränga klimatet bekräftas i några av vinterns böcker. Ta Fredriks Ljungs självbiografiska roman Parasiten. Berättarjaget, en tidigare Handelsstudent som går ner sig i finansbranschen, åker då och då till Södermalm för att få utlopp för sitt kulturförakt – lyssna av kvasiträskets kulturflummarfloskler, som han säger.

Ett annat exempel är ekonomijournalisten Pontus Herins dagbok I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra. Herin, som är uppvuxen i Djursholm, beslutar sig för att bosätta sig i Tensta i ett och ett halvt år. Herin vill bidra med rakare rör i integrationsdebatten. I stället för en massa abstrakta begrepp såsom »strukturell rasism« tycker han att alla skulle tjäna på klartext. I Tensta anklagas somalier för att vanvårda svenska åldringar. Pontus Herin ger sig ut för att undersöka varför just somalier dras med detta rykte. När en icke namngiven kulturjournalist antyder det koloniala i projektet, slår författaren bakut.

Prettohatarna har en sak gemensamt. De vurmar för uppriktighet. Att vara pretto är att låtsas – spela viktig, tänka abstrakt, teoretisera. Många är nu så rädda för att verka pretentiösa att de dagligen måste manifesta sin uppriktighet. Frågan är om det i denna manifestation inte döljer sig något väldigt pretentiöst. Att begära uppmärksamhet för sin uppriktighet, är inte det att ta sig själv på väldigt stort allvar? Tro att man blottar något unikt? Prettohatarna kan vara mest pretto i stan.

Björn af Kleen