Mode att ha kul

Mode kan vara sjukt roligt. Det kan vara fånigt, fjantigt och alldeles underbart.

Men mode är också förlöjligat, vilket kanske är anledningen till att det i Sverige är svårt att hitta något att skratta åt. I ett land där »mode-bevakning« traditionellt sett inneburit samma sak som »veckans roliga bild från en modevisning« i kvällspressen – gärna parad med en löjlig text om tights för män – är risken stor att den som gillar mode gör sig lite extra allvarlig så att ingen ska kunna säga att han eller hon sysslar med trams (det är tyvärr en rätt dålig strategi eftersom de allvarligaste också är de som är enklast att driva med). Resultatet blir därefter. Ingen tror att modemänniskor faktiskt skämtar ibland, att de har humor. Kanske är det till och med dags att ta till Magdalena Ribbings utväg. När hennes läsare inte fattade att hon var ironisk i sin etikettsspalt i DN började hon märka meningar med »obs: skämt» eller »obs: ironi«. Det är både synd och tråkigt, för modet och modevärlden är ett sådant tacksamt område för humor.

Jag tyckte till exempel Comme des Garçons fastsydda tafsande händer i förra årets höstkollektion var kul. Balenciagas blommiga quarterbackklänningar för våren är också roliga för att de får skåde-spelerskan Jennifer Connelly att se ut som ett fullständigt miffo i den egna annonskampanjen. Och vad är John Gallianos frisyr om inte stor humor?

Skribenten Hadley Freeman är väldigt underhållande när hon på ett torrt sätt svarar på »läsarfrågor« i brittiska dagstidningen Guardian (trots att hon är amerikan). Och de allra bästa texterna under de gångna modeveckorna var när New York Magazines modeblogg The Cut »översatte« visningsrecensioner: de förvandlade Style.coms eleganta beskrivning av hur publiken på Bottega Veneta drog efter andan när en modell med en vackert skuren seglarkavaj över ett par grå flanellbyxor gjorde entré till »Everyone who audibly gasped really just needs to get laid«.

Chanels chefsdesigner Karl Lagerfelds uppenbarelse är så bisarr att han har uppnått den åtråvärda positionen som någon man både kan skratta åt och respektera, även när han i septembernumret av omgjorda amerikanska Elle svarar på frågor som »What’s your favorite junk food?« med »A hamburger. I was born in Hamburg.«

Inget av detta finns tyvärr i Sverige. Inflikar någon »... men mode ska ju vara kul!« menar han eller hon fortfarande att folk inte ska ha ångest för att de är osäkra på om skinnjackan funkar även denna vår.

Kanske är det bara en barnsjukdom. Kanske kommer detta lilla efterblivna land någon gång inse att man kan älska mode och samtidigt skratta åt sig själv.

Till dess gråter jag en tår över att ingen längre gör bort sig klädmässigt på Oscarsgalan, och hån-flinar åt Burberrys ohyggligt fula Warriorväska.

Agnes af Geijerstam