Nu
Tillbaka från de döda

Den enda film om Vietnamkriget som, så vitt jag vet, faktiskt spelades in medan striderna fortfarande pågick var den parodiskt patriotiska och usla De gröna baskrarna från 1968. Det skulle dröja år efter USA:s tillbakadragande innan filmmakare började peta i det fortfarande öppna, långsamt läkande såret, men då gjorde de det i och för sig med besked. Filmer som Plutonen, Deer hunter, Full metal jacket, Rambo – First Blood, Taxi driver och en hel del andra har alla format bilden både av kriget, protesterna emot det och effekterna det fick både på hemmaplan och i Vietnam.
Med dagens pågående Irakkrig är läget ett annat. Hollywood fullkomligt sprutar ur sig filmer som på ett eller annat sätt berör konflikten. Bara här i Sverige har vi till exempel sett filmer som The kingdom, Lejon och lamm, In the valley of Elah och en handfull andra. Otaliga fler har gått upp på amerikanska biografer eller är under produktion.
Irakkrigsfilmhysterin leder till att filmerna blir så många och ska produceras i så högt tempo att regissörerna knappt räcker till. Vilket till slut lett till att filmmakare som länge suttit på avbytarbänken eller i utvisningsbåset får chansen att filma igen. Som Kathryn Bigelow. Hennes The hurt locker, om ett amerikanskt förband på jakt efter en bomb i en minst sagt fientlig stad, med bland andra Joseph Fiennes och Guy Pearce i huvudrollerna, verkar kunna få premiär senare i år. Bigelow själv, och kanske ett par människor till, är nog de enda som är gladare över det än jag.
Jag vet inte om ni minns Bigelow? Hon debuterade 1987 med briljanta vampyrfilmen Near dark och tillbringade 90-talet med att göra stor surfaction i Point break och science fiction i Strange days, alltid med samma frågor kring vad människor är beredda att offra för sina kickar och hur de kickarna kan bli handelsvaror. Hon som, trots klenare budgetar och sämre förutsättningar, alltid gjorde så mycket mer helgjuten, spännande och tankeväckande action än all världens samlade Michael Bayar eller andra regissörer som sponsras av Jerry Bruckheimer och gör filmer om stora robotar från yttre rymden.
För sex år sedan spelade Bigelow in K-19: The widowmaker, ett väldigt påkostat projekt med storstjärnor i huvudrollerna, som, precis som Strange days, floppade rejält. Och gjorde det ganska välförtjänt, det var som om de nya möjligheterna hämmade Bigelow snarare än stärkte henne eller fick henne att utvecklas. Efter K-19 har hon haft förtvivlat svårt att finansiera sina projekt, men gör man en jämrans ubåtsfilm med Harrison Ford får man kanske skylla sig själv lite?
Samtidigt har en dålig film, eller hur många som helst, aldrig hindrat, säg, Robert Rodriguez eller Jim Jarmusch från att få fortsätta göra filmer. Men de är ju å andra sidan män.
Mattias Dahlström
Den här månadens låt är Elephant Man - Nuh Linga på Look Gal riddim. Nuh Linga är en dans som är het på Jamaica just nu, låten har toppat listorna ett bra tag, och gör det än idag. Läs mer
Under 80-talet, innan hip hop spridits över precis världen, vänt upp och ner på hitlistorna och skakat om i allmänhetens medvetande, var rap bara en subkultur. En viktig anledning till att genren började växa var MTVs veckoprogram Yo! Läs mer
Jodie Foster. Umm Kulthum. Janis Joplin. Joan Armatrading. Sandra Bernhard. Amanda Bearse. Portia Di Rossi. Dusty Springfield. Lindsay Lohan. Tilda Swanton. Djuna Barnes. Läs mer
Götgatsbacken. Troligen den enda modecatwalken i Stockholm som alla kan närvara vid utan att ha lista och som är helt gratis. Det räcker bara med att du är där cirka en kvart för att någon streetkid ska komma staplandes med ett par skyhöga Hopeskor och galet blandade kläder. Läs mer
Prins Carl Philip gjorde som examensarbete i en fotokurs han läste ett projektarbete om hemlösa. Prinsessan Madeleine var för bara någon vecka sen »beskyddare« av Stockholms modevecka. Men den som lugnt vinner den kreativa konkurrensen mellan de kungliga syskonen är Kronprinsesasan Victoria. Läs mer
Hm. De är unga, och nya i gamet, så de har rätt att göra lite fel. Läs mer
Den inflytelserike amerikanske musikjournalisten Sasha Frere-Jones har uppfunnit en musikgenre som han kallar »lazer bass«. Det enklaste sättet att beskriva den är att den innefattar all ny dansmusik som flörtar med hip hop-kulturen, iklädd zebrarandiga tajts och neonfärgade Ray Banglasögon. Läs mer
Varje anständigt konstverk om överklassen driver tesen att aristokratin just dött eller snart ska göra det. Från sentimentala romaner som En förlorad värld till akademiska portalverk som The decline and fall of the British aristocracy. Läs mer
Jan Gradvall, . Låtval: Never change. Jag blir alltid tjock i halsen när jag hör den här. Man får ta med sig skivor till BB. MIn son föddes ungefär tre fjärdedelar in i The Blueprint. Läs mer
Man tror kanske att Lars Norén gör deppiga dramer. Men den verkliga sorgen finns i kvinnoinriktad mainstreamfiktion. Hur man än försöker berätta historien om vad som kollektivt äter västvärldens moderna kvinnlighet verkar svaret alltid vara detsamma, oavsett om det ges via Sex and the city, Desperate housewives eller Gilmore girls.Enda sättet att bli lycklig är via en man. Läs mer
Alla som likt mig har följt den brittiska riddarserien The Tudors – eller alternativt är väl inlästa på Shakespeare – borde kunna placera in citatet »Mitt kungarike för en häst« korrekt i brittisk historieskrivning. Läs mer
Under 90-talet hade Sverige många soulartister. Titiyo. Neneh Cherry. Jennifer Brown och Robyn, ja, ni vet resten själva. Sedan dess har det inte hänt så mycket. Förutom några one-hitwonders är det bara den gamla skolans ansikten som via r’n’b men framförallt electrovänliga comebacker uppmärksammats. Läs mer
En gång när jag var på second hand-affären Beacon's closet i Williamsburg i New York hittade jag två plagg. En svart dekonstruerad skjorta från Martin Margiela och en rosa stickad tröja i något grovt och väldigt stretchigt technogarn från Comme des Garçons. Läs mer
Efter sommaren blir Rodeo helt glossy och få en limmad rygg. Det gör att vi kan göra mer mode, mer bild, mer text och mer reportage. Helt enkelt en bättre och fetare tidning. Läs mer
Vilket är ditt bästa Arthur Russell-minne? Hmm, det finns många, de flesta väldigt 90-tal. Men när jag först hörde talas om honom bodde jag i London, det var hösten 1996, jag var 19 år gammal och livet ganska upp och ner. Läs mer
Utanför den pseudovärld vi brukar kalla filmfestivalcirkusen är det kanske inte så många som vet vem han är. Om det ens är så många där. Men Philippe Bober är en doldis som kanske har filmfestivalvärldens – och därmed antagligen hela filmvärldens – mest exklusiva, konsekventa och specifika smak. Läs mer
Få skivor som släppts under 2000-talet har haft en mer originell ljudbild än The Days of Mars, debutalbumet från New York-duon Delia Gonzalez och Gavin Russom. När skivan släpptes 2005 drunknade den tyvärr i en dansmusikvärld besatt av snärtig popelectro och tillbakalutad stranddisco. Läs mer
Det finns naturligtvis saker som skiljer möbelmässan i Milano från andra mässor och Milano från andra storstäder. Men det verkar enligt mina högst ovetenskapliga undersökningar i stort sett ha med taxibilarna att göra. Läs mer
Tv-serien In treatment är den minst sedda och mest omskrivna på kultursidor just nu. Trots att den till formen är något så okommersiellt som 25-minutersavsnitt med bara dialog mellan terapeut och klient vågar amerikanska HBO satsa på serien, som bygger på en israelisk förlaga. Läs mer
Skriv kommentar