När monster klär ner sig

I min gymnasieskola fanns det två iögonenfallande stilar bland kidsen från socialgruppen med lägst nummer. Några visade ganska överdrivet vilka förhållanden de kom ifrån med sinnessjukt många lager av tråkiga, men, i alla fall för genomsnittliga gymnasieelever, ganska dyra, kläder på en och samma gång. Andra klädde ner sig och gjorde räder i sina föräldrars garderobers mörkaste skrymslen för att förhoppningsvis hitta ett par utsvängda jeans. Den grupp som bar sin bakgrund med stolthet steg gärna utanför dörren med en Polo-piké under två (!) Boomerang-skjortor, över det en stickad Gant-tröja, en jeansjacka och en Peak Performance-väst eller Chevignon-jacka. Typ så. Vi brukade kalla dem för »klädbyggare«, ett slags variant på »kroppsbyggare« eftersom lagren av kläder gav dem rätt rejäla tygmuskler.

Skaparna bakom den moderna blockbustern har nästan uteslutande varit klädbyggare. De har visat upp sin status och sina ekonomiska muskler på ett så flagrant sätt som möjligt med CG-effekter, stora stjärnor, svulstiga rockballader på soundtracket och svindyr musikvideoestetik. Har man inget annat att komma med än överdåd, ska det i alla fall vara ett rejält överdåd.

Med science fiction-katastroffilmen Cloverfield, där en gigantisk fyrfota utomjording löper amok på Manhattan ansluter sig regissören Matt Reeves snarare till den nerklädda gruppen trots att han förmodligen haft förutsättningar att i alla fall närma sig blockbustermästaren Bruckheimer – Reeves har Lost-skaparen J.J. Abrams som producent. Och för all del: bilderna av monstret och den allt mer raserade storstaden är spektakulära på samma sätt som i, säg, King Kong.

Men Reeves har också valt mer eller mindre okända skådespelare i rollerna som tjugonåntings som får en avskedsfest avbruten av det namnlösa monstret och bestämmer sig för att rädda en skadad tjej högt upp i ett av husen vid Central Park. Och, framförallt, har han spelat in (eller i alla fall spelat in så att det ska se ut som om det spelats in) på en skakig grynig handhållen sjösjukeframkallande videokamera. Det är mångmiljonbudgeterad storfilm med dogmateknik. Världarnas krig genom ett fejkat Blair witch project-filter. Resultatet blir att Cloverfield är något så ovanligt som en nerklädd blockbuster. Vilket, hur konceptuellt tillkrånglat Reeves tilltag ibland än ter sig, faktiskt blåst lite liv i en annars ganska tråkig storfilmsgenre.
Jerry Bruckheimers inarbetade blockbusterkoncept har de senaste åren med rätta förlöjligats i Team America och floppade rejält i The Island. Hybrisdrabbade regissörer och manusförfattare sänkte de avslutande delarna i spindelmän- och pirattrilogierna. Kanske är vägen framåt en formmässigt mer utmanande blockbuster? Till nästa gång hoppas jag Reeves tar sig an en superhjälte. Gärna i svartvitt. 

Mattias Dahlström

Cloverfield går på bio.