Stolthet & rasfördom

Det finns inget som förenar världen som arabhat. Sedan 2001 har inte den bästa postmodernist kunnat få det till något annat än en sanning. I DN den 3 januari ges utrymme att definiera vad vi ska kalla de svartmuskiga männen -  »jihadister, islamister eller muslimer?«

BBC vet att satsa på trender och Sverige att följa dem. Nu har SVT köpt in The Omid Djalili Show. Hilarious i sina stunder, en frisk fläkt på grund av det tidstypiska (roliga) hatet. Omid Djalilis program bygger på klassisk stå upp-retorik, det är mer åt Dave Chapelle än skunken i LA - Jay Leno - men med andra teman än dem som orskade 2007 års manuskris. Spritförbud, kroppshår, kebab, förnekande bögar, självmordsbombare, familjetjafs, och brist på integritet eldas i rasande fart upp till den brasa som blir showens motor.

Återkommande inslag som Inside the Bit Part-Actors Studio, där experter analysrar det minimalistiska minspelet hos birollsaraben som säljer hämtkaffe till Hugh Grant i Notting Hill, är lysande.

Och hur snörpligt det än är att när en arab ska in i rutan så måste han skämta sig dit genom gruppvåldtäkt och Usama bin Ladin-stajling, kanske det ändå finns en poäng i att se en man i muskig look i ett annat tv-sammanhang än stående vid en get, som gisslan eller som fånge i ett terroristfängelse.

Dessutom i ett annat program än Nyheterna.

Man får tolka koppen med myntate som halvfull istället för halvtom. Det är ungefär som västvärlden såg på judar förr i tiden: de släpptes in undan för undan, först in i showbiz och så vidare tills de slutligen läste nyheterna som nyhetsankare i rutan istället för att vara nyheterna. Men när Jerry Seinfeld har sadlat om till animerad biodlare och Woody Allen gör slentrianmässig klassproblematik verkar det som om judehumorn spelat ut sin roll - för att få höra Allens konspiratoriska Skivförsäljaren ville sälja mig  »Wagner! Hör du?! Wagner?!« måste man gå tillbaka ända till 70-talet. Idag blir den repliken endast verksam som intellektuell gliring.

Omid Djalili rör sig däremot i den feta jorden av tabun och diffust musselmanhat, och den kommer vara bördig så länge Dansk Folkepartie har mandat i folketinget, Bush funderar på att invadera Iran, alla taxichaufförer i Stockholm är svarthåriga och självmordsbombare tar död på Benazir Bhutto.

Att vara arab är inte roligt per definition, ibland blir det lite väl många shawarma, oljeshejker och »rafs, rafs någon knackar på ett tält-skämt.« Men det fins så många frågor, och så mycket utbredd ovilja som banar väg för humor och reflektion, att när SVT sänder en parafras på Jane Austens Stolthet och fördom - med titeln Pride and Racial Prejudice - som stående inslag i The Omid Djalili Show känns det som det mest moderna som finns att se på tv nu.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

THE OMID DJALILI SHOW sänds i SVT med start i februari.