I Gary Shteyngarts roman Absurdistan gör ett fetto genom Europa. Hans namn är Misha och han är son till en rysk rövarkapitalist. Misha får sägas gestalta författarens dystra diagnos av världsläget. Snack Daddy, som Misha kallas, sitter fast i väntan på visum i Europas bakgård – oljenationen Absurdistan vid Kaspiska havet som kontrolleras av amerikanska olje- och kreditbolag. Vi läser Mishas dagbok. Trafficking, aggressiv amerikansk utrikespolitik, nyrik hip hop-estetik, israelisk offerpolitik – allt ryms i det gudsförgätna transitlandet.

 

Titta, tycks författaren garva, här dallrar globaliseringen, den nya kapitalismen och de förment upplösta gränserna i ett enda stycke späck.

 

Thomas Mann, tysk nobelpristagare vars sista roman Svindlaren Felix Krulls bekännelser i vinter utkommit i svensk nyutgåva, fångar samma Europa 100 år tidigare – fast med kikarsiktet ställt något västerut.

Berättarjaget, Felix Krull, är inte lika fet som Misha, men han är på samma sätt en termometer i tidens röv. Likt Misha flyr han en pinsam bakgrund – Mishas pappa var en slem diverseentreprenör i det nya Ryssland som kunde förvandla skokräm till vin, tyske Krull den äldre skodde sig på ett hälsovådligt mousserande vin som borde haft polisförbud enligt en släkting.

 

Så lämnar sönerna sina imploderade familjer (båda fäderna dör) och drar på rövarstråk genom det nya Europa: Krull prålad till falsk adelsman i Paris i slutet av 1800-talet, Misha utstyrd till amerikansk rappare i Absurdistan 100 år senare. Det är ungefär samma sak. Det är inte vidare vackert. All champagne är inte champagne, alla skor sig på sin granne, ingen sms:ar hem till mamma eftersom alla blodsband är klippta. De enda som säkert står med öppna armar är juvelerarna, herrekiperingsbiträdena och pantbanksinnehavarna, redo att sälja vidare vad som en gång var hederligt förvärvat glitter till högstbjudande skurk. Modernitet, kort sagt.

 

»Lysande och förförisk pessimism«, skriver Torgny Lindgren i förordet till Thomas Mann och fångar samtidigt stâmningen hos Shteyngart. Krull och Misha är utan tvivel två töntar – samtidigt är deras respektive dagböcker så virtuosa och fräcka att man inte kan annat än lockas av den värld som här satiriseras.

 

Det är lite som tv-programmet Idol. Man vet att de på scen är på låtsas, men stor sak om originalet ändå är bortglömt.

 

Losern blir stjärna och allt är bortom kontroll.