Special: Götgatsbacken

Götgatsbacken. Troligen den enda catwalk i Stockholm som alla kan närvara vid utan att ha lista. Det räcker bara med att du är där cirka en kvart för att något streetkid ska komma staplandes med ett par skyhöga Hopeskor och galet blandade kläder.

Längs backen finns affärer som flirtar efter uppmärksamhet (ej bara), cyklister som omedvetet vill cykla över en, barer med irländska namn– roliga nog att uttala när man är onykter samt gatumusikanter som spelar med dåligt stämda instrument men desto mer passionerat. 

När jag sökte på Götgatan så fick jag, förutom ett par modebloggar, upp följande: Götgatan, gata på Södermalm i Stockholm, har funnits alltsedan stadens uppkomst. I folkmun kallades Götgatsbacken för Fyllbacken. Fyllbacken pågrund utav att den redan tidigt var fylld med affärer och caféer. Min första tanke var dock fyllebacken– jag menar hur många gånger har man inte ranglat upp och ner för den backen + fått ett ärr på högerknä.

Anna Järvinen har en låt med namnet Götgatan.Inte mycket verkar handla om just den platsen men vissa meningar träffar rätt:

Hur som, gå till skateparken vid Björns trädgård och kolla in alla 6-åringar som skejtar bättre än Tony Alva eller kom förbi när Grolsch Block Party anordnar en minifestival på gatan den15 Augusti, det lär bli underbart svettigt.

Nu verkar det som om jag har skrivit någon billig turistguide för den japanska ambassaden... men jag vilel bara hylla en 300 meter av söder där jag brukar hänga

Foto: Saga Berlin
För mer info om en kommande Götgatsfest se www.grolschblockparty.com

För Kungahusets barn (och för oss)

När Prins Carl Philip skulle avsluta en fotokurs han läste gjorde han det med ett eget projektarbete om hemlösa. Prinsessan Madeleine var för bara någon vecka sen »beskyddare« av Stockholms modevecka. Men den som lugnt vinner i den kreativa konkurrensen mellan de tre syskonen är Kronprinsesasan Victoria. Till sin trettioförsta födelsedag, i dag, har hon nämlingen bokat Leona Lewis.

Leona Lewis är det mest Rodeo som finns för mig. Hon är vad jag allra mest kommer komma ihåg från det här jobbet när jag tänker tillbaka på det sen i framtiden. Jag gissar att det gäller nya Better in time också, men det är bara när det gäller Leonas förstasingel, Bleeding love, som jag vet det säkert. Att verkligen alla tjejer knutna till Rodeo gillar den, den är vår minsta gemensamma nämnare. Både på ett personligt plan och mer vanligt objektivt, som musik. Bleeding love är exakt hur vi pratat och varit med varandra de gånger vi träffats. När någons mobiltelefon ringde, man tog upp den, läste på displayen, lade tillbaks den och lät den ringa klart. Och ingen av oss frågade »vem var det? varför svarar du inte?« för alla hade själva nummer man inte svarar i mobil på. Det var vår minsta gemensamma nämnare.

Mer Sònar 2008: Efdemin & Chloe

Förutom att kommendera vår fotograf ner till sandstranden sände Rodeo under årets Sònarfestival i Barcelona ut en skånsk technooldie vi känner till att intervjua två utvalda namn ur årets line-up. Han valde en Berlinsk technoproducent vars namn låter som jeans och en Parisisk technoproducent vars namn är samma som ett Franskegyptiskt modehus. Efdemin och Chloe.

Den här intervjun med Efdemin, aka Philip Sollmann, som du är på väg att läsa, är ett typexempel på vad som diskuteras när jämnåriga män med liknade intressen träffas över en lunch: Berlins gentrifiering, Wallanderböckerna, priset på Marc Jacobs väskor i NYC, Gotland och väldigt små laptops. Manlig gemenskap när den är som bäst? Kanske. När jag väntar på att intervjua DJ Chloe kommer Beans från b la Anti-Pop Consortium förbi och börjar prata med mig för att jag har på mig en Perks and Mini-t-shirt. Mansgemenskapen vill aldrig ta slut tänker jag när jag försöker få ordning på mina intervjufrågor.

Philip Sollmann har sedan börjat av 2000-talet producetrat elekronsik musik. Under namnet Efdemin har han på det Hamburgbaserade skivbolaget Dial släppt en del tolvor och under förra året kom fullängdaren Efdemin som blev uppskattat bland de som gillar house med technoinfluenser.

Hej Philip, hur är din relation till Sònar?
– Mellan 1997 och 2000 åkte jag hit varje år. Jag gillade att man både kunde lyssna på Stockhausen, Sonic Youth och någon technodj på samma festival. År 2000 arrangerade vi housepartyn nere på stranden. Jag spelade skivor på olika fester här nere förra året men har inte besökt själva festivalen på ett par år. Ikväll ska jag visst spela live ute på Sònar By Night. Jag är faktiskt lite nervös inför det. Jag hade hellre spelat mitt på dagen.

Din musik har kallats house.
– Jag gillar inte det riktigt. Visst, den första mer elektroniska musiken jag började lyssna på och som jag gillar mest, är just house. House är för mig, och ursäkta liknelsen, en stor kyrka som rymmer allt, både technoinfluenser och mer själfulla grejer. Jag är nog ingen stor fan av genrer. Min musiksmak är väldigt bred, jag lyssnar t ex mycket på konstmusik och gitarrspel och förmodligen kommer min nästa skiva bli mer abstrakt, inte så funktionell. Men sen å andra sidan kommer jag och Marcel Dettmann släppa en skiva tillsammans på Beat Street.

Du har studerat konst & musik i Wien?
– Jag läste på en konstutbildning under tre år. Det var lite upp till en själv vad man ville göra av utbildningen. Jag visste att jag ville inrikta mig på musik och utbildningen hjälpte mig att fokusera mer i mitt musikskapande. Tidigare brukade jag ha en massa ofärdiga låtar, ofärdiga trådar. Däremot vet jag inte om jag gillade Wien så mycket. Det var fint och så men jämfört med min egna personliga utveckling där nere så tyckte jag att människorna i Wien inte vågade göra grejer. Det var mycket prat men lite som verkligen hände. Själv läste jag väldigt mycket böcker och besökte museer när jag bodde där. Men nu bor jag i Berlin och det känns bättre.

Hur är det i Berlin nuförtiden?
– Jag gillar stan, den är fortfarande väldigt avslappnad och kreativ. Jag bodde i Hamburg innan som också är en bra stad att bo i. Visst har jag märkt en förändrig under de tre och ett halvt åren jag bott i Berlin. När jag flyttade dit hade tex jag en studio i en stor övergiven byggnad mitt i staden som jag bara betalde 80 euro i månaden förr. Det händer inte nuförtiden.

Du spelar skivor regelbundet på Panoramabar?
– Det har blivit en hel en del men jag är ingen resident där som vissa tror. Jag gillar att spela där men det har blivit lite turistigt. Visst det är trevligt och förståeligt att folk kommer till Berlin för att klubba och jag är absolut ingen elitistsik snobb men de tillför inte själva kulturen något.

Nej, Berlin är väl inget Ibiza . Hur gillar du annars att DJ:a mycket?
– Jag tycker såklart att det är roligt. Att spela skivor kan vara en stor egoboost när man lyckas övervinna folk genom sina DJ-set. Men visst ibland kan det hända att man blir bokad till en posh klubb med massa stela människor och då kan jag känna att inte vill spela vissa låtar för då de inte förtjänar det men då får man tänka på att man får bra betalt för att stå och spela skivor och att det finns värre jobb. När jag spelar försöker jag annars att blanda house och techno både nytt och gammalt. För ett tag sedan köpte jag t ex massa Svek-grejer digitalt som jag tidigare inte haft råd att köpa.

Har du någon favoritdj eller producent?
– Det är trist att rada upp massa namn och jag gillar mycket men producenter som Patrice Scott, Tobias Freund, som är Cassys man, och Shinedoe är några favoriter. Framförallt gillar jag Ricardo Villalobos. Han är en fantastisk producent och en fantastisk DJ. Jag gillar det faktum att han bara skulle kunna casha in och tjäna massa pengar, vilket han i och för sig gör, och bara spela dåliga låtar men istället utnyttjar han sitt namn för att introducera folk för spännande musik i stället. Själv ser jag mig inte som en dansproducent för hela livet. Det är bara en fas i mitt musikskapande. För ett tag sedan höll jag i en sexveckors kurs för konststuderande och det kändes väldigt inspirerande.

Chloe är en av Frankrikes mest kända DJs och det märks när jag ska göra intervjun med henne. Hennes pressagent försöker få ordning på diverse journalister som kommer sent eller drar ut på tiden. Många vill intervjua henne och det känns att hon är lite trött på att svara på frågor under den kvarten vi pratar. Chloe tillhör den något äldre och lite tuffare generationen av DJs i Frankrike med b la Ivan Smagghe och Jennifer Cardini. På Sònar By Night är hon för att uppträda live med material från sin skiva som släpptes förra året. I vanliga fall brukar hon DJ:a runt om i världen.

Hur känns det att spela på Sònar?
– Det känns såklart inspirerande. Det här är fjärde gången jag spelar live någonsin och lite nervös är jag allt men samtidigt är jag van vid att hantera en publik som DJ. Annars är det här första gången jag spelar på Sònar.

Varför har du valt att börja spela live?
– Det handlar mycket om att kunna presentera min egen musik på ett bra sätt. Jag känner inte att jag kan spela min musik enbart när jag DJ:ar eftersom min musik går lite långsammare. Med mitt livset vill jag förmedla vad min musik innebär

Techno live nuförtiden innebär ofta någon som ser allvarlig och stel ut bakom en laptop.
– Jag har så klart en laptop med mig men även en trummaskin och lite annan utrustning. Samtidigt är det ingen rockkonsert jag vill ju att folk ska dansa så jag försöker fokusera på publiken och inte på min utrustning.

När man tänker fransk dansmusik nuförtiden så är det namn som Ed Banger och Institubes som dyker upp i skallen. Vad tycker du om dem?
– Hm. De är unga, och nya i gamet, så de har rätt att göra lite fel. Personligen tycker jag att det märks att de gör dansmusik som riktar sig emot en rockpublik. Jag säger inte att det är fel men min musik, även om jag också blandar in inslag av rockmusik, riktar sig till en danspublik.

DJ- och dansmusikvärlden är sjukt grabbig. Är det något du märkt?
– Jag har tänkt mycket på det där. Jag började spela elgitarr när jag var 15 och jag tyckte inte att det var något konstigt eller annorlunda med det. Nu i efterhand har jag insett att det kanske inte år så vanligt. Likadant när jag började DJ:a. Jag tycker inte att det är något konstigt. Jag lägger ner mycket tid på att leta musik och öva, som en manlig DJ, men i början kunde folk säga Åh vad sött med en kvinnlig technodj! It pisses me off, rent ut sagt.

Andreas Wendén