Tindra, swipa & ligga – håller vi på att ta död på romantiken?

Fjärilar i magen, skakiga händer, kaffefläckar på den vita poplinskjortan samt en okonstlad känsla. Ett tillstånd som får mig att leva, inte överleva på enbart kaffe och luft.

KRÖNIKA. Talar vi överhuvudtaget om detta antika, fossila och lastgamla fenomen som direkt associeras med förälskelse, i avsaknad av ordet Tinder, Swipa eller virtuella flickvänner i mobilen? (det sistnämnda sker förmodligen mestadels i Japan)

Jag ställer mig en simpel fråga; Vad hände med den fumliga godnattkyssen som sedan mynnar ut i ett trevande och långt telefonsamtal fram mot småtimmarna? Så har plötsligt klockan passerat 03:15 och man ångrar sig att man var den som ville lägga på först.

För vem vill fatta det obekvämaste beslutet av dem alla; Kram, puss eller bara godnatt? Ska vi ses igen?

Så fort samtalet är avslutat börjar man genast tala högt för sig själv kanske för att bota ångesten en smula. Som om huvudkudden skulle ge en svar på alla frågor.

Sedan försöker man sova man vrider på sig, man vänder på sig, man puffar till huvudkudden för att fråga sig en sista fråga innan man somnar in; vad är ens egentliga ålder? Nu talar jag inte om den som står i diverse identitetshandlingar för i detta sammanhang, känns den lika irrelevant som det där mötet man bokat in en torsdag tre veckor fram.

Att Tindra, swipa och ligga. Är det jag som är gammalmodig eller håller romantiken på att dö ut?

Självfallet är det en komplex fråga att behandla i en text på knappt två blad.

Hade jag burit Manolo Blahniks och befunnit mig någonstans på Manhattan med en Cosmopolitan i handen. Måhända att jag hade förväxlat mig själv med Carrie Bradshaw i Sex and the city.

Det är nämligen så att jag precis som den fiktiva karaktären läst “Love Letters of Great Men” för att få en känsla av hur kärleken upplevdes under andra årtionden.

Det blir så oerhört lätt att romantisera dessa fantastiska kärleksbrev och missförstå mig inte. Jag är förmodligen den som romantiserar svunna årtionden mer än någon annan. Sena kvällar i Paris i början av sekelskiftet. Åh säg mig; vem vill inte hoppa in i Tv-rutan när Don Draper arbetar sent smuttandes på en whiskey. Men vi ska inte heller glömma kvinnans och hennes kamp genom historien.

Men det är inte dit jag är på väg, varken åt Sex and the City eller kvinnornas fenomenala framgångar genom åren.

När jag dricker mitt beiga morgonkaffe i sidenmorgonrock och en rufsig morgonfrisyr. Medan jag läser de poetiska, tunga men emellertid så enormt fagra kärleksbreven från Mozart, Napoleon och Voltaire, känner jag en viss oro. Den typen av romantik är sällsynt idag eller knappt existerande. Vi skriver istället något hastigt med autokorrekt, om tid och plats på messenger och att ses över en öl, för att sedan skynda vidare hem.

För man måste vara pigg, ifall morgondagens dejt skulle vara bättre än dagens.

Kommer vi i framtiden att få uppleva riktig kärlek. Eller kommer våran strävan efter att ständigt hitta något bättre göra kärleksmöten till något som är enbart behovsrelaterat eller biologiskt.

Möjligtvis kommer vi nästkommande sekelskifte läsa i historieböckerna om vackra bröllop och romantiska middagar.

Är romantiken på väg att dö ut tillsammans med den generation som drömde om en dans och kanske en kyss i slutet av kvällen. Den generationen som dansade i knälånga plisserade kjolar med taxklackar. Eller vi som dansade tryckare på skoldiscon och lyssnade på Kent när våra hjärtan inte gick att laga.

I lördags passerade jag Drottninggatan när en man som såg ut att ha dansat på ett flertal dansbanor stannade upp då jag gick förbi honom. “Hade jag varit lite yngre hade jag blivit blixtförälskad”

Bara sådär. Så ytligt, så simpelt, så modigt och så fruktansvärt omodernt. Men även så frigörande, härligt och faktiskt romantiskt.

Sedan slår det mig som en blixt från en klar himmel. Innan Tinder. Innan internet.

Då träffades man på krogen, på cafeer, eller på Kungsgatan. Jag vet inte om någon har undgått svt:s nya serie “Vår tid är nu”, serien skildrar tiden efter andra världskriget.

En scen som är oerhört intagande är när i princip hela Stockholms befolkning firar att kriget är slut på Kungsgatan i Stockholm. En specifik händelse i den scenen är att en främmande ung man kysser en kvinna. Bara sådär i förbifarten, för att han är lycklig och hon har något magiskt skimmer över sig. Jag är väl medveten om att det är en regisserad serie.

Men faktum är att jag saknar kärleksbreven som Micke skickade till mig i lågstadiet. Jag saknar när en okänd människa håller upp dörren, då man bär på tok för många kassar. Jag saknar att få ett meddelande som är en smula kryptiskt, från ett okänt nummer. Jag tycker det är modigt och fint när den där främmande mannen i sätet mitt emot på den fullsatta tunnelbanan tittar mig i ögonen, speciellt när han tittar lite längre än vad han borde.

Jag saknar den; gaturomantiken.

Powered by Labrador CMS