Om att vara lesbisk... och om att komma ut

Det här med att komma ut ur garderoben är för mig ett ganska komplext problem. Jag brottas ständigt med mina egna tankar och åsikter rörande detta. Fram och tillbaka i mitt eget huvud, fram och tillbaka. I Det Perfekta Samhället skulle allting givetvis vara guld och gröna skogar, där hade jag inte ens behövt dras med dessa tankar. Att vi inte lever i en utopi är väl knappast någon hemlighet för de flesta. Jag har aldrig känt mig tvingad till att dölja min sexualitet men detta betyder inte heller att jag anser det vara min skyldighet att skylta med den... fast nej, det där kändes fel redan när jag formulerade meningen. Det faktum att människor som inte känner mig (och även en del som gör det ytligt) utan att ens tänka på det tar för givet att jag är heterosexuell stör mig. Detta får mig att tycka att jag borde sätta dem på plats och visa för dem att allting inte är så som det förväntas vara. Att det faktiskt är lite av min skyldighet att komma ut för 258:e gången på ett år.

Samtidigt vet jag att jag kommer att uppfattas annorlunda av en del människor om alla (på tex jobbet) vet om att jag är lesbisk. Om någon inte tycker om mig på grund av min sexualitet, då är ju det dennes problem. Det rör mig ärligt talat inte i ryggen. Det som irriterar mig är det faktum att många tillskriver mig diverse åsikter grundat enbart på att jag inte är heterosexuell. Att jag på något sätt förlorar lite av min trovärdighet när jag deltar i diskussioner som handlar om sexualitet, heteronormativitet osv. Även om det borde vara tvärtom? Det är så det fungerar bland gemene man (lösryckt och generaliserande uttryck, jag vet, men jag kan inte beskriva det bättre än så). Det man inte vet någonting om räds man, är det så man brukar säga?

I andra situationer, då jag diskuterar heteronormativitet med människor som har ett genuint intresse för genus och sexualitet, kan också diverse problem uppstå. Den mest heta debatten man som gay kan delta i, bland heterosexuella personer, är den om heteronormativitet. Då blir jag, aka flatan, i mångas ögon nästan automatiskt den som attackerar, den som inte accepterar och den som dömer. Då blir det så att jag får anstränga mig för att hålla låg profil så att inte totalt kaos skapas. För även om någon annan går på mer än jag så är det ändå oftast (jag sa "oftast") min åsikt det tas hårdast på. Hon accepterar inte mitt giftemål, hon skambelägger mig för att jag är heterosexuell. Jag är väl medveten om att jag, och många andra med mig, kan gå steget för långt när man deltar i debatter som behandlar ämnen man brinner för. Det är lätt hänt. Men det betyder inte att problemet jag beskriver ovan inte existerar.

Det finns så många saker jag kan skriva om när det kommer till lesbisk sexualitet. Många saker som gör mig fruktansvärt frustrerad trots att jag är väl medveten om att inte ens jag är en fulländad människa.

Jag har inte någon konkret lösning på just komma ut-problemet. Om man nu ska kalla det för ett "problem". Jag menar inte att låta cynisk men jag tror faktiskt inte att de flesta heterosexuella personer förstår att detta är någonting man som icke-heterosexuell (nu talar jag i och för sig enbart för mig själv?) brottas med i stort sett dagligen. Tionde gången någon frågar mig om jag har pojkvän, ska jag då behöva säga "nej, och inte flickvän heller!" för att det är min plikt som homosexuell om jag vill se en mer öppen syn på det hela i framtiden? Eller är det helt okej att jag inte bryr mig så mycket i vissa lägen? Har jag rätt att klaga om jag själv inte gör någonting åt detta varje gång jag möts av liknande frågor? Räcker det inte med att prata om det på ett vardagligt sätt? Att säga att jag tycker att en kvinna är snygg om jag nu tycker det? Ska jag då behöva tänka att ingen fattar bara för att jag inte säger "PS jag är gay!" efteråt?

Eller är det så att alla vet bara det att de aldrig vågar nämna det?