Det här med att komma ut ur garderoben är för mig ett ganska komplext problem. Jag brottas ständigt med mina egna tankar och åsikter rörande detta. Fram och tillbaka i mitt eget huvud, fram och tillbaka. I Det Perfekta Samhället skulle allting givetvis vara guld och gröna skogar, där hade jag inte ens behövt dras med dessa tankar. Att vi inte lever i en utopi är väl knappast någon hemlighet för de flesta. Jag har aldrig känt mig tvingad till att dölja min sexualitet men detta betyder inte heller att jag anser det vara min skyldighet att skylta med den... fast nej, det där kändes fel redan när jag formulerade meningen. Det faktum att människor som inte känner mig (och även en del som gör det ytligt) utan att ens tänka på det tar för givet att jag är heterosexuell stör mig. Detta får mig att tycka att jag borde sätta dem på plats och visa för dem att allting inte är så som det förväntas vara. Att det faktiskt är lite av min skyldighet att komma ut för 258:e gången på ett år.
Samtidigt vet jag att jag kommer att uppfattas annorlunda av en del människor om alla (på tex jobbet) vet om att jag är lesbisk. Om någon inte tycker om mig på grund av min sexualitet, då är ju det dennes problem. Det rör mig ärligt talat inte i ryggen. Det som irriterar mig är det faktum att många tillskriver mig diverse åsikter grundat enbart på att jag inte är heterosexuell. Att jag på något sätt förlorar lite av min trovärdighet när jag deltar i diskussioner som handlar om sexualitet, heteronormativitet osv. Även om det borde vara tvärtom? Det är så det fungerar bland gemene man (lösryckt och generaliserande uttryck, jag vet, men jag kan inte beskriva det bättre än så). Det man inte vet någonting om räds man, är det så man brukar säga?
I andra situationer, då jag diskuterar heteronormativitet med människor som har ett genuint intresse för genus och sexualitet, kan också diverse problem uppstå. Den mest heta debatten man som gay kan delta i, bland heterosexuella personer, är den om heteronormativitet. Då blir jag, aka flatan, i mångas ögon nästan automatiskt den som attackerar, den som inte accepterar och den som dömer. Då blir det så att jag får anstränga mig för att hålla låg profil så att inte totalt kaos skapas. För även om någon annan går på mer än jag så är det ändå oftast (jag sa "oftast") min åsikt det tas hårdast på. Hon accepterar inte mitt giftemål, hon skambelägger mig för att jag är heterosexuell. Jag är väl medveten om att jag, och många andra med mig, kan gå steget för långt när man deltar i debatter som behandlar ämnen man brinner för. Det är lätt hänt. Men det betyder inte att problemet jag beskriver ovan inte existerar.
Det finns så många saker jag kan skriva om när det kommer till lesbisk sexualitet. Många saker som gör mig fruktansvärt frustrerad trots att jag är väl medveten om att inte ens jag är en fulländad människa.
Jag har inte någon konkret lösning på just komma ut-problemet. Om man nu ska kalla det för ett "problem". Jag menar inte att låta cynisk men jag tror faktiskt inte att de flesta heterosexuella personer förstår att detta är någonting man som icke-heterosexuell (nu talar jag i och för sig enbart för mig själv?) brottas med i stort sett dagligen. Tionde gången någon frågar mig om jag har pojkvän, ska jag då behöva säga "nej, och inte flickvän heller!" för att det är min plikt som homosexuell om jag vill se en mer öppen syn på det hela i framtiden? Eller är det helt okej att jag inte bryr mig så mycket i vissa lägen? Har jag rätt att klaga om jag själv inte gör någonting åt detta varje gång jag möts av liknande frågor? Räcker det inte med att prata om det på ett vardagligt sätt? Att säga att jag tycker att en kvinna är snygg om jag nu tycker det? Ska jag då behöva tänka att ingen fattar bara för att jag inte säger "PS jag är gay!" efteråt?
Eller är det så att alla vet bara det att de aldrig vågar nämna det?
Igår låg jag i sängen och eBayade i någon timme. Skrev in min favoritsökterm "vintage hat" i sökfältet och hittade dessa tre extraordinära skapelser:
1.
Min garderob är komplett den dagen då jag äger minst tio liknande huvudbonader med x antal matchande dräkter och klänningar. Den här hatten får mig att tänka på Alexis Carrington Colby, kallt vitt vin och svalkande sommarbrisar. Tre av de sakerna jag uppskattar i livet, med andra ord.
2.
Kanske inte lika perfekt som den första hatten men också otroligt tjusig. Perfekt för sena nätter i rökiga pianobarer.
3.
Hatt att ha när man plockar svamp i skogen?
Om två dagar åker jag på Finlandsfärja tillsammans med majoriteten av mina kollegor. Varje gång innan vi åker iväg på sådana här events börjar mina kvinnliga arbetskamrater diskutera klädval. Många av dem har bestämt exakt vad de ska ha på sig på färjan för flera veckor/månader sedan. En del har till och med köpt kläder enbart till detta speciella tillfälle. Inget ont om att tycka att det är roligt, det är ju de små sakerna i livet som håller en ovanför vattenytan.
Men det här med "finkläder". Jag har så svårt för sådant. Finkläder som man aldrig har till vardags. Okej om man ska på Oscarsgalan och har på sig en opraktisk och uppstyrd blåsa, det är en helt annan femma. Jag menar typ när svennar i olika åldrar tänker "okej nu äre firmafäst å då ska finkläderna fram!" och så drar de fram en strasstopp. Typ glitter=finklätt.
På mitt jobb till exempel, Mekkat för fenomenet "att rota fram finkläderna enbart när det är fest". Tänk typ konstiga skor (spetsbeklädda?), glesvirkad poncho alternativt någon glansig klänning med smala axelband. Alltså, jag tycker inte om när man direkt ser att diverse plagg är en människas "finkläder", plagg som de bara har på sig vid "fina tillfällen". Jag blir lite ledsen av tanken på att en del människor tycker att det är så kul med en sketen firmafest (OBS! Inte elakt menat!) Det här finklädesfenomenet känns så himla... svenskt? Eller möjligtvis medelåder? Eller svensk medeålder? Eller Vero Moda? Gud, jag vet inte. Det hade kanske känts mer okej om kläderna visade sig vara värsta "färja!", som typ en stickad tröja i temat: jul, katt eller månsken. Då hade det liksom blivit finskt och tokroligt, vilket jag (tror att jag) tycker är ett bättre alternativ trots att jag vanligtvis är en stark motståndare till att mixa mode med humor.
(När man googlar på "finkläder" dyker bland annat denna bild upp. Lite lustigt med tanke på att jag och Carina diskuterade outfiten ifråga senast igår. Trädgrenar i håret? Magskjorta ovanpå magtröja? Skärp på MAGEN? Tuggat svamp, eller?)
När jag tänker på alla måsten i livet vill jag bara svepa in mig i täcket, gå ut på balkongen och tända en cigg. Jag vet inte om det är för att jag har slutat snusa eller om jag bara har ett ovanligt starkt behov av att ha saker i munnen, men jag tänker på cigg mer idag än vad jag gjorde för en månad sedan. Detta otillfredställande ciggsug kan säkerligen även bero på att jag är understimulerad. Jag känner mig understimulerad men har inte direkt ambitionen att göra någonting åt det. Det finns så många andra saker att oroa sig över och det är väl snarare dessa orosmoment som gör mig blockerad. Jag känner ibland att jag står och trampar i en grop som tyvärr inte kan liknas vid en startgrop. Kanske trampar jag upp det jordade golvet till min framtida lägenhet?
Dessutom är jag en sådan där ohälsosamt begrundande människa. Tidigare idag pratade jag med Sandra om filmvetenskap, genuskurser och socialantropologi. Det är inte för intet jag ser min käre fader framför mig när jag säger saker som: "Jaa... men man kan ju faktiskt inte läsa massa kurser för att det är kul i all evighet. Vad ska man göra sedan då?" Och så funderar jag runt ikring det ytterligare. Om hur allting ska gå. Typ åt helvete. För man kan ju inte ha kul hela tiden!!! Hur spännande vore livet då? Alltså, om jag hade sett den enkäten just innan jag föddes, typ "Vad väljer du? A) KUL hela livet! B) Mycket kul men också en del okul, variation förnöjer!", kan jag med all säkerhet säga att jag hade valt alternativ A. Fuck okul. Så jävla överskattat.
Nej, vet ni vad. Nu går jag ut på balkongen och drar några djupa halsbloss i hopp om en redig nikokick.
Åh, jag såg värsta milfen i Mörby Centrum för en stund sedan! Gick in på Systemet på vägen hem från jobbet. Blev SÅ SUR över att jag är bakis och skabbig idag. Milfen tittade liksom på mig också. Säkert tror hon att jag alltid ser ut så här. Gud, vad upprörande. Jag hade bara lust att säga "Du, jag vill bara poängtera en sak, jag är inte alltid såhär skabbig! Jag är faktiskt riktigt fräsch för det mesta!" men istället drog jag på mig huvan, ryckte åt mig en flaska Inycon, betalade och gick hem.
Under fikarasten började vi, av någon underlig anledning, att prata om porrfilmstitlar. Alla har vi de där underliga sakerna vi tycker om att sysselsätta oss med. Jag brukar alltid läsa innehållsförteckningar på tandkrämer, tvålar och andra badrumsartiklar när jag sitter på toaletten. Och ja, så har vi det där med porrfilmstitlar också... Jag är inte förtjust i porrfilm i sig, det verkar så ansträngande att hitta någonting som faktiskt är bra och inte bara "nu bankar fyra äckligt deffade killar med jättekukar på en skitful Pamela Anderson-klon". Läs: skimrande läppstift och omatchande läppenna. Inte så sexigt, enligt mig. Nej, det är mestadels titlarna till filmerna som kittlar mitt sinne. Ibland brukar jag sitta och klicka mig runt i vuxenfilm-sektionerna på diverse dvd-sidor. Det är en sådan lättillgänglig form av underhållning.
Min nuvarande favorit:
* One in the pink and one in the stink
Haha! Oerhört fantasifullt, tycker jag.
Allt jag hann med imorse var att klä på mig, borsta tänderna (tror jag) och droppa två droppar Clear Eyes i vardera öga. Jag hafsade ihop mina saker och gick till bussen tio minuter efter jag vaknade. Tog med mig sminkväskan. Vet inte riktigt varför. Antar att jag hade någon storslagen tanke om att sminka mig på bussen? Orkade inte göra det. Är lite fuktfattig. Speciellt på näsan. Den är fnasig. Måste nog peela lite med Shiseido-peelingen när jag kommer hem.
Igår fick jag en bok av en arbetskamrat (hon är typ 60 bast). En bok som handlar om gays. Hon tänkte uppenbarligen att det var något för mig. Jag vet inte riktigt vad hon ville ha sagt med det. Typ "ja vet att du e gay och jag tycker de e okej!"? Jag sa i alla fall tack och tog emot boken. Den heter något fånigt. Jag ska se efter vad det var. Men gud, den heter "Jaktsäsong". Jaja, en gaybok av en kollega. Haha. Stört. Jag minns inte att jag har outat mig för henne. Kanske har hon lyssnat någon av alla de gånger då jag har förklarat min kärlek till Lena Endre och förstått att jag inte skämtar? Eller så var hon kanske på den där festen då jag skränade om att min personalchef är snygg (typ 50 och Gillian-näsa!)? Jag vet inte. Lite lustigt var det i alla fall.
Jag kliade mig just i armhålan. Det kliar fortfarande. Jag har inte köpt salvan ännu. Efter att jag hade kliat mig insåg jag att jag nog borde ha tvättat mig lite imorse. Känner mig mer halv än hel fast det är mest för att jag är mosig i skallen samt aningens rutten inombords. Åkte hem vid tio igår. Vi började dricka vid fem. Jag var redigt berusad. Jag stod och svajade på busshållplatsen i Solna Centrum i en kvart. Ni vet sådär som man gör när man är full? Svajar för att det är nästintill omöjligt att stå still. Har lite svårt att minnas bussresan hem. Men det gör inget. Jag jobbar till halv ett på fredagar. Det känns som att Gud var god när hon (han? den? det?) bestämde sig för detta. Halva fredagar, alltså. Och då är jag inte ens kristen. Nu ska jag tänka på äppelkaka, Oprah's Big Give och den röda IKEA-soffan ("ful men skön!") som står i vårt vardagsrum och väntar på mig.
Jag svarar aldrig i mobilen när det ringer någon från ett okänt eller dolt nummer. Jag gör bara inte det. Vill man någonting viktigt så får man helt enkelt lämna ett meddelande. Vill man någonting viktigt och inte lämnar ett meddelande har man enbart sig själv att skylla. Jag är faktiskt inte särskilt brydd om att ta reda på vem det är som ringer.
Anna ringde nyss. Från ett nummer jag inte kände igen. Hon ringde fyra gånger i rad. Jag svarade inte. Hon vet precis varför jag inte svarade och skrev ett SMS som löd "det är jag som ringer, svara." Sedan pratade hon om gemensam middag hos mig på fredag kväll. Jag svarade "utmärkt!" och så bestämde vi oss för att ses i Mörby Centrum vid sex. Snart är det ju helg igen!
Jag har förresten varit totalt oinspirerad de senaste dagarna. Jag hoppas att gnistan kommer åter snart. Tills dess kan jag alltid underhålla mig med diverse filmer (Btw, ladda ner L'Enfant. Den var fantastisk.) plus att jag ska på Finlandsfärja nästa vecka. Haha, jag vet precis hur det där kommer att sluta. Been there, done that liksom. En gång blev jag utelåst mitt i natten. Halvnaken. Vaknade upp på heltäckningsmattan (skön!) just utanför dörren. Kinapuffar i hela hytten, vi var inte så skickliga när vi skulle öppna påsen. Allt godis man köper på färjorna kommer i big bag. En dimma av galenskaper. En gång pissade en man i en annan mans sko. Från övre slafen rakt ner i skon. Det var väl för långt till toaletten, antar jag. Max en meter. Skon var som tur var inte min.
Jag har nog aldrig stött på någon som är så lik mig som Billie Piper är här:
Hon är inte särskilt lik mig i övrigt men bara det att hon är lik mig på bilden ifråga är värt att markera. Människor är inte lika mig, jag är inte lik någon. Kanske vissa specifika drag i ansiktet men aldrig mer än så. Jag blev helt amazed när Leylla skickade bilden till mig på Skunk.
Nu ska jag korka upp en flaska Raimat (vitt) och titta på filmen L'Enfant. Imorgon är det trädgårdsmässa!
* Irriterad på allt och alla
* Har flera gånger känt för att kasta mobilen i väggen
* Bitchar med folk på jobbet (dock befogat för det mesta)
* Spottar ut hård frukt och klagar på hur äckligt det smakade
* Snäser, fräser och ser sur ut
* Hatar överdriven klämkäckhet och håller på att spy en gång i kvarten pga äppelkäcka "skämt" och uttalanden från diverse kollegor
Jag har ju alltid sagt det: om jag var ett djur, skulle jag utan tvekan vara kattkräket ovan.
Men ja, lite sol såhär på en fredagseftermiddag, det botar väl det mesta?
Nästa »
