Det här känns ju lite som att gå från middan innan huvudrätten blivit serverad. Men se det istället som att vi bara byter till vardagsrummet från köket. Nu är bloggen tillbaka på sin vanliga plats, www.maritbergman.net.
Det var kul så länge det varade.
Hey dough.
Ofta när jag är helt slut och har jobbat dygnet runt sådär som det blir ibland tänker jag att jag lägger ner det här nu och blir hemmafru.
Vad skönt. Odla blommor, laga mat, eventuellt stryka skjortor.
Tanken brukar spricka på några olika punkter, jag kan ju inte sluta göra musik. Man kanske skulle kunna göra det på en annan nivå bara. Men jag tror jag är rädd för hur det skulle kännas att inte kunna säga I´m a swedish popstar.
Särskilt i en stad som New York, som är världens bästa plats när man har eller vill ha en karriär...vad skulle man säga, jag är mest housewife... skulle folk då inte vilja prata med en? Hur gör man när man jobbar med nåt som inte är så att säga coolt? Skulle livet bli helt ospännande kanske.
Om man är stolt över det man gör så blir ju det bland det första man berättar när man presenterar sig.
Folk brukar ibland skruva sig när de ska presentera sig för mig och inte har nåt häftigare än dagisfröken eller servitris eller elektriker att presentera. Fast jag tycker ju bara att det känns exotiskt och spännande. Musiker etcetera träffar man ju hela tiden.
Men ni som läser det här verkar ju ha en massa olika yrken, vissa som är så kallat coola, vissa mindre coola. Och vi är ju intresserade av samma saker. Hur gör ni? Får man respekt när man är hemmafru och vill prata konst/Bernhard Wilhelm/ Herkules-disco? Hur känns det? Bryr man sig.
Det är ingen som vet vad som har hänt dem egentligen...
Döda sjöstjärnor som spolats upp på stranden i Kent.
Daily mail är nog ingen jättebra tidning, eller den är väl som typ Aftonbladet. Men den här fina texten hittade jag där. David Derbyshire:
"They lay in their thousands, covering the beach in a carpet of pink and orange. Some were curled up, their spiny feet pointing towards the sky. Others lay flat where they had been washed up by the tide. All were dead.
If the collective noun for a normal group of starfish is a constellation, then this pitiful sight on the Kent coastline was more like a galaxy."
Har ni hört något så sorgligt?
De är ju i allmänhet rätt ljusa här. Kombinera det med i hur folk i allmänhet ser ut på en flygplats kl 6 30 på morgonen. Det blir väldigt blekt.
Är dock visst inte bättre själv.
Det är tröttande att vara popstjärna i dessa dagar.
Jag tror jag vill bli hemmafru istället.
Ja det är lite mycket att göra bara. Sminka sig, spela musik, kuta i rask takt ( med fraktur på lilltån) från det pensionärskonvent som var kvällens konsert ( det är alltså något som jag ser som mycket positivt), till lobbyn på hotellet, kolla igenom allt för nya siten som ska upp imorrn. Det är väl inget konstigt om det inte blir så mycket sagt.
Bifogar här en utlovad bild av Brighton, med nåt oerhört vackert i förgrunden. Foto: Pappa Pippete. Jag har bott hemma hos familjen Pipettes i deras gulliga hus i medelklassförorten. Jag har sovit i Jon Pipettes gamla säng och samtalat med hans päron samt tittat på fotboll. Ett tag kändes det som att jag var på väg att bli Jon Pipette. Men när jag vaknade i morse var jag samma gamla vanliga.
Har ni förresten läst Kleerups och Titiyos popjustice-recension? Bra juh.
Asch vad jag kände att jag måste uppa min glamour när jag såg min bild här brevid Titiyo-videon. Men det får bli en annan dag!
Nu fick jag thai-mat till repan. Måste gå.
Aaaah, puhh, *avslappnad* Första spelningen på Englandsturnén avklarad, jag dog inte trots att det var första gången på ett decennium som jag skulle underhålla i en halvtimme helt själv, utan hjälp av ens Åsa Jacobsson. Jag blev inte utbuad, jag spelade bara fel genomsnitt en gång per låt, jag tappade inte bort mig helt någonstans. De skrattade åt mina skämt. De köpte mina skivor. Allt lugnt. Och nu har jag sovit i nio timmar. Alla som har insomnia vet att man tackar gud varje gång man får sova ordentligt. Nu tackar jag gud. Tack tack.
Jag åker alltså förband till Kathryn Williams i England. Hennes publik här är väldigt medelålders och uppskattande. Det verkar som att de inte kommer ut så ofta, så de vill verkligen att det ska vara bra. Vilket ju är tacksamt när man är förband.
Nu ska jag gå ut och ta kort på Brighton åt er.
Den där nya Håkan-låten blev ju riktigt bra efter att man hört originalet och sett Håkans video. Det är alltså värt med kontext.
Jag vet inte varför det hjälpte att höra Tapeflys engelska version. Men det blev ytterligare någon nostalgisk dimension som smetade av sig på "För en lång lång tid".
Och videon är inte tråkig, om man säger det så säger man det bara för att man tror att det är så. Det är väldigt bra att man allt man ser i dryga tre minuter är Håkan, Håkan och Håkan.
För att fira detta lägger jag idag upp en glad gammal bild som inte har något med ovanstående att göra alls. På mig & Tittan. När kommer skivan kompis? Skynda jag vill höra.
Jag kan inte förstå pengar, verkligen inte, det är som ett handikapp, ibland tror jag att jag har fått ordning på hur det fungerar men sen visar det sig att jag inte. (Detta i kombination med att jag får för mig att starta egna skivbolag och så nu det här prenumerationsprojektet etc etc är inte alltid helt lyckat). Och ångest får jag av det också, alltså riktig ångest när det känns som att det rinner gift längs ryggraden.
Det senaste i raden av tecken på ekonomisk efterblivenhet är, jag fattar inte, hur kan Linda Bentzing ha en förmögenhet på 2 032 679 kr, hennes bolag ha tillgångar på 6 786 625 kr och så äger hon en villa i Enskede också. Hur är detta möjligt?
Nu kanske ni har läst i Elle att jag bor i en femrummare i New york, och det gör jag, men den kostar typ ingenting att hyra eftersom den ligger i Crown Heights, skulle vi flytta till andra sidan Prospect park skulle vi knappt ha råd med hälften av ytan.
Jag vill inte på något sätt klaga på min situation, jag klarar mig finfint, kan köpa kläder gå på restaurang etc etc men någon massmiljonär är man ju inte.
Linda skriver inte sina egna låtar vad jag har förstått, så hon får inga stimpengar. Hon säljer inga skivor, eller jag kanske har fel, men jag har aldrig sett hennes namn på en topplista. Det måste vara företagsspelningarna, eller vad tror ni. Och hon måste göra dem playback så att de inte kostar något att genomföra. Det är antagligen det som är tricket. Det är antagligen jag som är dum i huvudet som envisas med att ha ett band. Fast, jag klarar mig ju inte utan dem annat än i korta stunder. Så det är som det är.
Det hela kan också ha att göra med att Linda är smartare än mig och att jag som sagt är ekonomiskt handikappad. Vad gör man.
Min kille vill att jag ska blogga mera säger han men jag hade inget att skriva om. Medan jag väntade på att komma på något att skriva om kollade jag runt här på Rodeo och fastnade framför Go See. Johan Johansson Andersson har en väldigt trevlig dialekt tycker jag. Men vad är det för sätt att hoppa på Suzzie Tapper på det där viset? Skäms på er Happy Nation-barn, har ni ingen uppfostran? Det där är sånt som är okej att säga hemma i TV-soffan, för då hör inte Suzzie Tapper vad du säger. När det blir filmat och sedan utlagt på internet blir det en helt annan sak. Förstår ni inte det?
Det blir ingen tennisbild. Men det blir andra!
Så här ser man ut när man försöker göra sig fin. Det var i April förra året när vi var med Pipettes ute i Europa. Ack, vad tiden går fort.
Kolla, jag workoutar i Italien!
Och så här kan det gå om man är på pickalurven i Hamburg. Då blir det karaoke.
Nu ska jag lyssna igenom en radioedit-remix. Det är sånt jag gör på mitt jobb, förutom papiljotter och karaokesång. Hej hej.
Jag har ännu inte fått klartecken från huvudkontoret New York gällande att lägga upp bilder på Emil när han spelar tennis. I väntan på detta lägger jag på ett osammanhängande sätt upp några andra bilder som jag hittade när jag rensade i datorn. Gu va mycke man har glömt att man gjort. Jag har inte så många bilder från 2007, det var Emil som hade kameran mest hela tiden.
Men den här är ny, det är jag och dansarna som dansar i min nya video. 
De heter Philip, Terry och Lawrence.
Och här är jag och Dita von Teese! Det ser ju nästan ut som att vi känner varandra.
Kolla jag sjöng duett med Frida Hyvönen på Dalhalla.
Så här var utsikten när vi bodde i New York förra omgången.
Jag känner att det blir lite för mycket bilder här, det är svårt att sluta när man väl har börjat bara. Så här ser det ut när man bor i Bredäng.
Snart är det sommar!
Varje gång jag tittar på Low-reklamen här i högerspalten tror jag att det är min kille, han har en typ likadan skjorta, det är bara det. Kanske även liknande frisyr. Jag tycker att det är dåligt att min kille inte följer med till Sverige! Snart kanske jag lägger ut en bild på när min kille spelar tennis. Vill ni det?
En bra sak med att inte bo i Stockholm är att man slipper alla konstiga mikrodebatter som oftast bara snurrar runt runt i kvasicirklar och aldrig kommer fram till något nytt.
Men nu är jag ju här, och då kan jag ändå inte låta bli att göra ett litet inlägg i det offentliga samtalet. Ang Johan Wirfält vs Carl Reinholdtzon Belfrage.
Carl, varför är det okej att du recenserar min skiva efter att jag varit hemma hos dig och fikat, (visserligen inte i första hand med dig utan med din dåvarande tjej) men inte okej att Johan Wirfält går på fest med Adidas-representanter? Om du tycker att det är så noga med media-moral? Glashus etc etc. Om du tror att ena inte påverkar dig, varför tror du att det andra påverkar Johan?
Alltså det var ju inget särskilt jag skulle säga om Björn Gustavsson egentligen.
Förra veckan tog jag med min bästa kompis till Sweet, en stand up comedy-club i New York som jag brukar gå på. Roligast där är Chelsea Peretti, men överhuvudtaget skrattar man mycket och man slipper ha skämskudden för ansiktet som när man kollar på svensk, och nästan ingen skämtar sådär tråkiga genusskämt som man ska känna igen sig men inte gör, (ni vet i dålig Seinfeld-tradition, fast Seinfeld är ju rolig). Standarden är helt enkelt väldigt hög, även på en sån liten klubb som Sweet.
Inte vet jag vad det beror på, det är ju inte så att jag tycker att amerikaner i stort har bättre humor än svenskar.
Men jag tycker verkligen att nästan ingen är rolig offentligt här, förutom Klara och Mia.
Så kom man hem och så hade vi tydligen fått en ny superstjärna och han är komiker och han är ju faktiskt helt vansinnigt rolig. Å schnygg.
Det jag skulle säga är inte mer än att det är lustigt att det är just kvinnor som fått rykte om sig att vara kattiga. Har ni sett hur de andra manliga komikerna (förutom Henrik Schyffert) beter sig när det kommer till Björn? De försöker dölja det väl men lyckas ej.
Det, om inte annat, är humor.
Mitt nästa inlägg handlade inte alls om Björn Gustavsson. Mitt nästa inlägg var en bild på mig, efter att jag blivit piffad för Rosa Bandet-kampanjen. Hår Tony Lundström, smink Oliver vad han nu heter jag har glömt, men han är överallt och sminkar alla, jämt. Berömd bland annat som upphovsman till Robyns omdebatterade ögonbryn.
De (Rosa Bandet-kampanjen) gör en bok med bilder på en massa glamorösa kvinns och jag får vara med! obs den riktiga bilden blir nog snyggare, den får se i boken sen. Som ni ser tangerar detta inlägg dock temat Björn Gustavsson eftersom han också är snygg.
Jag märker att jag blir lite blyg här! Svårt att sätta igång. I min vanliga blogg ( som brukar finnas på maritbergman.net men bor här i några veckor) kan jag skriva vad som helst, men nu vet jag inte vem jag skriver för, vem är rodeoläsaren? Är ni läskiga och tuffa? Är ni moderna? Vad gör ni? Var bor ni? Vad jobbar ni med?
Jag jobbar som popstjärna. Det säger jag hela tiden i New York. So what do you do? I´m a Swedish popstar. I´m kind of a big deal really. Det roliga är ju att ingen kollar, så man kan säga vad som helst. Jag rekommenderar vem som helst att åka till New York och säga att man är svensk popstjärna. Man blir bjuden på fest och drinkar.
Funderar på att börja säga att jag är filmstjärna, eller författare, eller fysikgeni, vi får se hur långt man kan ta det och vad man kan gå i land med.
Men nu är jag i Sverige.
Det tog mig ett år så blev jag en löjlig utlandssvensk som tycker " pyttsan" när jag kliver av Arlanda Express och blir irriterad på att det säljs äcklig varmkorv på seven eleven och inget mer exotiskt och att Nordman slår fina Suzzie Tapper i melodifestivalen. Men samtidigt finns det ju inget töntigare än när Sverige försöker för mycket heller. (lattekulturen). Idealet är nog havtornsbär (eller heter det hagtornsbär?) och renkorv, att vara lite stoltare men inte på nordmansätt såklart.
Nu måste jag gå och köpa en ny svensk sladd till min dator så jag kan blögga lite mera, batterierna är snart slut. Tills vidrare kan ni väl berätta lite mer om er själva så att jag vet hur frisläppt jag vågar vara. Jag lovar att ej skriva om vårdnadstvister etc. Den enda vårdnadstvisten som eventuellt pågår i mitt liv är den om min mentala hälsa. Jag blir alltid lite knasig och ångestig av att vara jetlaggad. Och vem tar hand om mig nu när min kille är så långt borta?
Nästa bloggpost kommer att handla om Björn Gustavsson och kattiga humorkillar.
Sverigeutflugna popstjärnan Marit Bergman är next up som gästbloggare här på Rodeo. Marit har emigrerat till New York, men kommer hit igen och spelar om några veckor i samband med att hennes nya singel släpps och den här bloggen är också en nedräkning som bara kommer pågå fram till singelsläppet.
Nu är det inte så att vi tror Marit behöver någon vidare presentation för er, men för säkerhets skull gjorde vi en miniintervju ändå.
Hej Marit och välkommen hit. Hur väljer du i allmänhet ut de som ska öppna för dig? Jag såg att du ska ha Rodeos adoptivdotter Ida Redig som förakt till din spelning i Gbg? Hur hittade du henne? Vilka ska mer värma på den här turnén?
– I vanliga fall brukar jag, när jag gör längre turnéer, ha samma förband hela tiden, men nu är det bara tre datum i Sverige (plus Umeå open men det är ju en festival), så då tyckte jag att det vore ha roligt att ha olika i respektive stad, någon lokal akt som jag gillar. I Malmö 4/4 blir det Moto Boy, Ida Redig i Göteborg 5/4, Sternfall i Stockholm 6/5. Jag har tappat kollen lite, eller mycket, sen jag flyttade till Newan, så nu frågade jag mest kompisar vilka som är bra nuförtiden i Sverige. Ida var det min kille som tipsade om. Alla är utvalda för att jag tycker att de är bra och att jag antingen är nyfiken på att höra hur de låter live, eller att jag redan vet att det är de är fantastiska på scenen (vilket är fallet med Sternfall. Nils som sjunger är en sån stjärna och helt unik och det är sektstämning på deras konserter, på ett bra sätt).
Ibland känns det som att du är den mest försvarande av svenska medelklasstjejer, en grupp som inte alltid anses så cool annars. Har jag fel?
– Jag har mest tänkt på det som att jag försvarar tjejer/flickor/kvinnor/tanter, i allmänhet. Om du är svensk medelklasstjej och känner dig försvarad så grattis, och det är väl bra!
Ok. Du bloggar för oss tills din nya singel släpps. Som en nedräkning. Hur kommer den att låta och vad heter den?
– Låten heter Out on the piers. Jag tycker att den är lite disco fast på ett nytt sätt. Justus Köhncke som ska göra en av remixarna tycker att det är en "pop ditty, very scandinavian, reminiscent of the Cardigans, but I guess you´ve heard that one before."(Det hade jag inte). Den är väl ganska camp. Den är det det bästa jag har gjort och det är inte bara som jag säger utan det är fakta. Den handlar om bögsex eller eventuellt utanförskap/samhörighet. Det är mycket olika klockiga ljud. Den släpps 28/3 via www.maritbergman.net. Om man vill köpa den nån annanstans kan man göra det 31/3.
