Det här känns ju lite som att gå från middan innan huvudrätten blivit serverad. Men se det istället som att vi bara byter till vardagsrummet från köket. Nu är bloggen tillbaka på sin vanliga plats, www.maritbergman.net.
Det var kul så länge det varade.
Hey dough.
Ofta när jag är helt slut och har jobbat dygnet runt sådär som det blir ibland tänker jag att jag lägger ner det här nu och blir hemmafru.
Vad skönt. Odla blommor, laga mat, eventuellt stryka skjortor.
Tanken brukar spricka på några olika punkter, jag kan ju inte sluta göra musik. Man kanske skulle kunna göra det på en annan nivå bara. Men jag tror jag är rädd för hur det skulle kännas att inte kunna säga I´m a swedish popstar.
Särskilt i en stad som New York, som är världens bästa plats när man har eller vill ha en karriär...vad skulle man säga, jag är mest housewife... skulle folk då inte vilja prata med en? Hur gör man när man jobbar med nåt som inte är så att säga coolt? Skulle livet bli helt ospännande kanske.
Om man är stolt över det man gör så blir ju det bland det första man berättar när man presenterar sig.
Folk brukar ibland skruva sig när de ska presentera sig för mig och inte har nåt häftigare än dagisfröken eller servitris eller elektriker att presentera. Fast jag tycker ju bara att det känns exotiskt och spännande. Musiker etcetera träffar man ju hela tiden.
Men ni som läser det här verkar ju ha en massa olika yrken, vissa som är så kallat coola, vissa mindre coola. Och vi är ju intresserade av samma saker. Hur gör ni? Får man respekt när man är hemmafru och vill prata konst/Bernhard Wilhelm/ Herkules-disco? Hur känns det? Bryr man sig.
Det är ingen som vet vad som har hänt dem egentligen...
Döda sjöstjärnor som spolats upp på stranden i Kent.
Daily mail är nog ingen jättebra tidning, eller den är väl som typ Aftonbladet. Men den här fina texten hittade jag där. David Derbyshire:
"They lay in their thousands, covering the beach in a carpet of pink and orange. Some were curled up, their spiny feet pointing towards the sky. Others lay flat where they had been washed up by the tide. All were dead.
If the collective noun for a normal group of starfish is a constellation, then this pitiful sight on the Kent coastline was more like a galaxy."
Har ni hört något så sorgligt?
De är ju i allmänhet rätt ljusa här. Kombinera det med i hur folk i allmänhet ser ut på en flygplats kl 6 30 på morgonen. Det blir väldigt blekt.
Är dock visst inte bättre själv.
Det är tröttande att vara popstjärna i dessa dagar.
Jag tror jag vill bli hemmafru istället.
Ja det är lite mycket att göra bara. Sminka sig, spela musik, kuta i rask takt ( med fraktur på lilltån) från det pensionärskonvent som var kvällens konsert ( det är alltså något som jag ser som mycket positivt), till lobbyn på hotellet, kolla igenom allt för nya siten som ska upp imorrn. Det är väl inget konstigt om det inte blir så mycket sagt.
Bifogar här en utlovad bild av Brighton, med nåt oerhört vackert i förgrunden. Foto: Pappa Pippete. Jag har bott hemma hos familjen Pipettes i deras gulliga hus i medelklassförorten. Jag har sovit i Jon Pipettes gamla säng och samtalat med hans päron samt tittat på fotboll. Ett tag kändes det som att jag var på väg att bli Jon Pipette. Men när jag vaknade i morse var jag samma gamla vanliga.
Har ni förresten läst Kleerups och Titiyos popjustice-recension? Bra juh.
Asch vad jag kände att jag måste uppa min glamour när jag såg min bild här brevid Titiyo-videon. Men det får bli en annan dag!
Nu fick jag thai-mat till repan. Måste gå.
Aaaah, puhh, *avslappnad* Första spelningen på Englandsturnén avklarad, jag dog inte trots att det var första gången på ett decennium som jag skulle underhålla i en halvtimme helt själv, utan hjälp av ens Åsa Jacobsson. Jag blev inte utbuad, jag spelade bara fel genomsnitt en gång per låt, jag tappade inte bort mig helt någonstans. De skrattade åt mina skämt. De köpte mina skivor. Allt lugnt. Och nu har jag sovit i nio timmar. Alla som har insomnia vet att man tackar gud varje gång man får sova ordentligt. Nu tackar jag gud. Tack tack.
Jag åker alltså förband till Kathryn Williams i England. Hennes publik här är väldigt medelålders och uppskattande. Det verkar som att de inte kommer ut så ofta, så de vill verkligen att det ska vara bra. Vilket ju är tacksamt när man är förband.
Nu ska jag gå ut och ta kort på Brighton åt er.
Den där nya Håkan-låten blev ju riktigt bra efter att man hört originalet och sett Håkans video. Det är alltså värt med kontext.
Jag vet inte varför det hjälpte att höra Tapeflys engelska version. Men det blev ytterligare någon nostalgisk dimension som smetade av sig på "För en lång lång tid".
Och videon är inte tråkig, om man säger det så säger man det bara för att man tror att det är så. Det är väldigt bra att man allt man ser i dryga tre minuter är Håkan, Håkan och Håkan.
För att fira detta lägger jag idag upp en glad gammal bild som inte har något med ovanstående att göra alls. På mig & Tittan. När kommer skivan kompis? Skynda jag vill höra.
Jag kan inte förstå pengar, verkligen inte, det är som ett handikapp, ibland tror jag att jag har fått ordning på hur det fungerar men sen visar det sig att jag inte. (Detta i kombination med att jag får för mig att starta egna skivbolag och så nu det här prenumerationsprojektet etc etc är inte alltid helt lyckat). Och ångest får jag av det också, alltså riktig ångest när det känns som att det rinner gift längs ryggraden.
Det senaste i raden av tecken på ekonomisk efterblivenhet är, jag fattar inte, hur kan Linda Bentzing ha en förmögenhet på 2 032 679 kr, hennes bolag ha tillgångar på 6 786 625 kr och så äger hon en villa i Enskede också. Hur är detta möjligt?
Nu kanske ni har läst i Elle att jag bor i en femrummare i New york, och det gör jag, men den kostar typ ingenting att hyra eftersom den ligger i Crown Heights, skulle vi flytta till andra sidan Prospect park skulle vi knappt ha råd med hälften av ytan.
Jag vill inte på något sätt klaga på min situation, jag klarar mig finfint, kan köpa kläder gå på restaurang etc etc men någon massmiljonär är man ju inte.
Linda skriver inte sina egna låtar vad jag har förstått, så hon får inga stimpengar. Hon säljer inga skivor, eller jag kanske har fel, men jag har aldrig sett hennes namn på en topplista. Det måste vara företagsspelningarna, eller vad tror ni. Och hon måste göra dem playback så att de inte kostar något att genomföra. Det är antagligen det som är tricket. Det är antagligen jag som är dum i huvudet som envisas med att ha ett band. Fast, jag klarar mig ju inte utan dem annat än i korta stunder. Så det är som det är.
Det hela kan också ha att göra med att Linda är smartare än mig och att jag som sagt är ekonomiskt handikappad. Vad gör man.
