Mytbildningen kring introverta.

Introvert är detsamma som inåtvänd. Men begreppet har kommit att betyda mycket mer än så, det inser man inte minst om man läser Therese Bohmans text Hos mig själv som publicerades i Expressen Kultur häromdagen. "Vi är en minoritet på planeten men en majoritet när det handlar om begåvning", citerar Therese Bohman ur boken Introvert. Den tysta revolutionen av Linus Jonkman. Det "finns ett samband mellan hög IQ och introvert personlighet", skriver hon vidare. Denna föreställning är väldigt typisk för debatten överlag. Inte bara likställs hög iq med begåvning; det förutsätts dessutom vara kopplat till inåtvändhet. Som introvert är det förstås väldigt frestande att smickrat sprida Hos mig själv-länken vidare. Att kallas smart och talangfull är ett fint tröstpris för den som inte är särskilt otvungen, som inte har tusen vänner, som har ett stort behov av ensamhet i en kultur som säger oss att allt detta är något konstigt. Att då få höra att man är klok och speciell värmer lika gott som jag antar att solen gör för dem som inte tillbringar sommardagarna med att ligga i skuggan med en bok. Susan Cain, den avhoppade juristen som har tagit på sig att bli något av en talesperson för de introverta, säger i sitt TED Talk att man måste skilja på att vara introvert och att vara blyg. Inåtvändhet, menar hon, är en preferens för tystare, mindre stimulerande omgivningar, varken mer eller mindre. Blyghet däremot, är rädslan för att dömas socialt. Ja, så säger hon. Sedan ägnar hon resten av föreläsningen åt att sammanlänka inåtvändhet med andra, positiva, egenskaper, i linje med dem som Linus Jonkman och Therese Bohman nämner. Introverta personer är bokmalar, säger hon. Intellektuella. Försiktiga. De "har högre betyg och har lättare för att lära sig", de är "mer omsorgsfulla", de "levererar bättre resultat", de blir bättre ledare eftersom de inte leder för att de vill synas utan för att de vill förändra, de är "väldigt bra på kreativitet och produktivitet". Det finns ju emellertid ingenting som tyder på en koppling mellan inåtvändhet och intelligens, begåvning och kreativitet. Hon presenterar inga som helst bevis. Och även om böcker är ett underbart sätt att fly in i sig själv så finns det ju hur många enstöringar som helst som hatar att läsa, som inte heller kan räkna matte, som ärligt talat inte är särskilt klyftiga alls. Är då de ointelligenta och obegåvades inåtvändhet mindre äkta? Jag förstår den känsla som får Susan Cain, Linus Jonkman, Therese Bohman med flera att försöka uppvärdera det inåtvända. Jag sympatiserar verkligen med missionen att motverka underskattningen av de introverta och deras kapacitet. I en tid och på en plats då man värderar personlighet snarare än karaktär, och med personlighet menar ett charmigt och utåtriktat sätt, ja då kan jag rentav tycka att det finns något subversivt över att hylla inåtvändhet. Samtidigt är ju den här sortens pseudopsykologisk mytbildning vansklig. Inte bara för att den osynliggör dem som inte lever upp till idealen, i det här fallet sprudlande, lättsam och populär å den ena sidan; intelligent, begåvad och kreativ å den andra. Utan för att den tvingar in människor i mallar, tvingar dem att köpa hela paket. Men ingen är någonsin antingen eller, allt är en enda glidande och ytterst svårmätt palett av olika färger. Med Walt Whitmans ord: "Do I contradict myself? Very well, then I contradict myself. I am large, I contain multitudes." Och det måste vi få tillåtas göra. [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=yoj2I6ZJLx8[/youtube]