Måste Beyoncé vara feminist?

2003 släpptes hennes första soloplatta. Den hette Farligt förälskad och innehöll låtar som Galen i kärlek och Lillpojken. Tre år senare gick uppföljaren Fö'lsedag rätt in på Svensktoppen. 2008 kom bland annat monsterhitten Ungkarlsflickor (sätt på en ring), 2011 skivan 4. Just nu är hon ute på stor turné. Vem pratar jag om? Linda Bengtzing? Nej, Beyoncé, översatt till svenska. Det har skrivits en hel del om Beyoncé de senaste dagarna. Hon har prisats för sina texter, för att hon är en socialistisk och feministisk förebild. I Dagens Arena berömmer Jonna Sima hennes "politiska djärvhet". Jag förstår ingenting. Beyoncés texter är ljuvliga små stycken nonsens, som handlar om kärlek, om att vara en stark kvinna som tjänar pengar och - framför allt - om att vara så snygg och het att männen på dansgolvet förmodligen inte riktigt kan hantera det. I Run the World (Girls) sjunger Beyoncé om kvinnor "smarta nog att tjäna miljoner, starka nog att bära barn, och sedan återgå till jobbet". Det här är precis den sorts budskap som tjejtidningarna förmedlar hela tiden, och som feminister vanligen älskar att hata. Den gamla singeln Independent Women brukar framhållas som särskilt inspirerande. Den var med på ledmotivet till Charlie's Angels år 2000, den tillhörde en viss era av popkulturell kvinnofrigörelse, samma som Sex and the City och Spice Girls. Det handlade om läppstiftsfeminism som tillät kvinnor att bryta sig loss från sin traditionellt underdåniga roll, som tillät dem att vara smarta, ha och spendera pengar, ja till och med vara sexuella - så länge de var sexiga, vill säga. För det var problemet med hela läppstiftsfeminismen: att den faktiskt inte erbjöd någon egentlig frigörelse alls. Kvinnor var fortfarande i grunden till för män. Tretton år senare förmedlar Beyoncé exakt samma sak som tidigare. Det är läppstiftsfeminism, ett überkommersiellt utanpåverk. Att hon använder sina konserter för att försöka sälja saker är inte ett plötsligt brott mot hennes egentliga ideologi, såsom somliga upprörda konsertbesökare föreställer sig, utan bara en fullt logisk följd av den hon hela tiden har varit: en kvinna som - för att återigen citera Run the World (Girls) - är smart nog att tjäna miljoner. Samma sak är det med de H&M-affischer som föreställer en förförisk Beyoncé i bikini och just nu sitter upptapetserade runtom i hela landet. Det finns ingen skillnad i hennes sätt att posera och hur modellerna poserar på de affischer som socialistiska feminister vanligtvis täcker över med upprörda slagord i svart sprejfärg. Ingen skillnad alls. Okej, så hennes texter är inte feministiska. Och inte uppträder hon särskilt feministiskt. Men kanske står hon upp för feminismen utanför scenen? Precis som i sina texter understryker hon i intervjuer att kvinnor skall tjäna sina egna pengar, jobba, vara starka. Men detta är vad hon har att säga om feminism: "Det ordet kan vara väldigt extremt. Jag antar att jag är en modern feminist, jag tror på jämställdhet. Jag tror på jämställdhet och att vi har en bit kvar och att det är något som är åsidosatt och något som har lärt oss att acceptera. Men jag är lyckligt gift. Jag älskar min man. Jag känner att fru Carter är den är, men mer djärv och orädd än jag någonsin varit." (Ur brittiska Vogue, april 2013.) Beyoncé vill alltså inte gärna ta ordet feminism i sin mun, eftersom det är för extremt. Däremot tror hon på jämställdhet och på kvinnor som tar för sig och gör karriär. Men även om jämställdhet är viktigt så känner hon att det viktigaste är att vara gift. Och genom äktenskapet har hon blivit mer självsäker än någonsin. Det här låter inte särskilt feministiskt. Snarare låter det som något en rätt aningslös, tjejtidningsläsande småstadstjej, typ Linda Bengtzing från Gullspång, skulle kunna häva ur sig. "Jag har en riktig karl, en sådan man vill ha, precis som det skall va' Som kan det där med bygg och snickeri, han kan kombinera mat med vin Jag borde vara glad, jag vet vad jag har: En trygg familjefar Men ändå i min fantasi, finns en annan i mitt liv." Beyoncé, översatt till svenska? Nej, Linda Bengtzing. Och folk hatade henne för den texten. Aftonbladets förra ledarskribent Åsa Petersen skrev en hel debattartikel om det idiotiska i att vilja ha en händig man, och att vilja överge det man tycker är tryggt för en "buse" (som Åsa Petersen intressant nog föreställer sig att den andra mannen är). Vad, undrar jag, är egentligen den idémässiga skillnaden mellan kvinnan som eventuellt vill ha en spännande annan man i Linda Bengtzings E de fel på mig och den som i till exempel Beyoncés låt Sweet Dreams med dåligt samvete trånar efter en farlig, men tilldragande man, en som är lika delar söt dröm och vacker mardröm? Motsägelsefullt nog handlar hyllningarna av Beyoncé som en förebild förmodligen inte om en plötslig, exklusiv vidsynthet, faktiskt tror jag att det är precis tvärtom: att de som hävdar att hon är feministisk gör det därför att de inte klarar av att gilla en person som inte passar in i deras världsbild. Måste Beyoncé vara feminist? Jag tycker det är synd att kräva det av henne. Jag skulle önska att folk kunde tycka om henne för den hon är: En kristen, smart affärskvinna med tjejtidningsvärderingar och en helt fantastisk röst.