Läppstiftsfeminism, fördomar och Djävulens näste Södermalm.

Ni vet min förra bloggpost? Jag skrev att Beyoncé hyllas för sina låttexter, för att hon är en feministisk och socialistisk förebild, och att jag inte förstår varför. Hennes texter är "ljuvliga små stycken nonsens", skrev jag; till sitt väsen ungefär desamma som den ack så utskällda Linda Bengtzings. Och värderingarna hon förmedlar, i sina texter och i intervjuer och i bikini på H&M:s reklamaffischer, motsvarar värderingarna i en genomsnittlig tjejtidning. Jag skrev att Beyoncé tillhör samma era av popkulturell kvinnofrigörelse som Charlie's Angels, Sex and the City och Spice Girls, att hon är en del av läppstiftsfeminismen. I Survivor har hon bytt ut det gamla 68-mantrat om att vara stark och inte behöva en man mot mantrat om att vara stark och inte behöva just den där mannen längre. Rent språkligt är skillnaden minimal, filosofiskt är den milsvid: [youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Wmc8bQoL-J0[/youtube] En del har reagerat på att jag använde uttrycket läppstiftsfeminism, de tycker att det är förringande. Men begreppet är ju inte mitt utan det namn en viss sorts feminister har satt på sin genre. Läppstiftsfeministerna menar att kvinnor skall göra sig självständiga genom att spela på det feminina, klä sig i snygga tajta klänningar, ha knallrött läppstift. Sexuell makt är en social makt, menar läppstiftsfeministerna. Jag upplever det som att denna sorts feminism ligger väldigt nära Beyoncés textmässiga tema med kvinnan som tjänar sina egna pengar, har roligt med sina väninnor och dominerar männen omkring sig genom att vara så snygg och sexig att de inte vet vart de skall ta vägen. Jag ser flera problem med denna läppstiftsfeminism. Den sexuella makten är för det första inte en strategi för revolutionären eller reformatören, utan för överlevaren, för någon som inte försöker förändra utan cyniskt har anpassat sig till omständigheterna och gör det bästa av dem. Min andra invändning är att sexuell makt inte ens är någon bra överlevnadsstrategi i ett mansvälde, eftersom detta välde ser ned på kvinnor och deras sexualitet; det ser ned på förföriska kvinnor och kommer att straffa dem, om och om igen. Se bara på hur dagens domstolar hanterar våldtäktsmål, hur offret får frågor om hur hon var klädd, hur hon hade betett sig innan och så vidare, allt i syfte att klargöra om hon har visat tecken på att vara en sexuell varelse och därmed inte förtjänar upprättelse. Min tredje invändning är att den sexuella makten är illusorisk. Visst kan en vacker kvinna ibland tillskansa sig fördelar, men den som inte anses vacker då? Den som är ful, tjock, gammal? Vilken plats har en sådan kvinna i läppstiftsfeminismen? Beyoncé själv värjer sig hursomhelst inför ordet feminism som sådant. Det förhindrar inte att hon kan vara en förebild och en inspiration ändå, vilket jag också underströk i min första text. Elise Karlsson skriver mer utförligt om det i Svenska Dagbladet; om hur det feministiska med Beyoncé "ligger mer i vad fansen själva gör av henne". Att älska Beyoncé för den hon är, helt enkelt, och remixa hennes bästa sidor, jag tycker det är en väldigt sympatisk tanke. Min förra text försökte uttrycka en känsla av att folk inte gillar Beyoncé för att hon är feminist, utan att de snarare bestämmer att hon är feminist för att de gillar henne. Sara Yazdanfars artikel Vita medelklasskvinnor förminskar Beyoncé på SVT Debatt idag går ännu längre. Den inte bara slår fast att Beyoncé är feminist, utan att jag är medelklass, bor på Södermalm, har läst genusvetenskap och lyssnar på vit bredbent rock. Artikeln pratar visserligen om kvinnor i plural, men jag och min bloggpost om Beyoncé är det enda exempel som tas upp, så jag utgår från att det är jag som avses. Det här är ju lite förbryllande. Jag är nämligen inte medelklass utan arbetarklass, och jag bor inte på Södermalm i Stockholm utan i andra och tredjehand lite här och var, just nu i ett område som sorterar som söderort, alltså utanför Stockholms tullar. Jag har inte läst genusvetenskap, och även om jag gillar viss vit bredbent rock så lyssnar jag mindre på det än på till exempel Beyoncé. Om man kollar under musikfliken på min Facebook-sida så har jag fyllt i att jag gillar två band. Det ena är Toporkestra, som är en försupen ukrainsk kaosorkester jag träffade när jag var i Indien. Det andra är ABBA. Detta att jag är medelklass, bor på Söder och så vidare är alltså inget Sara Yazdanfar har slutit sig till genom att snoka rätt på info om mig, utan något hon förutsätter... tjaa, på grund av sina fördomar? Så varför tar då Sara Yazdanfar ens upp min klasstillhörighet och var jag bor? Jo, för att diskvalificera mig förstås. För att göra klart att mig behöver man inte ens lyssna på, ty jag är blott en privilegierad skit som inte fattar något om något. Extra komiskt blir detta i ljuset av att den som faktiskt på riktigt bor på Södermalm och har läst genusvetenskap är Sara Yazdanfar själv. Men, förklarar hon i samma andetag som hon medger detta, det här handlar mer om ett state of mind. Det vill säga: Även om hon bor på Södermalm och jag i söderort så företräder jag mentalt Södermalm. Jaha. Kan vi inte bara byta Södermalm mot Djävulens näste direkt, så att även utsocknes läsare förstår vad som menas? Och kan vi samtidigt byta bostad på riktigt, Sara? Jag skulle ääälska att bo vid Zinken, så kan du flytta runt i olika förorter och vara äkta. Vi har alla fördomar, jag också, jag gör mig sannerligen inga illusioner av att vara bättre än någon annan i det avseendet. Men jag upphöjer åtminstone inte mina fördomar till ideologi. Sara Yazdanfar och många med henne håller Beyoncé mot en egen måttstock enbart på grund av hennes hudfärg: Det är till exempel plötsligt feministiskt när hon poserar i bikini på H&M-affischer, eftersom hon är svart. Sara Yazdanfar håller dessutom mig mot en annan måttstock utifrån sina idéer om min hudfärg och min tänkta klass, bostadsort, utbildningsnivå, musiksmak. Det är inte samma liga som rasism och sexism, det är inte ens samma sport. Men spelreglerna, de är faktiskt precis desamma.