Husbykravallerna oroar inte mig.

Historien lär oss om livet, menade den gamla romerska filosofen Cicero. Så fel han hade! Mänsklighetens förbannelse är ju att ingen någonsin lär sig ett dugg av historien, särskilt inte de som vill ge intryck av att luta sig mot det förflutna, det vill säga de som kallar sig ”invandringskritiska”. De drömmer om en tid och en plats som aldrig existerat. För det har alltid funnits invandring, och det har alltid funnits människor som har retat sig på denna invandring och föreställt sig att livet var underbart fram till att just DEN eller DEN gruppen dök upp. Ur denna ”invandringskritiska” vägran att erkänna vissa personer som jämlikar uppstår utanförskap. Sverigedemokraterna skriver på sin hemsida om nationen som ”den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen. Imperier, politiska grupperingar och andra övernationella gemenskaper har kommit och gått under det senaste årtusendet, men nationer som form för mänsklig gemenskap har bestått.” Det är direkt felaktigt. Fröet till landet Sverige såddes inte för tusen år sedan utan av Gustav Vasa på 1500-talet, och nationalismen har bara funnits sedan 1800-talet. Under rubriken ”Svensk kultur” skriver Sverigdemokraterna vidare att svenskar är ”tystlåtna, reserverade, försiktiga och gästvänliga”. Sverigedemokraterna själva har emellertid utmärkt sig genom att föra rätt mycket oväsen. Sverigedemokratiska riksdagsrepresentanter uttrycker sig rasistiskt, bråkar och hotar folk med järnrör, gör bort sig så pass att de tvingas avgå. Och ja, gästvänliga, det är väl det sista ord man skulle använda för att beskriva medlemmarna av detta parti. Sverigedemokraterna är alltså enligt sin egen definition osvenska. Jag ska inte tråka ut er med klyschor om att svenska köttbullar i själva verket är turkiska från början och så vidare, för hela poängen är att det inte spelar någon roll. Vi äter dem i Sverige nu, och då är de svenska, på samma sätt som de som bor här och vill vara svenska är svenska. Svensk kultur är ett myller i ständig förändring. När grupper av unga män nu gjort upplopp i Husby och andra förorter runtom i landet så är det ett eko från historien, från 2006, 2001, 1987, 1968, 1965, 1948 – för att bara nämna några exempel ur modern svensk tid. Ungdomar har alltid härjat och förstört. Som underhållning. För att de är frustrerade. Av politiska skäl. (År 1806 för att biljetterna till en elefantuppvisning var för dyra.) Ändå försöker de ”invandringskritiska” nu få det till att kravaller liksom ligger i vissas kultur. Att det handlar om en tickande etnisk bomb. Men det är inte lukten av brandrök från Husby som oroar mig, utan kraven på hårdare tag och upprensning, stöveltrampet som ännu en gång ljuder genom Europa. Inget har vi lärt oss. Krönika publicerad i Metro.