Lite rantande om Anna Järvinen och årets bästa svenska skiva

Det började med ett e-mail:

"Jag skrev några sånger:
om sex och sorg,
missbruk,
förälskelse och
somrig frustration.
Sedan.
Gick jag.
Vilse.
Nu är det bara vi två kvar.
Bland molnen.
Kom."

Som poesi betrakat inte så dumt, som pressmeddelande sensationellt. Jag fick det där mailet för en månad sedan, någon vecka senare hade jag Anna Järvinens nya skiva Man var bland molnen i min iPod och sedan dess har jag lyssnat på den varje dag.

Den inleds med de bästa ljud Sverige har just nu: Dungens tvärflöjt och, en tyst tiondel senare, Reine Fiskes gitarr. Gustav Ejstes har producerat hela Man var bland molnen – och detta briljant, hör till exempel Anna Järvinens flämtningar på Är det det här det handlar om? eller hans eget Erik Satie-ljudande piano på Såhär. Dungens band, med Fiske och kompani, spelar dessutom på alla låtar tillsammans med lite annat löst folk.

Ändå känns det här helt och hållet som Anna Järvinens skiva. Hennes röst och sånger, hennes berättelse. 

Hon sjunger mycket om sånt hon nämnde i pressdikten ovan, ofta smärtsamt öppenhjärtigt: om ensamma människor utanför discon och bakom tidningsdiskar; om små neuroser, misslyckade terapisessioner och, tror jag, fylleceller; om hur det är att leva och inte kunna leva med någon man älskar.

Men det finns också så vackra bilder här – av tomma gator på morgonkvisten, av nattljus mot "en grå tapet med ränder och figuringer", av känslan av att älska sin stad men ändå vara vilse där.

En sak måste påpekas: Anna Järvinens röst är hela tiden varm – nästan sprudlande av positivism – trots att så många av sångerna handlar om sådant hon uppenbarligen tycker är svårt. Den där värmen är en viktig komponent. Den tar hand lyssnaren också, värmer mig. Och den värmen gör att Man var bland molnen blir mer än bara ännu en – i och för sig fint formulerad – påminnelse om att det finns vackra saker i skiten också.

Jag vet inte om och isåfall hur mycket av texterna som är självbiografiska, men spela roll. Sättet Anna Järvinen sjunger dem på gör att man förstår att oavsett var hon befann sig tidigare har hon just nu närmast total kontroll. Som om hon hittat hem och till sin egen plats till slut.

Fri, på något sätt.

När jag lyssnade på skivan idag, efter att ha läst Aase Bergs artikel i gårdagens Expressen om hur kvinnliga frihetssökare tas emot som psykon medan dito män anses "gränsöverskridande och intressanta", kändes den som någon sorts musikalisk pendang. Det är förstås en ren tillfällighet, men det är en tillfällighet som cementerar poängen. Man var bland molnen är en platta med en jävla massa bottnar.

Lyckas någon svensk släppa en bättre i år blir jag ytterst förvånad.

PS. Järven och Reine "Fisken" Fiske spelar skivor nere hos Bergsman på Tranan i kväll. Ses säkert där. Och just det, Kristian Bengtsson har i vanlig ordning tagit bilderna.