Det blåser kallt i norden
Vid ett par middagar den senaste månaden, och säkert ännu fler bardiskar – där är minnena vagare – har jag diskuterat rockbandet Glasvegas. Närmare bestämt det "politiska" rockbandet Glasvegas.
Jag avskyr dem.
Eller, förlåt, jag har egentligen ingenting emot Glasvegas, de gör fin musik med fina melodier och delvis drabbande texter. Men jag avskyr hur de fått folk – musikkritiker, kulturjournalister, män – att plocka fram och damma av precis varenda rockistisk klyscha, sådana man trodde murades fast längst in i 90-talsgarderoben när Per Bjurman slutade på tidningen Pop.
Det sägs, åtminstone på krogar i Stockholms innerstad, att Glasvegas gett rocken "den politiska udd" den så länge saknat. Det påstås att vi nu har anledning att "tro" på rocken igen. Det hävdas att rocken återigen har blivit "viktig", att den äntligen kan ge oss "hopp". Att den kan "förändra".
Då måste jag bara säga att jag fasen inte fattar varför.
När några arbetarklassmänniskor från Glasgow plockar upp gitarrer och skriver romantisk rockmusik om sin uppväxt, gör de väl bara vad arbetarklassmänniskor, inte bara från Glasgow utan hela världen, gjort så länge gitarrer funnits. Och, följaktligen, vad autenticitetstörstande medelklassmänniskor älskat så länge arbetarklassmänniskor med gitarrer funnits.
Rent intellektuellt kan jag självklart förstå lockelsen i ett nordbrittiskt gäng som spelar melodisk, feedbackdränkt gitarrock och samtidigt lyckas framstå som belästa, intelligenta människor. Men hej, att rent textmässigt överträffa Noel Gallagher gör en knappast till revolutionär.
När man pratar om den svenska Glasvegasjournalistiken känns den svenska Barack Obama-journalistiken aldrig avlägsen. Som jag ser det handlar de om ungefär samma sak, nämligen en vag känsla av att som journalist för en gångs skull bidra till något större, allmänt gött. Det blir lätt så när man äntligen hittat ett popkulturellt fenomen – för det är ju som sådant man ska se intresset för Obama och USA-valet här, det har väldigt lite med faktisk politik att göra – som innebär att man med redaktionsledningens goda minne kan skriva av sig all uppdämd ilska över världens orättvisor och den samtida popkulturens debilitet.
Jag vill jättegärna tro på rocken, och jag vill jättegärna tro på Barack Obama. Däremot är jag inget större fan av självbedrägeri.
Muskelbilreklam. 
Kommentarer
Fö, närjag lyssnar på Glasvegas är det jag hör inte als cerebralt utan bara en fantastiskt begåvad sångare som kan förmedla/gestalta känslor som vemod och sorg och utanförskap på ett genialt sätt. Emo för vuxna, inte muther rock n'couraguos. Mycket märkligt att ingen annan påpekat ngt sådant.
tider som dessa när skiten finns överallt och där dags- och kvällstidningar, teve och magasin skriver om skvalet som om det vore okej gör att det blir större än störst när ett bra och intellektuellt band slår igenom. dessvärre blir oftast fallet hårdare i dessa fall så en andra skiva ser jag som en självklarhet i två-plus-i-aftonbladet-massan även om den skulle vara lysande.
Andres gillar riktigt fin vänsterpolitisk rock från Skottland i en SVD krönika. "Alla" andra hakar på. Och då blir det 2008 års kanon och då kan man inte gilla det längre. Läs mindre Aftonbladet och DN och känn lite mera med hjärtat. Du gillade Imperiet. Här är nåt lika väsentligt. Dont let the Markus Larssons grind you down!
jag gissar på att du siktade på att styra upp lite dabatt och det gick ju bra.
Jag ska se dem i helgen, får jag chansen ska jag fråga vad deras synpunkter på frågan är, de håller säkert med dej Johan.
x a
För mig känns den svenska uppskrivningen av Glasvegas mer som journalistiskt självförverkligande än genuint intresse för den politiska kartan i norra Storbritannien, eller politik någonstans över huvud taget. Då hade man nämligen skrivit förbi klyschorna, tänker jag. Men jag kan självklart ha fel!
Du är för övrigt riktigt gullig i ditt halvskägg och din halvpolo.
Skriv kommentar