Das Reich

Min vän galleristen är tillfälligt bostadslös och sover på min soffa. Igår var vi på Judiska teatern och tittade på Fläskkvartetten som spelade Steve Reichs Different Trains. Jag vet inte hur väl ni känner till upplägget men Different Trains handlar alltså om Reichs tågresor över USA under 40-talet och samtidigt de tågresor han som jude fått göra om hans familj inte lämnat Europa några tidigare – nämligen dem till koncentrationslägren.

Det är ett mäktigt stycke musik. Och samtidigt blev det som mest levande först under andra halvan, då Fläskkvartetten lämnade den reichska minimalismen – musik som enligt Sebastian Suarez-Golborne får filharmoniker att strejka eftersom den är så strikt programmatisk – och gick över i en egen tolkning av Different Trains. Fläskmännen omsöm smekte, ömsöm ryckte i fioler och elcellos som om de vore nån sorts djur som måste tämjas, vandrade runt i lokalen och slog fram toner ur Ann Wåhlströms omgivande glasinstallation, skrattade och bara härjade. Det var skitbra, gå och se!

(Läs intervju med Judiska teaterns Pia Forsgren om föreställningen här.)

Måste snacka lite mer holocaust, det är ju ändå fredag. Kristian, galleriägaren alltså, hade en god poäng: det är förstås nästan omöjligt att göra konst av förintelsen utan att banalisera eller i alla fall reducera ämnet, men ett bra sätt kanske bara är att vara extremt konkret. Different Trains är vacker och skrämmande, samtidigt vet jag inte om vi riktigt greppade vidden av Steve Reichs tågjämförelse igår. Mer gripbart blir det till exempel om man läser Jonathan Littells De välvilliga, om effekterna av den slutgiltia lösningen medan den faktiskt pågick: "Vad judarna anbelangar har vi inklusive ryska judar ungefär 109 677 döda i månaden, 25 195 i veckan, 3599 om dagen, 150 i timmen, eller 2,5 döda i minuten..."

Så gick det till för 65 år sedan.

Okej, återkommer eventuellt med lite stämningshöjande bilder från Paris senare idag. Under tiden kan ni ladda ner senaste, apfeta mixtapet från landets bästa dj under 25, Tiedyes Anton Klint. Avslutande låten – Torkel Rasmussons Resan – är den finaste bit high life som någonsin spelats in i Sverige!