Wassup modemänniskor

Eftersom det är modevecka i Paris är halva rodeoredaktionen tydligen omlokaliserad till kvarten runt Avenue de l'Opera. Jag anslöt för ett par timmar sedan, är här för att intervjua Jeremy Scott. Jag har aldrig träffat honom men inbillar mig att han är väldigt rolig, hans Castelbajac-crazy kläder antyder ju det. Men också det här klippet ur Larry Clarks Wassup Rockers:

"Where you from?", frågar förmodad modell.
"I'm from the Ghetto", säger Kico (ung, mexikansk skateboardåkare vilse i Beverly Hills).
"Perfect. It's my new ad campaign", säger Jeremy Scott.

Wassup Rockers är inte Larry Clarks bästa film. Jag skulle snarare påstå att det är hans sämsta film. Larry förstår ungdomar, eller han får åtminstone andra att förstå ungdomar. Men för ett par år sedan ville han dessutom lära oss vad som är fel med samtiden och bestämde sig alltså för att göra en sorts nyinspelning av Kids i staden som är essensen av all världens ytliga ondska: Los Angeles. 

Precis som Kids är Wassup Rockers en roadmovie förklädd till en dags subkulturell fotvandring. Skillnaden är att skejtarna här är mexikanskättad underklass snarare än manhattansk medelklass – och att Larry Clark använder dem som förevändning för att bli, well, politisk. Att Larry med Harmony Korine lyckades göra Kids till en så klockren skildring av apatisk 90-talsungdom tror jag handlade mycket om att han aldrig tog uttalad ställning. Han var mest med och betraktade, i och för sig helt uppslukad, men samtidigt inte dömande åt egentligen vare sig det ena eller andra hållet.

I Wassup Rockers vill han berätta om både rasism, segregation, affluenza och kändiskult. Men istället för att låta detta vara underförstått i samtal och relationer – något vi kanske kan kalla Kidsmetoden? – blir Clark explicit, "symbolisk" och, faktiskt, moraliserande. Det är inte direkt hans starka sida. Människorna som skejtarna möter under sin dag utanför ghettot flyter ganska snart ihop i en schablonsoppa av fascistiska poliser, ondskefulla miljonärer och dysfunktionella brats. Wassup Rockers känns mest som om Michael Moore skulle försökt filmatisera något av Peter Birros tidiga 00-talsdramer.

Okej, ursäkta ranten, det här skulle ju handla om Jeremy Scott. Så: Han dyker alltså upp i en cameoroll i klippet ovan, en jätteknäpp scen där skejtungodmarna skuttat runt mellan parkliknande Beverly Hills-trädgårdar och plötsligt hamnar på en fashionfest som går i lite för mycket rosa. Jeremy Scott spelar värden, en designer kåt på söta exotiska pojkar och som svimmar av rädsla när han blir skrämd. Han gör en klassisk ful bög-klyscha, det känns som om gränsen är hårfin här: antingen ser man bara ohöljd homofobi, eller tycker man att skildringen av honom är så uppenbart over-the-top att den blir en parodi på just homofobiska skildringar av bögiga modemän.

Jag vet inte vad Larry Clark tänkt (han är ju inte själv direkt främmande inför homoerotiserande av ynglingar). Men oavsett säger det något intressant om Jeremy Scott. Nämligen att han gärna ser sig själv i rollen som just schablonmässig pederast, den vuxne mannen som gillar att tjuvkika på pubertala pojkars pissande. Den typen av nästan provocerande utåtagerande självironi gillar jag.

Nämnde jag förresten att Miss Piggy är Jeremy Scotts största idol?

Det ska bli kul att träffa honom imorgon.