J Wirfält
Konsekvenser
Det senaste dygnet har jag uteslutande lyssnat på Dungens nya skiva 4. Samtidigt har jag tänkt på Hedi Slimane (som fotograferat håret ovanför, mer sånt i hans underbara dagbok).
Hedi och jag har ju haft våra duster. Men ungefär samtidigt som han bestämde sig för att sluta på Dior Homme bestämde jag mig för att han är samtidens främste modeskapare. Daniel Björks intervju med Hedi i kommande Rodeonumret – ute måndag, seriöst det mäktigaste vi gjort – bekräftar det.
Hedi säger saker som man bara måste älska honom för. Till exempel: "Jag har inget emot skägg och muskler och hela den grejen. Men det är något man diskuterar på Ritz Hotel mellan fem och sju, under happy hour. Det är inte relevant inom en viss idé om herrmode. Jag tittar aldrig på en sådan kille och tänker att det handlar om stil, för det handlar om sex. Samma sak med tjejer. Pröva kurvor i en chiffongklänning. Det är inget man kallar stil."
Men framför allt säger han: "Jag har alltid föredragit nuet framför det nya. Det är det som betyder något för mig: tiden vi lever i. Jag hörde till exempel en miljon gånger att mina smala jeans var ute (...) Det handlar alltid om att stå fast vid sina övertygelser, oavsett konsekvenserna. (...) Jag tror att ens stil och vision måste vara oföränderlig. Tidsandan är ren formgivning."
Som designfilosofi är den oantastlig. Och det var det som fick mig att tänka på Hedi när jag lyssnade på Dungen. För just nu finns det ingen svensk musik som känns mer just nu än den Gustav Ejstes med band spelar på sitt nya album. Dungen har i Sverige beskyllts för det mesta: att vara Pughplagiatör, proggepigon och bara allmän folkflummare. Men vi är också ganska många som följt varje steg Ejstes tagit sedan debut-cd:n Stadsvandringar för fem-sex år sedan – och aldrig upphört att imponeras just av hur konsekvent han stått fast vid sina övertygelser. En hållning som för Dungen lett till att bandet är lika älskat i små men inflytelserika musikklickar världen över som det – åtminstone ur ett något mer allmänt musikperspektiv – är missförstått i Sverige.
Göttså.
Dungens 4 har väldigt lite med svenskt 70-tal att göra. Det innebär inte att Gustav Ejstes stil och vision egentligen har förändrats, bara att fler och fler musiker och producenter på annat håll börjat tänka i samma banor. 4 är en skiva som placerar sig mitt i nuet, någonstans mellan Beyond the Wizards Sleeves ny-psykedelia, A Mountain of Ones mer peyoteinfluerade proggexperiment och Detektivbyråns Jan Johanssonska barrskogsvemod. Det är en tidig höst mot slutet av 00-talet och jag har svårt att föreställa mig hur rockmusik skulle kunna låta bättre.
Sedan får jag säkert äta upp det här när göteborgska floatrockorkestern Tiedye framåt nyår släpper sitt av allt att döma banbrytande debutalbum. Men skit samma. Härmed utnämner jag Dungens 4 till årets bästa svenska skiva.
(Och apropå Detektivbyrån, missa för guds skull inte purfärska fullängdsdebuten Wermland. Spelglädje!)
Man vill ju inte vara någon sorts kulturgeografiessentialist. Men när jag såg Dungen på Hornstull Strand Etablissemang i lördags, blev det uppenbart varför just människor i nordöstra USA – Other Music-inventarier, The Fader-prenumeranter, en och annan Pitchfork-rss:are – har ett så speciellt förhållande till Gustav Ejstes. Läs mer
Jag träffade Jonas Khemiri i foajén på Sture för någon timme sedan, jag kom ut från De ofrivilliga, han var på väg in. Jonas förklarade att han inte sett fram emot en film så här mycket sedan, tja, "någonsin egentligen", och ville att jag skulle säga något för att ta ner förväntningarna. Läs mer
Hej, hade nästan glömt den här grejen: Jag har en kompis som heter Johannes, han jobbar på Rodeo, och en annan kompis som heter Henrik, han är fotograf och just nu i Miami och "äter burgare". Läs mer
Idag bestämde jag mig för att lyxluncha vid Stureplan (eventuellt inspirerad av Färgfabrikens Jan Åman). Ett högljutt sällskap satt ett par bord bort på Sturehof: Rafael Edholm, med mängder av silver runt armarna, samt den höknäste nordamerikan som spelade poeten och kritikern Rene Ricard i Julian Schnabels Basquiatfilm. Läs mer
Från en inte jättegammal kvinna i publiken, under frågestunden efter modesamtalet på Nordiska museet där Leila Karin Österlind och Linda Leopold bland annat pratat om hur sjalen gått från att vara en allmän huvudbonad till att ses som något strikt "muslimskt": "Jo, i förra veckan åkte jag taxi med en invandrare. Läs mer
...är det dags för modesamtal på Nordiska museet igen. Jag, Bons moderedaktör Linda Leopold och Leila Karin Österlind, etnolog som forskar i muslimskt mode på Stockholms universitet, ska prata om kläder och identitet. Läs mer
"Vi borde ju inte sälja den här skivan egentligen, den låter inte som något annat vi har i butiken. Men vi ställer oss helt och hållet bakom deras demoniska ritualer och sataniska smak för blod. Läs mer
Rodeos designer Elin Skogkvist läser ett modemagasin kurerat av Givenchys Riccardo Tisci. Rodeos redaktionschef Johanna Karlsson visualiserar "nattågslooken". Rodeos chefredaktör Daniel Björk ichat-intervjuar Rodeos art directors Sandberg & Timonen. Money quote: "60-70%, i perioder mer". Låt oss säga att det här är män som talar bäst i bilder? Läs mer
Vid ett par middagar den senaste månaden, och säkert ännu fler bardiskar – där är minnena vagare – har jag diskuterat rockbandet Glasvegas. Närmare bestämt det "politiska" rockbandet Glasvegas. Jag avskyr dem. Läs mer
Jag har aldrig tittat på The Hills, har inte haft tid eller nåt. Däremot har jag läst massor om The Hills det är ju mitt jobb. Senaste grejen verkar nästan skäl att faktiskt följa programmet på riktigt: Justin "Bobby" Brescia, pojkvän till Audrina och allmänt känd som "JBB", bor inte i Hollywood som alla andra i serien. Läs mer
Studio-Dans solodebut 7 Trx + Intermission är redan ett av årets fyra bästa svenska album (de andra tre är Dungen, Håkan och Syket, om ni undrar). Nu har Dan spelat in en video till Track 5 där han gör göteborgsdansen i Permanent Vacation-tischa och mäktiga mockasiner. Läs mer
Glömde tipsa om det här förra veckan: hanarna från Falkenberg har gjort en trailer för sin Broder Daniel-film, premiär nån gång i vår. Läs mer
En grundläggande problematik gör sig påmind när man fotograferar rockstjärnor istället för modeller: rockstjärnor har inte bara åsikter. Man måste bry sig om dem också. När Tre dadlar – Fredrik Nilsson och Mathias Sterner Sjögren (som nyss tog en fin bild på Frida Hyvönen och Dungen) – för någon timme sedan plåtade Franz Ferdinands Alex Kapranos för ett kommande Rodeonummer fick vi erfara just det. Läs mer
Glömde ta en bild på modesamtalet igår, men kort rapport bara: det handlade alltså om bloggar. Förhandstipsen – läs redaktionskvallret – hade gjort gällande att det skulle bli en debatt mellan den svenska modevärldens två ytterligheter: Modette-Eleonore Nygårds vs Beckmans-Maria Ben Saad. Läs mer
Min mest saknade kollega och vän, Martin Gelin på andra sidan Atlanten, förklarade på sin blogg att han skrev tusen artiklar i onsdags. Inspirerad kände jag att det, såhär en vecka senare, var dags för någon sorts kontring rent kvantitetsmässigt. Läs mer
Amadou & Mariam var kära och fina på Konserthuset igår. Mariam klappade Amadou på huvudet mellan nästan varje låt. Och så sjöng hon lite falskt i Sabali, men vadå, jag sjunger också falskt i den låten, skitsvår ju. Läs mer
Kommentarer
Pop quiz-grej två: Spot the piano player!
Det talas mycket om "bloggemenskapen" och "bloggmobben", men faktum kvarstår att bloggen framför allt är ett verktyg för att styra självet. Med styrning menar jag här behovet av att strukturera upp livet, att bringa ordning i oredan, att bemästra det ständiga informationsflödet, men också att marknadsföra Ich AG (Jag AB), som det heter i krisens Tyskland. Bloggarna är en del av en större kultur som fabricerar kändisskap på varje tänkbar nivå. En del klagar över att bloggarna är för personliga, till och med egocentriska, men de flesta bloggläsare vältrar sig i de exhibitionistiska inslagen och tycks inte kunna få nog av dem.
Bloggarna ger som ingen tidigare medial plattform den nihilistiska kulturen vind i seglen. Positivisterna sålde in bloggarna som medborgarnas egen mediekritik, men bloggarna lotsar i själva verket användarna i deras resa från sanningen till intigheten. Det dagliga arbetet med att plita ihop blogginlägg ger en känsla av att nätverket är alternativet. Det vore fel att fälla ett omdöme över bloggarna endast på grundval av deras innehåll. Medieteorin har aldrig gått till väga på det sättet och bör även i det här fallet undvika en sådan metod. Bloggandet är ett nihilistiskt företag just därför att massmediernas ägarstruktur ifrågasätts och angrips. Bloggandet är en "förblödningsstrategi". Implosion är inte rätt ord. Implosion antyder en tragedi och ett skådespel, som vi inte har att göra med i det här fallet. Bloggandet är motsatsen till skådespelet. Det är flackt (men ändå meningsfullt). Bloggandet är inte någon digital motsvarighet till "brev till redaktionen". I stället för att klaga och diskutera gör bloggaren det bekvämt för sig och går in i rollen som medieobservatör.
Man har gjort otaliga försök att marknadsföra bloggarna som ett alternativ till de traditionella medierna, men det vore riktigare att beskriva dem som "återkopplingskanaler". Även i de fall bloggarna fungerar som "vakthundar" (Axel Bruns)[10] är det inte allom givet att blogginläggen om de traditionella mediernas rapportering är förnuftiga och lämnar något avtryck i debatten.
Blogginläggen om masskulturen, dess värderingar och produkter, bör uppfattas som en reträtt. De argusögon som förut granskade alla nyhets- och reklaminslag strejkar. Enligt den utopiska bloggfilosofin är massmedierna dödsdömda. "Deltagarmedier" kommer att ta deras plats. Man har redan ställt slut- diagnosen och den lyder: slutna toppstyrda organisationer fungerar inte längre, kunskap kan inte "styras", arbetet i dag är samarbets- och nätverksorienterat. Men trots alla varningssignaler är systemet fortfarande i (dys)funktion. Är verkligen de toppstyrda organisationerna på väg ut? Varifrån kommer denna hegelianska visshet om att det gamla medieparadigmet kommer att kastas över ända? Det finns inte mycket som tyder på det. Det är detta sakernas tillstånd som förklarar de nihilistiska snarare än revolutionära stämningarna.
Gränsen mellan medievärlden och bloggvärlden är flytande. Om man undersökte saken närmare skulle man förmodligen finna en gråzon av frilansande mediemakare som rör sig fram och tillbaka mellan de båda världarna. Redan tidigt i bloggens historia var det vanligt att journalister som arbetade inom de "gamla medierna" hade bloggar vid sidan av. Hur förhåller sig då bloggarna till den undersökande journalistiken? Vid en första anblick verkar de stå i motsättning till eller på sin höjd komplettera varandra. Medan den grävande journalisten arbetar i månader eller kanske år med ett granskande reportage, påminner bloggarna snarare om en armé av myror, där varje myra drar sitt strå till den stack som kallas för den "allmänna opinionen". Bloggarna lägger sällan fram nya fakta i målet. De hittar ofta fel i produkter och nyhetsrapporter, men "avslöjar" sällan vinkling av nyheter och gör knappast några egna genomarbetade reportage.
Texten är ett antal avsnitt ur en föreläsning som hölls vid Wissenschaftskolleg i Berlin i mars 2006 och ingår i Geert Lovinks bok "Zero Com
Coco Chanel tänkte likadant..
Skriv kommentar