Gatelimbo

Jag när en idé om att man tänker klarare när man flyger – någonting händer där mellan kabintryck och oändligheten utanför fönstret. Det är väl bara som jag fått för mig, men hur som helst gäller det omvända: man tänker inte särskilt klart medan man väntar på att flyga (jag brukar kalla det gatelimbo). Martin skrev en fin novell om det för ett par veckor sedan, läs här.

Just nu spelas koreografen Akram Khans Bahok på Dansens hus, jag såg föreställningen tidigare ikväll och under de första minuterna kändes det om något liknande väntade där också.

Scenen är en schematisk avgångshall; en ljustavla, några stolar, strandade resenärer från hela världen som halvsover, rastlöst vakar av och an eller försöker kommunicera – uppgivet och mest för att ha något att göra, få av dem talar ju samma språk. En av dem, en kvinna uppenbarligen drabbad av minnesförlust, har skrivit ner de få saker hon faktiskt kommer ihåg på lappar. Nu försöker hon högljutt pussla ihop minnena/sig självm, hon är som en lätt hysterisk version av Guy Pearce i Memento och medresenärerna gör sitt bästa för att tänka bort henne ur bilden. På ljustavlan rullar "Please Wait", "Delayed" och slutligen "Rescheduled" fram, uppgivna gester och snart uppstår bråk mellan några hetsiga unga män från olika kontinenter. 

Men istället för att explodera i total flygplatsgalenskap utvecklas Bahok i motsatt riktning. Gatelimbon – språkförbistringen och frustrationen – omsätts i en sorts kollektiv, tja, ömhet. Människorna börjar ta hand om varandra, det blir en väldigt varm och fin föreställning om att förenas, överbrygga gränser och sånt. Jag tänker förstås inte försöka referera koreografin, men det finns några ögonblick i Bahok som är så vackra att man tappar andan. Eftersom det var en man före mig i kön som lämnade tillbaka sina biljetter till torsdagens föreställning vet jag dessutom att det går att se den imorgon också. Det är sista föreställningen, så häng på låset när biljettkassan öppnar.

Några läsare har klagat på att det varit för lite fashion här på sistone. Lovar att snart bli hipp igen, till dess får ni nöja er med följande: På vägen mellan ingången och våra platser på nionde raden träffade jag och min date Marcus både Ella Socorsi (Nakkna), Diana Orving och Naomi Itkes – alla tre såg fantastiska ut i svart siden, borstad mocka, och, i Naomis fall, något axelvaddigt och kornblått. Dessutom satt Mats Ek två rader framför, kanske inte mode per se men tveklöst en stilig man.

Tydligen.