Nördfokus: Andres och jag snackar Style Council

Det senaste halvåret har jag ägnat åt att återupptäcka The Style Council. Inte så mycket musiken – den är förstås trevlig, men jag är mer intresserad av Andy Palacio, Tiedyes spektakulära Metallicacovers och allt som släpps på Sublime Frequencies – utan kläderna. Oväntat och, tänker ni kanske eftersom det är 00-tal numera, dessutom lite omodernt? Tja, visst, på det förra, ett bestämt nej på det senare.

För när jag under ett par kvällar i vintras tittade igenom dvd-boxen The Style Council on Film slog det mig att bandets videor från, säg, 1987 och framåt – och då särskilt den spralligt politiska kortfilmen JerUSAlem – rent stilmässigt var en sorts fusion av vårens herrkollektioner från Yves Saint Laurent, Jil Sander och Marni. De överdimensionerade rockarna, signalfärgerna, Paul Wellers Agyness Deyn-bleka hår...

Efter att ha gått och grunnat på det här i flera månader (och under tiden plockat upp en del av detaljerna) bestämde jag mig för att reda ut begreppen med den människa jag känner som vet mest om Paul Weller. Så jag och Andres Lokko mailade lite fram och tillbaka. Det blev en hel del.

Andres! Som du vet gillar jag ju att rota i arkiven, plötsligt ser man något i nytt ljus och frågar sig varför man förbisett de här sakerna tidigare. Riktigt så är det väl inte med The Style Council, det har nog alltid varit den period i Paul Wellers karriär som jag gillat mest. Men det som är intressant nu, och som gör att jag helt snöat in på Wellers look runt 1987, är hur väl den, inklusive det blonderade håret, rimmar med vårkollektionerna från till exempel YSL, Marni och Jil Sander. Tankar?
– Det är siluetten som uppstår när man bär extremt korta kostymbyxor till pennyloafers utan strumpor som känns väldigt Style Council förmodar jag. Jag kan dock, ur ett rent Style Council-perspektiv, tycka att både Marni och YSL har fegat med sina färgcombos. Weller hade aldrig sportat Hugo Boss-grått. Han hade gått direkt på klara färger utan jidder och, om vi talar Cost of Loving-eran, vikt upp kragen på precis allt som har en uppvikbar krage. Vitt och orange är ju Style Councils mest karakteristiska färgpalett, alternativt kornblått, svart och vitt. Vilket passande nog också är estniska flaggans färger.
– Men viktigast av allt – utöver en lite för baggy vit jeansjacka med ständigt uppvikt krage – är nog en orange senilsnodd till solglasögen. Den slutgiltiga överkursen för den här looken är att bära den tunna silverlänken du redan brukar ha utanför den vita polotröjan utanpå den vita jeansjackan. Jackan ska vara knäppt hela vägen upp och sedan har man kedjan utanpå den uppvikta jackkragen. Ja, och så det där frisörbesöket förstås.

The Style Councils musik verkar ju ha missförståtts mer och mer för varje skiva de släppte, ett faktum som de skojar om i JerUSAlem-filmen där ett gäng svenniga, smårasistiska punkare blir lite av en symbol för deras gamla fans. Var Paul Wellers look vid den här tiden lika provocerande för The Jam-puritanerna som musiken?
– Kanske ännu mer. Jag tror att den dogmatiska The Jam-generationen gav upp Wellers musik långt innan den gav upp honom som stilförebild. Jag som var aningen för ung för att verkligen omfamna The Jam föredrog genast och för alltid The Style Council. Och inte bara för gruppnamnets skull. Lika ofta handlade det om att Weller med frijazz, hip hop-experiment, britfunk och Debussy-inspirerade körverk verkligen ansträngde sig för att skrämma iväg så många som möjligt. Jag tror aldrig att jag har älskat Weller så mycket som mellan den konceptuella Confessions of a Pop Group och deras första och enda acid house-konsert på Royal Albert Hall.
– Han tappade väldigt många av sina fans till The Smiths eftersom Morrissey så entusiastiskt axlade den där urbrittiskt anglofila manteln – medan Weller hade gått vidare och egentligen ville vara en svart fransk funkbasist på semester i Gstaad. När han dessutom började klä sig som en sådan var vi ganska få som applåderade, för de flesta blev det istället punkten då de officiellt gav upp. Mycket riktigt sålde ju The Cost of Loving ingenting och JerUSAlem som ackompanjerade skivan blev svårt utskrattad. I dag är den givetvis ett perfekt och oöverträffat stildokument. Själv var det nog precis då som jag via Weller och i viss mån också Chris Lowe upptäckte Chipie, Chevignon och Fiorucci på allvar – hela Paninaro-grejen ligger ju där och bubblar under ytan i alla sena Council-lookar.

Jag måste återkomma till Paul Wellers hår under de här åren. Det är verkligen fantastiskt. Jag har vaknat varje morgon den senaste månaden och tänkt att just idag är dagen som jag ska gå till Ali och be honom doppa min skalle i en liter väteperoxid. Jag har inte vågat än, men det är mycket möjligt att det kommer. Hur som helst: Exakt vad innebar det att bleka håret i slutet av 80-talet?
– För de konservativa The Jam-fansen innebar det att deras idol hade gett upp sina ungdomsideal och bara blivit ännu en del av 80-talets anonymaste axelvaddssoul. De var helt enkelt inte kapabla att se de enorma skillnaderna mellan, säg, Spandau Ballets kockjackor och Wellers Paninaro-teorier. Hårblekningen var givetvis en del i detta, men sågs mer som något Simon Le Bon gjorde och således något som Paul Weller borde vara antitesen till. I en brittisk kontext var det ju bara medelklassen – fookin middle class tossers på engelska – som färgade håret. Wellers gamla fans fattade helt enkelt inte, på ett väldigt anstötsligt o-mod sätt, grundregeln om hur sanningen alltid sitter i detaljerna.
– Å andra sidan möttes The Style Council av lika ilskna reaktioner efter de urbrittiska annonserna för underskattade liveskivan Home and away, där Weller och Mick Talbot sportade skolkavajer och matchande skolhalsdukar à la Brideshead Revisited och Another Country.

Så vad i Wellers stil gjorde störst intryck på dig vid den här tiden? Vad plockade du själv upp?
– Eeh, rubbet ärligt talat. Sommaren 1983 gick jag ju bokstavligen omkring på stan med bakåtslickat mörkfärgat hår, endast iklädd avklippta 501:or – men med en halv turnup strax ovanför knät – och vita espandrillos. Inget annat. Så såg ju Paul ut i Long Hot Summer-videon så jag hade inget val. En baguette och Le Monde under armen var ett måste när Café Bleu kom ut, och den svårt obekväma cykeltröjan var oundviklig kring My ever changning moods. Den enda gången jag har besökt den hemska Roskilde-festivalen var för att se just The Style Council. Jag åkte dit i vita Levi's och loafers. Förstås. Om någon undrar varför jag avskyr rockfestivaler så tror jag man hittar grunden till det precis där, på ett danskt lerigt fält i slutet av juli 1985. Givetvis gjorde jag den spretiga Cost of Loving-frisyren också några år senare, trots min dåvarande flickväns högljudda protester.
– Weller var ju en fantastisk herrmodeikon mellan 1980 och hela vägen in i första halvan av 90-talet för att han, likt en modernistisk David Bowie, konsekvent bytte look inför varje singel/video/album. Så för en sextonårig soulboy i Jakan kändes verkligen nya foton av Paul liksom som det enda man behövde. Han tillhör helt enkelt den ganska ovanliga genren av heterosexuella män som andra heterosexuella män verkligen har velat se ut som, kanske till och med vara. I England givetvis på ett helt annat sätt än i Sverige. Sveriges motsvarighet är ju tyvärr – på precis alla plan – Ulf Lundell.

Och Paul Weller idag? Jag minns de lätt utsvängda jeansen och den lurviga, ärmlösa slipovern utan något under från Wild Wood-albumet i början av 90-talet. Det var en briljant look åtminstone på den tiden – och en jag för övrigt tror att göteborgaren Isse Samie lite i skymundan håller på att försöka blåsa liv i. Men hur som helst, efter det känns det väl som om Weller tappat det?
– Det finns få saker som är så anglofilmodemässigt underhållande som att gå på en Weller-spelning i Storbritannien nu för tiden och bokstavligen mötas av ett hav av fyrtiofyraåriga män som lika desperat som illa försöker kopiera Wellers allt märkligare lappar-på-öronen – och minst lika märkliga – och omotiverat – blanka läderjackor från Dolce & Gabbana. Att han dessutom bär hatt på innerkonvolutet till kommande albumet 22 Dreams är djupt oroande.

(Alla bilder ur JerUSAlem.)