Flyglitteratur

Okej, först erkännadet. Det främsta skälet att jag impulsköpte Juergen Trimborns Leni Riefenstahl-biografi på Newarks flygplats, på väg till gaten och Europa, var att den kändes så bra under armen tillsammans med senaste numret av Fast Company. Estet, troligen vagt intellektuell, på väg hem efter lite affärer, liksom.

Men det finns förstås lärdomar i Juergen Trimborns bok. En uppenbar: acceptera kritik. När recensenter 1932 sågade Riefenstahls regidebut, bergbestigarfilmen Das blaue Licht, lackade Leni. När flera av recensenterna dessutom visade sig vara judiska, lockades hon allt mer av nazismen – och såg snabbt till att läsa Mein Kampf.

Efter kriget hävdade Leni Riefenstahl att hennes dragning till Hitler mest var ett resultat hans karisma. I själva verket delade de både naturvurm och ideologiska övertygelser.

Ändå ville många tro henne. Bilderna var ju så vackra.

Att på ett personligt plan fascineras av Leni Riefenstahls bilder är väl inget problem. Knepigare blir det om man försöker återupprätta henne som konstnär i ett större sammanhang. Susan Sontag skrev om det redan 1974, i den ständigt aktuella essän Fascinating Fascism: "The hard truth is that what may be acceptable in elite culture may not be acceptable in mass culture, that tastes which pose only innocuous ethical issues as the property of a minority become corrupting when they become more established. Taste is context, and the context has changed."

(För det mindre, och fashionfascinerande, sammanhanget – se till exempel Camilla Åkrans fina Lenirefererande bilder från Numéro Homme för något år sedan.)