Så, superbowlreklamen. Gawkers Adrian Chen går igenom årets klipp här.
Han ställer, apropå Dodges film för klassiska muskelbilmodellen Charger, en relevant fråga: Kommer samhället, med andra ord marknadschefer och reklamkreatörer, någonsin acceptera att alla straighta killar faktiskt inte är passivaggressiva sluskar som irrar runt i de bittra testosterondimmor de tvingats in i av allt för krävande flickvänner?
Med det sagt så är Chargerfilmen fantastisk, jag gapskrattade vid punchlinen.
Nya Hot Chip-albumet, jag har pulsat runt i snön och lyssnat på det ett par veckor nu. Okej, det är bara februari än, men det här känns mer och mer som en av årets skivor. Made in the dark var ett mellanalbum – för mycket Berghainhäng och för korta pass i studion – men på One life stand kommer Hot Chip ut som det Pet Shop Boys för, ja, 10-talet jag alltid hoppats att de en gång skulle bli. Alexis Taylor har kanske inte Neil Tennants fallenhet för briljanta sarkasmer, men det är inte heller vad man letar efter hos det här bandet. Hot Chip är romantiker, inte sällan smått naiva sådana.
Ingenting värmer bättre i februari.
Klippet nedan är från gårdagens Jimmy Fallon, Hot Chip kör One life stand tillsammans med Fallons husband The Roots. Första versen trevar de sig fram, sedan hittar någon – kanske Questlove? – det gemensamma groovet och ren magi följer. Som Pitchfork skrev för ett par timmar sedan: "Two bands who are very, very good at what they do finding a badass middle ground and turning in one of the great late-night performances of recent memory."
För ett par dagar sedan satt jag i Robert Aschbergs chesterfieldsoffa på TV8 och skulle förklara varför jag slängt ur mig något så jävla korkat som att mode skulle avgöra riksdagsvalet 2010. Nåja, riktigt så blodigt var det kanske inte. Men han har ett sätt att ställa frågor, den där Aschberg, som gör att man lätt känner sig lite skyldig till dumheter.
Hur som helst, innan det var min tur att grillas hade Bosse Bildoktorn, bloggfenomenet Kissie samt bisittaren och tweedvännen Edward Blom en fantastisk diskussion om overaller. Bildoktorn – den mannen måste vara varje tv-producents drömgäst, han är ju själva definitionen av "bra tv" – var klädd i mysig pullover och sandaler men förklarade att hemma, där bär han bara overall: En när han sitter vid datorn och jobbar, en annan när han diskar, en tredje när han är ute och mekar i verkstaden.
På vintern ska de vara av bomull, på sommaren mer syntetiska, menade Bosse Bildoktorn, som tydligen har en garderob med tjugo overaller. Det är det enda plagg han använder till vardags. Det låter som en fantastisk idé – och ställer onekligen den i modekretsar allt populärare idén om "the edited wardrobe" i nytt ljus.
Hela programmet kan ni titta på här.
Mer modesamtal blir det för övrigt på Desken på Kåken om ungefär trekvart, då Facehunter, Karolina Skande och jag ska diskutera modebloggens samtid. Sticker dit nu, hoppas vi ses.
Intimt bromantisk journalistlunch på Erik's.
Ordet "bromance" – amerikansk slang för nära, grabbig vänskap mellan män – har gjort en oväntad comeback på svenska kultursidor senaste dagarna. I förrgår i Björn af Kleens syrliga recension av Kurdo Baksis Stieg Larsson-bok, igår i Fredriks Strages sågning av Depeche Mode på Globen.
I båda fallen tycks bromance – ska vi kalla det bromantik på svenska? – vara något skadligt.
Björn af Kleen menar att Kurdo Baksi får problem med sina lojaliteter när han "ska försöka balansera den rörande sentimentaliteten med en nyktrare undersökning av tidningsmannen Larsson och dennes tillkortakommanden". Strage anser å sin sida att närvaron av Christian Eigner, den österrikiske trummis som sedan slutet av 90-talet turnerat med Depeche Mode och på senare år blivit så nära vän med Dave Gahan att de två börjat skriva låtar ihop, sabbar stora delar av konserten. Varje gång Eigner och Dave Gahan "utbyter leenden på scen, eller highfivear varandra, inspireras Eigner till att besudla låtarna med svettigt fläskiga trumvirvlar. Han lyckas på egen hand förstöra 'Policy of truth' och 'World in my eyes'”.
Man undrar förstås vad som ligger bakom detta gemensamma angrepp på bromantiken. Varken Björn af Kleen eller Fredrik Strage – eller för den delen jag själv – brukar ju ha problem med män som gör saker tillsammans. Kanske följde Björn och Strage upp sitt tre år gamla Spy bar-hångel med en senkommen videokväll i helgen, och möjligen såg de då den bromantiska komedin I love you, man?
Det kunde förklara saker. I I love you, man spelar Paul Rudd en kille som när det blir dags att gifta sig desperat börjar leta efter en annan kille att ha som best man eftersom han hela sitt vuxna liv bara umgåtts med tjejer. Alla som orkat sig igenom denna tröttsamma bromcom vet att det är en av den annars rekorderlige Rudds mer intetsägande stunder. Det är en film som försöker driva med nygrabbiga nojjor, men som mest är så platt att den får en att längta efter att dricka bärs och rapa tillsammans med, typ, tjejer.
Jonna Sima tipsade nyss om vad som säkert är på god väg att bli ett viralt monster när du läser det här: Nordisk ungdoms reggaelåt Tänk.
Rader om "få leva i ett land där bara dina egna fanns" och att "se sina barn växa upp utan att rånas av en invandrargrupp" följs av en broderlig refräng som inleds "Min kära granne, omfamna min hand". Sångaren låter nästan Daddy Boastinsk när han ropar "Kom igen!" på slutet. Allt detta över en gullig loversrytm.
Det är så bisarrt och motsägelsefullt att man bara kan le.
Andreas Nyberg, tidigare ordförande i Nationaldemokratisk Ungdom, säger att "oviljan till förändring" varit ett stort problem för nationalismen i Sverige. För att bryta trenden och "statuera ett exempel" har nystartade organisationen Nordisk ungdom därför producerat en nationalistisk reggaelåt.
En avslutande undran: Försökte de få The Tough Alliance att skriva låten först? Minns Eric Berglunds numera ökända Ultima Thule-uttalande i en Rodeointervju för ett par somrar sedan: "Jag känner igen mig i utanförskapet och kompromisslösheten och dessutom skrev de extremt vackra melodier".
Det och annat medierelaterade modefrågor diskuterar jag med bloggcelebriteterna Yvan "Facehunter" Rodic och Karolina Skande på Desken/Kåken på torsdag. Kom gärna förbi!
I fredags kväll slumrade jag på en soffa i Bethnal Green, någon brittisk filmkanal visade Top Gun och så jag tittade och så jag göttade mig.
Som liten palt som ännu inte riktigt ville inse att han hade för dålig syn för att någonsin kunna bli flygare älskade jag den här filmen. Idag är Top Gun förstås obetalbar i all sin sena 80-talsmaskulinitet. Kanske allra mest så den scen där Tom Cruise, Val Kilmer och deras andrapiloter Goose och Slider spelar beachvolleyboll. De har inoljade, muskelflexande överkroppar, tighta Levi's och pilotbågar – Val Kilmer dessutom en hög, gravt överblonderad crewcut. Männen på volleybollplanen gör obligatoriska high fives efter vunna bollar, soundtrack är Kenny Loggins Playing with the boys.
Efter matchen åker Tom Cruise hem på date till sin flyglärare Kelly McGillis, han är försenad, hon tycker det är okej för de har en uttalad regel i sitt förbjudna och spännande lärare-elev-förhållande: "No apologies".
Det, lär vi oss i Top Gun, är även vad som bygger framgång. Tom Cruises karaktär Maverick lever hela sitt liv så, han följer inte order utan kör bara på, ibland riskerar han både sitt eget och andras liv men han gör det med hjärta och han gör det framför allt med hjärtat på rätt ställe så i slutänden är det okej.
Maverick är en av de tydligaste metaforer Hollywood producerat för Amerika som tuggummituggande, solbränd världspolis.
"No apologies", sa han och USA höll med honom. "No apologies" var som bekant även det sammanfattade intrycket av Tony Blair när han förhördes om Irakkriget i fredags.
Chilcotundersökningen om Irak har pågått sedan november. Ju närmare utfrågningen av Blair har kommit, desto mer överväldigande har den brittiska opinion blivit som kräver en ursäkt för att han som premiärminister ledde landet i krig på felaktiga grunder. Istället, sa Blair i fredags, accepterade han ansvar, men kände "ingen ånger för att ha avsatt Saddam Hussein". Han häcklades från läktaren, demonstranter buade på gatan utanför. Men känslan i London i helgen var ändå att han på något märkligt sätt lyckats behålla värdigheten.
Jag tror att det beror på Top Gun. Eler rättare sagt: Det beror på att britterna aldrig gjort en film som Top Gun. I den större berättelsen om Irakkriget – den där tuggummituggande, solbrända människor flyger högt över världen och spränger saker med förfalskade underrättelsedokument i bakfickan – passar Tony Blairs verserade persona inte in. Han är ju britt, och i vårt kollektiva popkulturella världsmedvetande representerar britterna något helt annat än Amerika.
Om USA är Maverick så är England Harry Potter.
Det finns en idé om brittisk rättfärdighet inbäddad i allt det där som förklarar hur Blair kan vara så djupt föraktad på hemmaplan, och samtidigt ha ett tillräckligt gott rykte internationellt för att, till exempel, Louis Vuitton ska se honom som en bra representant för sitt varumärke. Trots att Tony Blair visar lika lite Irakånger som George W Bush uppfattas hans beslut att gå i krig som mindre huvudlöst än hans amerikanske väns. Bomba 100 000 oskyldiga irakier? Inte en Hogwartspojke.
Den globala anglofilin är en mäktig kraft.
JD Salinger avled som bekant i förrgår. Det är en anledning så god som någon att rota fram Franny and Zooey ur gömmorna. Franny, den första av de två berättelserna i boken, är en av de bästa noveller jag läst. Ett möte på en station, en bilfärd, en havererad lunch – det är en fin och skoningslös skildring av två unga människor som närmast i realtid inser att de är på väg åt helt olika håll i livet och inte har någon väg tillbaka.
Guardians Xan Brooks skrev bra om USA:s mest tillbakadragne författare på hans 90-årsdag för ett år sedan. För den som är sugen på lite mer provinsiellt skvaller om JD Salinger har Vermonttidningen Rutland Herald en kul artikel idag. Tidningen har intervjuat folk i Cornish, den idylliska New Hampshire-stad med strax över 1600 invånare som Salinger bott i sedan 1953.
Salingers grannar berättar hur de ägnat ett halvt århundrade åt att lura "den årliga paraden av engelskastudenter" som vallfärdade till avkroken på jakt efter den berömde författarens hus: "Det var en av de roligaste kommunala konspirationerna någonsin, att få folk att försöka gissa sig till var Jerry Salinger bodde".
I artikeln får vi dessutom veta att JD Salinger och hans fru Colleen varje söndag åkte till grannstaten Vermont för att äta rostbiffsupé i kyrkan i Hartland. Salinger brukade dyka upp två timmar före utsatt tid, så att han var säker på att få en bra plats vid bordet. När han de senaste veckorna hade blivit för sjuk för att själv komma, åkte Colleen Salinger dit och köpte istället hem rostbiff, potastismos och coleslaw.
"Vi har förlorat med en stammis", säger en av kyrkans anställda.
Jag åker till London imorgon, och en fin grej med det är att Tate Britain just öppnat en rejäl retrospektiv med Chris Ofili. Jag har gillat Ofili sedan jag i slutet av 90-talet såg hans elefantbajstäckta målning The Holy Virgin Mary på Sensation, en numera klassisk utställning sammanställd från Saatchisamlingen där det också ingick verk av Damien Hirst, Tracey Emin och bröderna Chapman. Nu har Chris Ofili slutat med avföringskonst och rör sig, enligt Adrian Searle i The Guardian, mot mer inåtvända, mysteriösa marker:
"What one cannot see – things in the muzzy blue-green dark, a back-story the paintings might and might not tell – becomes all the more tantalising. I fill the paintings up with my own imaginings, and sit on the floor looking into the near-dark for a long time, among paintings that refuse as much as they bewitch. In Ofili's early work, we lost ourselves in stoned, close-focus detail. Now, we're lost among things unseen."
Och det är ju där man vill vara.
Är det någon som har tips på annat jag borde göra i London? Kommentarsfältet är öppet!
Eftersom världen numera drabbas av kollektiv Applefeber oftare än svensken debatterar handväskor, är det tur att The Onion finns. Sju roliga meningar här.
Nästa »
