Todd Haynes

Vem är Bob Dylan? Efter mer än 30 album, en självbiografi och en dokumentärserie av Martin Scorsese vet vi fortfarande inte.
Indiefilmregissören Todd Haynes försöker inte ge oss alla svar. Haynes har ju döpt sin film om Bob Dylan till I’m Not There – en tydligare vink om filmens något flyktiga tema kan man knappast begära. 

Var det inte konstigt att spela in en film med sex huvudrollsinnehavare?
– Jag träffade dem egentligen inte så mycket före inspelningen. Med Cate [Blanchett] hade jag flera möten utan att riktigt inse att de var en del av hennes process för att faktiskt tacka ja till rollen. Efter ett år sa hon »Så, nu har jag bestämt mig«. Och jag bara, »Va?! Har du bestämt dig nu?!«.
– När vi filmade var det nästan som speed-dejting. Vi var tvungna att jobba väldigt snabbt, så jag hade inte mycket tid att lära känna varje skådespelare.

Varför behandlar du olika element av Dylans personlighet som olika karaktärer?
– Alla rollfigurer är tänkta som ett destillat av Dylan. Anledningen till att jag valde att göra så är att om du läser Dylanbiografierna får du en väldigt tydlig bild av en person som såg radikala förändringar som kärnan i vem han var som konstnär.

Du har gjort kortfilmen Superstar, om popsångerskan Karen Carpenter, och glamrock-dramat Velvet Goldmine. Är musik en stor inspirationskälla för dina filmer?
– Det är den. En gång hos mina föräldrar i Los Angeles körde jag iväg för att röka en joint. Jag satt i bilen, lyssnade på Sonic Youth och stirrade på något nyrikt hus i kullarna i Encino, det var då jag formulerade idén till min andra långfilm Safe, om en hemmafru som blir allergisk mot sitt liv.

Var du orolig för att Dylan inte skulle godkänna att du gjorde I’m Not Here?
– Inte egentligen. Jag skrev ner idén på en sida som de kunde titta på när Dylan var ute och turnerade. De tittade på Safe och Velvet Goldmine och mot slutet av året fick jag höra att Dylan gett tillåtelse till allt. Då blev jag förvånad – ryktet säger ju att han är tjurig och svår att ha att göra med.

Hur var det att jobba med Richard Gere?
– Han är superstjärnan på sätt och vis. Han är den äldsta Dylan, den Dylan som rymt, en laglös med mytomspunnet förflutet. De bitarna är inspirerade av Dylans är i New Orleans under tidiga 80-talet och handlar om hur han kommer tillbaka från den vildmark som 70-talet var får honom.

Hur tidigt hade du en uppfattning om vem du ville ha med i filmen?
– Charlotte Gainsbourg tänkte jag på redan när jag skrev den. Hennes roll är otroligt viktig. Eftersom scenen är full av manliga karaktärer måste man visa hur de som inte släpps in påverkas. Hon uttrycker så mycket mer än vad man skulle tro utifrån hennes repliker eller tid i filmen.
 

Ken Miller