Lykke Li - Hustler
Lykke Li är Sveriges nästa egensinniga internationella popstjärna. En svinkall hippieuppväxt bland indantält, horor och en förälder som kallar sig Zilverzurfarn kan bara resultera i en sak: längtan efter pengar.
Det ösregnar i Hell’s Kitchen, New York. Det är strax före Halloween och stentrapporna längs 48:e gatan är prydda av genomblöta pumpor och plastskelett.
Fem våningar upp på 353 West 48th Street ligger den legendariska studion Walter Sear Sound. Det är en sådan där drömstudio som man ser i ambitiösa rockfilmer – jag kommer att tänka på Grace of My Heart, den fina filmen om Carole King som till stor del utspelas i studiomiljö.
Det ligger persiska mattor på golvet, väggarna är ljudisolerade med tjocka ekplankor, och överallt står det märkliga, omoderna instrument – en moogsynth, en theremin, en dammig, gammal harpa, en enorm bambupinne som används som någon slags flöjt.
Studion drivs av Walter Sear, en excentrisk farbror som möter mig vid dörren, klädd i gul polotröja och runda glasögon. På 1950-talet hjälpte han sin klasskamrat Robert Moog att bygga den första moogen. Sedan dess har hans audiofila musikutrusting använts av The Beatles, Sonic Youth, Steely Dan, Norah Jones och nu, den här kvällen i slutet av november, av två svenskar: Lykke Li Timotei Zachrisson och Björn Yttling, musikern som är mest känd som medlem i Peter, Bjorn & John, samt som producent åt bland andra Sahara Hotnights, Marit Bergman och Shout Out Louds.
I en pösig skinnsoffa längst in i studion sitter Björn, som alltså är här för att producera Lykke Lis debutalbum Youth Novels, och spelar upp några omixade låtar från sin silvriga laptop. En bit bort står Lykke Li själv på tå i sina svarta Converse Chuck Taylors och fotograferar Manhattans skyline genom en regnig fönsterruta.
Björn berättar på glad norrländska att han insett att han och Lykke Li i alla fall har två favoritartister gemensamt.
– Vi tycker båda om Dr John och Elton John.
Lykke Lis officiella debutsingel Little Bit har precis nått höjdpunkten på sitt internationella segertåg. Låten har lyftsupp till såväl P3:s A-lista som BBC:s danslista, och den här veckan har Lykke Li fått fina hyllningar på tongivande, amerikanska musikbloggar »Swedish chanteuse Lykke Li reminds us of a blog-birthed Kylie«) och av downtown-Manhattans kräsna musikbransch.
Tillsammans med Björn Yttling vill Lykke Li hitta ett sound som är »rått och skitigt och punkigt, men ändå pop«.
– Jag ville bevisa för mig själv att jag kan göra det här. Att göra något bra är ett sätt att hitta en mening med varför man finns till och så länge man känner att det finns rum för förbättring blir livet aldrig tråkigt.
De sökande texterna på debutalbumet är inte bara influerade av musik utan även av klassiska ungdomsromaner. Hon nämner JD Salingers Räddaren i nöden och Jack Kerouacs På drift.
– Jag inspireras av alla som vägrar att inse att livet är tråkigt. Jag älskar filmen Grey Gardens, de är så skeva och knäppa.
(Grey Gardens handlar om Jackie Kennedys excentriska kusin och hennes mamma och är, förutom en klassisk dokumentärfilm, en ständig influens på världens modevisningar.)
Följande dag ska Lykke Li ha möte med »agenten för Justice och Hot Chip«, men annars verkar hon mest ha varit upptagen med att utforska New Yorks nattliv. Några kvällar tidigare var hon på Justice-konsert i Greenpoint, och sedan dess har hon hängt på de populära klubbarna The Box och Beatrice Inn (»det var som Lilla baren på Riche« säger hon lite uppgivet).
Svensk media har jämfört Lykke Li med i stort sett varenda mjukröstad sångerska som släppt skivor det senaste decenniet, medan amerikansk media har försökt placera in henne i något slags kanadensisk-skandinavisk neopoptradition (Robyn, Feist, Annie).
Men när jag ser Lykke Li uppträda i källaren på Knitting Factory veckan efter studiobesöket kommer jag att tänka på mer högljudda artister.
Det är ett nästan outhärdligt intimt ställe att spela på. Scenen är inte riktigt en scen, utan snarare en tröskel – en decimeterhög liten träbit som inte lyckas göra Lykke Li märkbart längre än de flesta i rummet. En mindre ambitiös artist skulle nog inte klara av det, men när Lykke Li börjar sjunga blir det knäpptyst bland den tidigare så sorlande, öldrickande publiken.
Flera av låtarna börjar mjukt och trevande, med Lykke sittandes vid pianot eller hukad på scen, för att sedan explodera i vasst, elektroniskt oljud, ett aggressivt, spretigt rörelseschema och vrålande sång. Det är en dynamik som inte ligger alltför långt ifrån Patti Smiths klassiska Free Money, som börjar som vän poplåt innan den bolmar upp i våldsam rock’n’roll.
Men mest påminner det aggressiva och utsvävande i Lykkes tilltal om hennes indirekta hip hop-influenser.
– Det är musik för rumpan, eller musik att gråta till, säger Lykke Li.
I somras höll musikkritikern Sasha Frere-Jones ett föredrag i New York om hur hiphopen i dag genomsyrar nästan all popmusik. Uppemot 300 buttra musikbloggare flockades i en liten teatersalong för att se förvirrade ut när Frere-Jones spelade upp videor med brittiska Kate Nash och Lily Allen och frågade »hör ni hur hip hop det här är?«
Till slut visade han den numera klassiska YouTube-videon där någon kombinerat klipp från barnserien Svamp-Bob Fyrkant med musiken från förra årets stora hip hop-hit Crank Dat (Soulja Boy). Då reste sig en bloggare upp och frågade »So, what do you think this video says about the zeitgeist?«
Om det gör att ta en sådan fråga på allvar så skulle svaret förmodligen bli att hip hop varit så allomfattande det senaste decenniet att den numera sätter små spår i vâldigt mycket popmusik som inte skulle kallas hip hop – eller ens r’n’b.
Därför är det kanske logiskt att Lykke Li jämförs med svenska Sally Shapiros elektroniska tweepop, samtidigt som hon har raptjejen Mapei som bästis på MySpace.
Några dagar efter Halloween träffar jag Lykke Li på ett franskt kafé i East Village, ett stenkast från den lägenhet som hon tillfälligt delar med en producent för den kontroversielle programledaren Howard Sterns radioshow.
– Jag var på fest för V Magazine igår. Min syrra jobbar där. Jag var utklädd till Edie Sedgwick, du vet, blond peruk och massa smink.
Lykke Li är fortfarande klädd i svart från topp till tå, men det blonda håret är nyklippt i en kort frisyr som påminner om Jean Seberg i Till sista andetaget.
Vi kommer ganska snabbt in på hennes uppväxt. Lykkes föräldrar har ett förflutet i två legendariska svenska punkband — pappa var känd som Zilverzurfarn i Dag Vag, mamma Kärsti var en kort tid med i Tant Strul, men har sedan dess livnärt sig som fotograf.
Lykke kallar barndomen för »en typisk hippieuppväxt«. Det ord som återkommer oftast när hon beskriver sina uppväxtmiljöer är »svinkallt«.
– Mina föräldrar var en del av gröna vågen. Jag föddes i Skåne, men det var precis efter Tjernobyl och mamma blev lite paranoid och ville flytta till ett land som inte hade någon kärnkraft. Det blev Nya Zeeland. Jag minns mest att det var svinkallt hela tiden.
Senare köpte föräldrarna ett hus vid havet på landsbygden i Portugal.
– Vi bodde verkligen på landet. Vi hade åsnor som bar våra saker, jag var barfota och naken och frös ständigt. Därefter bar det av till Indien, och till sist USA.
– Mina föräldrar har alltid gjort konstiga grejer. Först bodde vi i Los Angeles men snart flyttade vi till ett indanreservat i North Dakota där vi sov i tält. Det var så klart svinkallt.
Lykke kom knappt i kontakt med någon popkultur som barn, men när hon fyllde tio fick hon sina två första cd-skivor av pappa i födelsedagspresent: Michael Jacksons Dangerous och Madonnas Immaculate Collection.
– Det var det enda jag lyssnade på och jag kunde alla Madonnas texter. Jag bestämde mig för att bli dansare och började dansa balett och senare även sjunga och skriva egna låtar.
För två år sedan flyttade hon till New York för första gången. Hon lånade en sovplats hemma hos Mapei, som då bodde i Bushwick, och jagade spelningar på stadens amatörscener.
– Jag uppträdde varje vecka på open mic-ställen i East Village. Det var alltid 20 snubbar som ville vara Dylan, och jag. Till slut fick jag en del riktiga spelningar, men jag insåg snart att det inte går att komma någon vart i New York utan en manager. Jag åkte tillbaka till Stockholm men blev bara deprimerad. Jag hatade Stockholm och ville tillbaka till New York. Jag vet inte varför jag känner mig så hemma här. I halva mitt liv har jag bott på en bergstopp i Indien och i min skola fanns det ingen som hade en lika knäpp bakgrund som jag, men här träffar jag alltid folk som varit med om mycket knäppare saker. Alla får plats och vill man gå ut med stora lösögonfransar på morgonen är det ingen som bryr sig.
När punkens barn växer upp blir de karriärister. Lykke Li gillar den drivna, drömmande och lite självhävdande kultur som präglar New York. På så sätt skiljer hon sig från sina föräldrar, säger hon. Trots att hon också blivit artist hävdar hon att hennes syn på livet och karriären är helt annorlunda.
I december intervjuade Dagens Industri Frank Eriksson-Wingård, son till Lennart »Fjodor« Eriksson i Ebba Grön. Frank berättade att hans stora intresse är aktiehandel. Att sjunga går för all del inte att förväxla med aktiesparande, men det verkar ändå som om Lykke och Frank har ett gemensamt mål i sin uppgörelse med föräldrarnas uppror.
– Jag är väldigt karriärmedveten och har tydliga mål, förklarar Lykke. Mina föräldrar var däremot helt omaterialistiska. Jag kan inte göra revolt, förutom möjligtvis genom att tjäna pengar. Min mamma har redan gjort allt, hon gick på Studio 54 och hon har dansat naken på rave i Indien.
– Vi hade aldrig några pengar när vi var små, jag hade inte ens ett eget rum. Jag visste aldrig när jag skulle fåäta nästa gång. Jag har sovit på bordell fem gånger och när jag var 13 år gammal bodde jag hos en prostituerad i Marocko. Det är rätt naturligt för mig att bli en hustler.
Martin Gelin
YOUTH NOVELS (LL Recordings/EMI) finns ute nu.
Kommentarer
Skriv kommentar