Roy Anderson talar (ut?)

Med två filmer på raken på Cannesfestivalen är Roy Andersson den svenska filmare som har högst internationell artfilm-ranking just nu. Vi pratade med vitsminkets främste förespråkare.

Större delen av mitt samtal med Roy Andersson går ut på att försöka bestämma om han är: A) bitter, B) konstant förorättad, C) långsint eller D) all of the above.
Redan innan jag ens hunnit haspla ur mig en ordentlig fråga inne på hans stökiga kontor på Östermalm i Stockholm lyckas han få in samtalet på fiendskap. Det räcker med att jag kommenterar att Roy har ett gigantiskt skrivbord för att han ska replikera:
— Det sa Harry Schein också när han var här. Ja, vi har ju alltid varit fiender han och jag. Eller kanske var det hatkärlek egentligen. (Schein var hjärnan bakom det svenska filmavtalet, filmskolan och Svenska Filminstitutet.)
När Roy ett ögonblick senare får reda på att jag jobbat på Sverige Radios kulturredaktion (vi är alltså fortfarande inne på presentationsstadiet) så visar det sig att han har ett horn i sidan till en av recensenterna där:
— Gunnar Bolin! Han har hackat på mig många gånger på ett skeptiskt och nedlåtande sätt. Han kallar min stil manierad. Men varför ska man hålla på att klaga på att Roy Anderssson gör Roy Anderssson-filmer när man inte klagar på att van Gogh gjorde van Gogh-målningar?
Några andetag senare är det dags igen. Det visar sig att Roy inte är nöjd med överföringen av senaste filmen Du levande till dvd-format och just nu ligger i konflikt med företaget som gjort arbetet.
— De försöker skörta upp oss på dyra lösningar. Nu ska vi göra tester hos en rad andra firmor för att bevisa att de har gjort fel. Vi tänker inte betala för deras misstag.
Att vara Roy Andersson verkar innebära ett tillstånd av konstant mobilisering inför attackerna från en oförstående omvärld.
Då är han ändå på gott humör just den här dagen. Svassar in några minuter för sent till intervjun med en systemetpåse i handen. Korkar upp en vinflaska och säger att »jag måste bara få fira lite«. Det visar sig att han haft ett lyckat möte med en reklambyrå tidigare på dagen. Efter reklamfilmerna för Felix tomatketchup ska det nu bli en fortsättning. Några lådor med mikromat skvallrar om vilken vara som ska prånglas ut. Och pengarna för jobbet är lösningen på en akut likviditetsbrist för Roy Anderssons firma. Relationen med marknaden verkar alltid ha varit god, och räddningen. Det är med filmetablissemanget det skär sig. Gång på gång.
Roy Anderssons andra film, Giliap, blev en enorm flopp. På samma sätt som publiken och kritikerna hade älskat debuten, En kärlekshistoria, så dissade de Giliap. Då hade Roy redan dragit över budgeten, försenat arbetet med en rad kompletterande tagningar och satsat mycket egna pengar i filmen. Det var efter den upplevelsen som Roy bestämde sig för att gå sin egen väg. Låta reklammarknaden få betala hans nästa filmprojekt, och köpte ett hus på Sibyllegatan där han byggde upp en egen studio. Och successivt utkristalliserade det sig i reklamfilmerna ett Roy Anderssonskt uttryck. Vitsminket, de långa tystnaderna, de avancerade kulissbyggena.
— Jag var ute i kylan där ett tag. Sen var det svårt att komma tillbaka. Reklamfilmerna har varit mitt levebröd, men de har ofta haft väldigt starka filmiska uttryck, många gånger starkare än de svenska långfilmerna. Jag tror folk har känt att jag varit kritisk till svensk film utan att jag har sagt något egentligen. Genom åren har jag försökt få bättre kontakt med Filminstitutet. En gång var jag där och visade upp allt vad jag hade gjort, kortfilmer och reklamfilmer. Jätteintressant material. Men fick bara svaret att jag kunde höra av mig igen när jag hade ett färdigt manus. Sen kom det en faktura på biografhyran med posten.
Samtidigt gör Anderssons kompromisslöshet att han ständigt råkar i trubbel. När han hävdade att aids-viruset hade konstruerats i ett laboratorium stoppade socialstyrelsen filmprojektet han höll på med för dem. När han försökte få vårdyrket populärare genom den filosofiska antologin Lyckad nedfrysning av Herr Moro lades projektet ner när det blev borgerligt maktskifte i landstinget i Stockholm. Det var egentligen först med sin del i stafettfilmen 9O minuter 9O-tal som Andersson på allvar intog en central position i det svenska filmlivet. Bilderna av nakna fångar som gasas ihjäl i en lastbil glömmer ingen. Och skuld, nazism, dödsstraff och religiös dubbelmoral är teman som återkommer gång på gång i Anderssons produktion. Så även i Du levande.
— Några av scenerna är egentligen överflöd från Sånger från andra våningen. Om jag ska vara ärlig så hade jag ju lite prestationsångest förra gången. Det var ju 25 år sedan jag sist hade gjort en långfilm. Det tog mycket kraft och vilja att komma igenom den filmen: Den här gången ville jag vara mer lekfull och avslappnad. Nu blev det kanske inte så lekfullt som jag hade tänkt från början.
Nej, komedi silat genom Roy Andersson blir inte särskilt flåsig. Men om man anstränger sig skulle man kanske till och med kunna se Du Levande som Roys motsvarighet till en folklig komedi. För det stora gravallvaret har försvunnit, istället är det en mer fragmentarisk, spretig historia och filmen inleds till och med av ett sorts musikalnummer, om än oändligt dystert. Att Jugge Nohall, känd från Nalles Show, Stockholmare och Klubb Goa har en roll i filmen är däremot ingen medvetet publikfriande eftergift.
— Scenerna spelades in för flera år sedan, innan han var med i de där dokusåporna, säger Roy irriterat och jag kan inte riktig med att berätta att Nalles Show gick på tv redan 2OO1.
Roys universum ser annars ut som vanligt. Samma gråskalor. Förtvivlade äldre män. Kontaktlösheten och ensamheten. Om han nu ville byta stil, kunde han inte då låtit skådisarna tvätta av det där sminket, lämnat de tablåliknande uppställningarna och börjat röra på kameran?
— Jag skulle kunna tänka mig att röra kameran, jag gör det faktiskt två gånger i den här filmen. Men inte klippa i scenerna, inte använda bilder utan djupskärpa eller rumsåtergivning. Jag vill inte tillbaka till realismen, nej fy fan.
Vad är det som är så fel med realismen?
— Realism är visuellt fattigt. Den innehåller inte abstraktionen. Jag tycker att realismen inom film är lika passé som det realistiska måleriet. Jag menar inte det på ett föraktfullt sätt, men det är över. Däremot har jag funderat på att göra en film med en story, en historia där man följer några få personer. Det har inte den här filmen, men den berättar om vår tillvaro ändå. För mig är det ändå en ganska ljus film i förhållande till verkligheten. Folk har det ännu värre än de har i filmen. Här finns det ändå en viss humor kring det hela. Det är ett av de främsta vapnen vi har för att överleva, förmågan att se det humoristiska i allting.
Särskilt mycket av den humorn kommer inte fram när han berättar om finansieringen av Du levande. För givetvis räckte inte en uppsjö guldbaggar eller det faktum att Roy Andersson som enda svenska regissör på sistone gjort sig ett namn i Cannes som inteckning för att han skulle få någon sorts specialbehandling i det svenska filmlivet. Maxstödet för en långfilm i Sverige är nio miljoner kronor. En avgående filmkonsulent gav Roy de fem hon hade kvar i sin pott till Du levande — och räknade med att hennes efterträdare skulle fylla på med sina pengar. Men bägge de nya konsulenterna — Marianne Ahrne och Per Nielsen — vägrade, trots att Andersson kunde visa upp 2O minuter färdigt material.
— Jag kräver ingen särbehandling, bara kompetenta människor som bedömer mig. Per Nielsen ville ge sin svärfar pengarna istället, och Marianne Ahrne var väl bara avundsjuk. I utlandet var det helt annorlunda. Kulturtv-kanalen Arte bestämde sig för att vara med efter en halvtimmes möte.
Allt löste sig till slut, men inte förrän filminstitutets ledning gått över konsulenternas huvuden och själva beviljat honom resten av pengarna. Och det är här Roy Anderssons berättelse börjar bli allmängiltig. Jag minns en gammal tv-debatt där Bo Wderberg beklagade sig över att han inte fick frikort till att
göra film i Sverige — det var ett uppehåll på nio år mellan Ormens väg på Hälleberget och Lust och fägring stor. Eller hur Ingmar Bergman gick i exil efter att ha blivit mobbad av de svenska skattemyndigheterna. Liksom Roy Andersson knap- past några enkla personer att samarbeta med, men också de original och egensinniga begåvningar som verkar ha så svårt att få utrymme i det svenska kulturlivet
Är Du levande din sista film?
— Ja, fy fan. Jag är så jävla… alltså jag vill inte uppleva det här igen att man ska gå runt och tigga ihop de här pengarna som förra gången. Vi får väl se hur det går för den här. Att göra film är att försätta sig i skuld. Men jag är också inställd på att lägga om helt. Den möjligheten är inte mindre attraktiv. När man har fyllt 60 känner man på ett konkret sätt att tiden är utmätt. I bästa fall har jag tio arbetsföra år kvar.
Han pratar lite förstrött om att ägna sig åt att skriva istället. Kanske essäer. Men återkommer ändå till att han borde hinna med en film till. Att Sånger från Andra Våningen och Du Levande egentligen bara var skisser för det sista, storslagna eposet om mänskligheten.
— Det finns filmer som imponerar på mig, där man känner att de vill åt existensen, den tunga råa existensen. Då tänker jag bland annat på Den yttersta domen av tarkovskij. Jag skulle vilja göra en sån, men som är ännu tyngre, ännu lekfullare, ännu djupare, gripande och viktig än mina två senaste filmer tillsammans. Jag skulle vilja spränga tidsgränsen så att man kan vandra fritt mellan århundraden. Gå mellan Don Quijote av cervantes och ferdinand celines Resa till nattens ände — två fantastiska romaner. Jag skulle vilja att jag eller någon annan skulle göra film av den kalibern. Med den tyngden, det allvaret, den meningsfullheten.

Vad jag väljer på frågesporten i början, A, B, C, eller D? Jag väljer nog E. Ge mannen lite respekt för fan!