Underklädesfeminism

Memo till alla killar: ska ni köpa underkläder till er tjej och har lite högre budget är den stående rekommendationen Agent Provocateur. För hur man än vrider och vänder på saken verkar alla tjejer som vill vara lite coola gilla trosor från det brittiska märket. Där andra underklädesföretag använder modeller som gärna syns på omslaget till brittiska killtidningen Arena eller amerikanska GQ (tänk Adriana Lima) – sexbomber som i ett annat liv kanske kunnat hamna i Playboy – använder Agent Provocateur Maggie Gyllenhaal. Trots att de gärna spelar på fetischer, striptease och sexlekar verkar märket inte utstråla samma sexistiska vibbar som många andra underkläder. Samtidigt är Agent Provocateur det enda underklädesmärke som lyckats få status som något slags modehus, och sålunda även säljer parfymer, baddräkter och doftljus.

Agent Provocateur startades i december 1994 av Joseph Corré, son till Vivienne Westwood, och Serena Rees med det uttalade uppdraget att tvätta bort alla tankar på att sex skulle vara något smutsigt. I början var företaget som nu säljer i 65 länder endast en liten butik i Londons Soho, känt för sin koppling till strippklubbar, sexaffärer och bögar. En av Josephs tidiga inspirationskällor var också områdets omtalade gaygata Old Compton Street. Kanske kan man härleda Agent Provocateurs säregna blandning av en tjej som styr och tar initiativ och samtidigt är extremt sexuell till Josephs närhet till den homosexuella världen där män både är män (med allt vad det innebär) och objekt på en samma gång.

– Bögarna går catwalk på ett väldigt sexuellt sätt och jag tyckte det var fantastiskt, berättar Joseph. Man kan få ragg, man kan handla lite kläder i en gayaffär, man kan äta gaylunch.

Dessutom var bögarna en orsak till att Agent Provocateur blev ett märke enbart för tjejer.
– Jag kände att om vi skulle göra underkläder för killar skulle det vara homosexuella män som köpte dem. Och jag kände att de redan hade sina märken och affärer. Så det blev det täcka könet. »Allt handlar om tjejer« enligt Joseph och det ska märkas såväl i Agent Provocateurs affärer (varav en finns i Stockholm), i underkläderna, som i marknadsföringen.

Era spektakulära kampanjer med Kylie och Kate Moss lockar självklart många besökare till ert företags sajt. Som kille, hur gör du för att designa för tjejer?
– Det har varit olika genom åren. I dag har vi ett stort designteam som alla är tjejer, vilket gör att vi får en feminin syn på plaggen, något som så klart är viktigt eftersom jag inte själv har på mig dem. I början gjorde jag däremot allt själv, jag sydde till och med trosorna för egen hand. Sedan har vi med årens lopp utvecklat något slags bibliotek av idéer och vi startar inte från början med varje kollektion. Jag håller mer i riktningen: kanske känner jag att jag vill ha en hel kollektion i skinn med tjejer som ser ut som om de är med i nazistpartiet.

Hur vill du att en tjej ska känna sig när hon har på sig underkläder från Agent Provocateur?
– Det viktiga är att känna sig som en hjälte. Jag har alltid känt att plaggen är en sorts superhjältekostym, som ska få dig att le. Det handlar om att ge tjejer kontroll över vem de vill visa underkläderna för, om de nu vill visa dem för någon. Allt handlar om tjejen, inte om att klä upp sig för män, utan om att hylla sin feminitet. För jag har aldrig tyckt att män och kvinnor är lika. Visst, de är jämlikar som människor, men deras sexualitet är olika.

Har ni fått någon feministisk kritik?
– Vi visar upp tjejer som har makt och vi har faktiskt aldrig haft några problem med feminister. Häromdagen var det en fest på en Playboyaffär här i London och det var feminister som demonstrerade utanför. Jag tycker det är helt rätt. Playboy får tjejer att se korkade ut, det finns inget intelligent med den tidningen.

Så intelligens är viktigt när det gäller sex?
– Oh, ja. Om man ska prata om sexualitet måste man börja med hjärnan.
 

Kommer ni att göra underkläder för män någon gång?
– Det kommer vi säkert att göra. Mäns underkläder är rätt tråkiga och vi kommer att introducera det långsamt i framtiden. Men män måste ha en annan shoppingupplevelse än den vi har i dag, som är väldigt feminin.

Vad har du själv på dig då?
– Gamla brittiska klassiska märken. Jag tycker det finaste är att matcha kalsongerna med skjortan.

Du tackade nej till en utmärkelse från Drottningen och den brittiska regeringen, med hänvisning till Irakkriget. Är politik viktigt för Agent Provocateur?
– Det där var mer ett personligt val, snarare än något som handlade om företaget. Men många tycker inte affärer och politik har något att göra med varandra. Jag tycker det är skitsnack. Affärer är politik. Jag var i Vatikanen nyligen och kände att de har så mycket pengar och makt att de skulle kunna få bort hela tredje världens skulder i morgon om de ville. I vår nya kampanj, som lanserar våra brudunderkläder, har vi tagit fasta på religionens enorma makt. Kate Moss spelar bruden och bilderna berättar en historia som får dig att fundera på kyrkans betydelse i ditt liv. Att ingå ett förbund med den du älskar är en vacker grej, och en hednisk ritual. Vi ställer bara frågan om man verkligen vill ha med en organisation som kyrkan i det förbundet.

www.agentprovocateur.com

I huvudet på Alexander

Det är åtta år sen framtidsvisionen Nätokraterna kom ut. Alexander Bard konstaterar att det mesta han och medförfattaren Jan Söderqvist siade om har slagit in. Internetrevolution, evolutionsrace och nätverkssamhälle är här för att stanna: »Vi hade rätt på alla punkter«. Nu håller han på att färdigställa uppföljaren till Nätokraterna, som går under namnet Kroppsmaskinerna och där Bard och Söderqvist tar kål på myten om själen. Samtidigt turnerar han som schlagerandroid i BWO, som är aktuella med årets Europridelåt och det nya samlingsalbumet Pandemonium – grekiska för kaos, ungefär demonernas helvete. Att träffa den popstjärna, hjärnskrynklare och cyberfilosof som kallas Alexander Bard är som att stiga in i en värld där saker och ting är lika kategoriska som i ständig förändring.

Vad kommer din och Söderqvists nya bok Kroppsmaskinerna att handla om?
– Vi smashar Darwin och Freud i en partikelaccelerator! Tanken är att ta det senaste inom hjärnforskningen, det senaste inom kvantfysiken och koppla ihop det med psykoanalysen, med referenser till filosofer och psykoanalytiker som Lacan, Deleuze och Guattari.

Det låter lite som... Bodies Without Organs! Vad är den stora tesen?
– Vår stora poäng är att jaget är en illusion, det finns inget vetenskapligt argument för ett centrum eller någon samordnande funktion i hjärnan. Schizoanalysen [Deleuze och Guattaris svar på psykoanalys] kommer fram till exakt samma sak, att det finns många individer i en kropp i stället för en enda. Jag och Söderqvist skiljer helt enkelt jaget från kroppen, så att det bara blir kropp kvar till slut.

Teorin i Nätokraterna har ganska mycket gemensamt med den mer uppmärksammade Richard Floridas idéer om den kreativa klassen. 
– Det är Nätokraterna rakt av! Han skrev ju sin bok efter oss.

Har han snott av er alltså?
– Det vore ju konstigt om han inte hade läst våra böcker, det är ju uppenbart att han är influerad av dem. Vad han har gjort är att han har skrivit en ytlig bok om the creative class som han identifierar som coola bögar som bor i storstäder. Han problematiserar över huvud taget inte.

Varför pratar man fortfarande om det gamla klassamhället i Sverige? Fabriksslavar, borgerlighet och arbetarhjältar.
– Det beror på en ingrodd gammal myt om att Sverige skapades av folkskolans genombrott på 1800-talet. Innan dess var vi bara bonniga tölpar och sen blev vi balla när industrialismen gjorde oss till förebilder för resten av världen. Sådana myter är väldigt farliga att fastna i. Det är alltid en fördel att inte sitta fast i det gamla och i stället gå rakt på det nya.

Hur ska vi prata om klass i dag menar du?
– Det perfekta exemplet är en traditionell sociolog som ska hitta underklassen i Sverige och åker raka vägen ut till förorten utanför Stockholm. Men i själva verket hittar du den riktiga underklassen i Hällefors kommun. Det är män – överviktiga, arbetslösa, medelålders – som lever på socialbidrag eller a-kassa, äter potatischips och kollar på tv. Internet vet de inte vad det är över huvud taget och vet de vad det är så är det för att de porrsurfar. Förortsungdomarna har mobiltelefoner och chattar på nätet, de klarar sig. Om Karl Marx skulle levt i dag så skulle han skitit i parametrar som inkomst och förmögenhet, för pengar är inte längre primärt. Han skulle kollat på vad gör du framför datorn.

Du säger att både Facebook och Myspace är underklassfenomen, vad menar du med det?
– I dag åt jag lunch med en discjockey och han har slutat uppdatera sin Myspacesida. Eftersom han är framgångsrik så får han hundratals nya Myspace-kompisar varje dag som skickar sin skitmusik till honom, mindre begåvad än det han själv gör. Nu kommer han att söka upp andra små nätverk med folk som har talang i stället. Det är ett beteende vi kommer att få se mer och mer, att man går in i nätverk som är svårare att komma med i.

Apropå det, vad hände med din mailinglista Elit efter att Mustafa Can skrev om den i DN för några år sen?
– Elit finns kvar. Elitlistan är i grund och botten ett klassiskt darwinistiskt experiment som har funkat i 16 år nu, främst på grund av att det baseras på en ständig genomströmning av människor. De där artiklarna betydde ingenting, det blev snarare bara ännu tydligare hur liten roll gamla mossiga institutioner som DN spelar i dag.

Har man bättre förutsättningar att bli en cool nätokrat om man är gay? 
– Ja, shit vad flator och bögar gillar att vara på nätet! Alla naturliga subkulturer har ett försprång för de tar till sig internet mycket snabbare. Jag blev inte bara zoroastrier 1992 för att jag ville återupprätta Zarathustras roll i idéhistorien utan också för att jag var oerhört intresserad av hur zoroastrismen hade spritt sig i världen. Det chockerande när jag kom till Kalifornien i mitten på 90-talet var att det satt 80-åriga zoroastrier uppkopplade med modem och skickade e-mail till sina barn och barnbarn! Då började jag fatta vidden av hur en stark social grupp kan hålla ihop på nätet.

Men vad kommer bli frukten av allt det här nätverkandet som vi håller på med? Kommer vi bli mer eller mindre sociala i framtiden?
– Vi måste sluta med internethyllningarna och ta tag i de negativa sidorna av den interaktiva revolutionen nu. Jag har kommit på begreppet hyperkonsumtion, som är väldigt mycket [den franske filosofen] Baudrillard. Det snuddar vid ett av våra första riktigt stora sociala problem som internet kommer skapa: vi börjat hyperkonsumera människor.

Hyperkonsumtion, vad innebär det?
– Att konsumera människor, det är att odla vänskap. Men att hyperkonsumera människor, det är att slänga runt folk i en rasande fart, bolla med dem, slit och släng och kasta ut dem och aldrig komma någon nära. Jag tror att den utökade bekantskapskretsen på exempelvis Facebook skapar så mycket social stress att man reagerar genom att gå in i små vänskapsgrupper i stället. Man kan säga att tillbaka-till-savannen-idén letar sig in i kulturen igen. Vi håller ihop i stammen för att skydda oss mot andra stammar och vilddjuren – det är det här vi ser på internet, den här stamkulturen, att man organiserar sig i grupper.

Okej, jag är med. Cybersavannen.
– Problemet är att du kommer vara tvungen att hålla dig tajt med den lilla ursprungsstammen, ofta familjen i villaområdet du växte upp i som barn. Och om du som ung då inte tränas tidigt i att nätverka med andra människor, så är det kört. Du kommer att hamna utanför de sociala sammanhangen, bli intolerant och få psykiska problem.

Är det kärnfamiljens stora comeback?
– Ett slags extended kärnfamilj. Och det akuta problemet i Sverige i dag är att föräldrar sms:ar sina barn. Jag kan säga det rakt av, för jag har sett siffrorna.

Hur menar du, att sms kommer bli hotet mot mänskligheten?
– Det klassiska tonårsupproret, ungar som stannade ute för länge på kvällarna och bråkade med morsan, har slutat att fungera. Ungarna har mobiltelefoner och curlingföräldrarna sätter på ungarna en guckgrej, spanar efter dem med satellit och messar dem tio gånger om dan. Jag som sociolog kan garantera att den ungen sitter på psykakuten med uppskurna handleder som 20-åring.

Är det inte bra att föräldrar försöker ha kontakt med sina ångestfyllda pubbebarn då? 
– Tonåren handlar om att få verkligheten slängd i ansiktet. Man upptäcker sex. Man inser att folk inte gör grejer för att de är snälla utan för att de är kåta. Biologin stormar mot dig, målbrottet kommer, brösten växer, kuken sväller. Det ska så klart följas av en social process där du ifrågasätter föräldrarna, hittar andra auktoriteter, skaffar dig en identitet som är avskild från familjen du är uppväxt i. Den processen är uppskjuten nu. Frågan är om den någonsin inträffar! Och så tillkommer den här rädslan för att saker gör ont. Ingen får vara elak mot någon och ingen får gråta och alla är gulligt överbeskyddande i kuddrummet, den här cellen med mjuka väggar.

Hur ska vi förhindra att kidsen blir nervvrak och föräldrarna kontrollfreak i framtiden då? Sluta sms:a varandra?
– Sluta sms:a och ge ungarna pengar till en flygbiljett! Man måste våga släppa in smärta i barnens liv. Med risk för att de blir skjutna i huvudet i Portugal eller Marocko. Morsan, lägg ner nu!

En annan följd av nätet är ju skivbolagskrisen. Skulle Army of Lovers ha överlevt i dag till exempel?
– Det tragiska är inte att Alexander Bard inte får göra musik i dag, det tragiska är att den 23-åriga Alexander Bard aldrig får en chans. Skivbolagen signar inte någonting längre! De stora skivbolagen i Sverige signade i genomsnitt en artist per bolag förra året. Innan vi fått ordning på nedladdningen kommer västerlandet att förlora en hel generation musiker på grund av det.

Hur ska man övertyga fildelningslobbyn om den här katastrofen? 
– Jag hatar Piratpartiet! De ljuger, ljuger, ljuger, det är lögn från början till slut! Det är samma gamla jävla anarkistiska smörja de spottar ur sig som maoisterna spottade ur sig på 70-talet. Från Rousseau och framåt har västerlandet ständigt haft sådana här romantiker som trott att ett tillstånd av laglöshet skulle få kreativiteten att blomma. Men det funkar inte så! Att skapa fantastisk musik är ett heltidsjobb och det krävs åratal av utbildning och skolning. Timbuktu är en idiot när han i ena stunden säger att fildelning är fantastiskt och i nästa är sur för dåliga royalties.

Är popstjärnan död?
– Det är de gamla som är kvar, Madonna och Rolling Stones och Alexander Bard. Medan de nya talangerna inte har någon chans att slå gamlingarna.

Men är det ett problem då? Behöver vi ens mer ny musik? Popmusikens era kanske går mot sitt slut.
– Konst behövs aldrig. Men vi kommer inte att fatta vilken skada fildelningen har ställt till med förrän det är för sent. Och då inser vi att det är ett högt pris vi betalat.

Jag trodde att du älskade internetrevolutionen. Nu låter du väldigt pessimistisk.
– Vem har sagt att internet ska vara fritt? Jag ser ingen poäng med det. Internet har genererat både Facebook, Myspace – och al-Qaida! Jag är ingen romantiker, jag är pragmatiker. Det är därför jag är socialist och inte libertarian, jag vill ha ett samhälle där alla blir hörda. Det är en utopisk dröm, men idealet är att alla ska bli lyssnade på.

Är du en del av gayvärlden i dag?
– Jag tror att medelålders manliga bögar för några år sedan var extremt blasé. Det kändes som om gayvärlden letade i djupaste Småland för att hitta en fiende, för utan fiender hade man inte längre något raison d'être. Allt var på väg från gay till queerfrågor: »Vilka kan vi nu hitta som är diskriminerade? Vi tar de transsexuella, vi sätter dem längst fram så får de representera det som Judith Butler har skrivit om«. Men sen kom demonstrationerna där polisen slog ner bögar och flator i Riga och Warszawa som en chock. De sista två-tre åren har man märkt att hela gayvärlden fått en vitamininjektion tack vare det, för nu ser vi en del av Europa som är uttalat homofobisk.

Du turnerar mycket i Ryssland. Hur har du märkt av den ryska homofobin?
– Den ser inte alltid ut som man tror. Ta till exempel borgmästaren i Moskva förra sommaren, som skickade polisen på gaydemonstranterna. Det folk inte vet är att hans fru är stans största faghag! Hon har hängt på gaybarer i alla år. Så det är mycket mer komplext än man kan tro. Visst, en homosexuell i Sverige får gå med ballonger genom Stockholm och hamnar på förstasidan på DN. Men i Ryssland kan en bög göra karriär hela vägen, äga ett företag och bli miljardär. Det är en omöjlighet i Skandinavien år 2008.

Du har alltid gått hem i Ryssland med både Army of Lovers och BWO, hur kommer det sig att du är så poppis där?
– Jag tycker att det östeuropeiska idéarvet är intressant, jag har en estetik i det jag gör som ligger nära det.

Vad är det för estetik?
– Jag är väldigt sentimental i mitt uttryck. Det vi kallar camp i England och Sverige är ju mainstream i Ryssland. Det är den ortodoxa kulturens ikonografi helt enkelt. Jag gillar dramatiska ackordföljder, melankolin och det melodiska. Sen är radiostationscheferna i Ryssland i snitt 25 år. I Västeuropa är de 55 år. Självklart är de mer pigga på ny musik i öst.

Du har beskrivit den svenska musikbranschen som homofobisk, att schlagerfestivalen är det enda sättet där man kan slå igenom om man är gay.
– Det är 99 % heterosexuella män som bestämmer inom svensk musikindustri. Och om alla har samma bakgrund och fattar kollektiva beslut om vilka artister som ska ges ut då kan du ge dig fan på att det är samma tråkiga rockband som signas hela tiden.

Att sjunga om bourgeoisien var briljant. Har du som ambition att intellektualisera masskulturen? 
– Det är bättre att böckerna får vara smala och musiken får vara bred. Det gör det lättare för mig att hålla isär grejerna också. I ett intellektuellt sammanhang brinner jag för mina böcker. Men om jag känner, »fan vad kul det vore att åka på stadsfestivalen i Avesta och uppträda för tonåringar som vrålar med i mina låtar«, då måste jag göra en bra BWO-platta. Det handlar om vem du vill kommunicera med.

Ser du något konstnärligt i låtskrivandet eller vill du bara tjäna pengar?
– Massduplicering är hantverk. Det är industritillverkning. Och det är exakt vad jag gör när jag skriver en poplåt. Jag har inga konstnärliga ambitioner, jag ska inte förändra världen med poplåtar på något sätt. Råkar jag flytta någon politisk parameter en aning, ungefär som Madonna gjorde när hon skrev »Papa Don’t Preach«. och flyttade abortdebatten en aning, så fine. Men det är inte konst för det.

Vad definierar bra konst enligt dig?
– Konst sysslar med original. Högkulturens uppgift är att slåss för originalet. Digitala konstverk måste ges ut i begränsad upplaga och regleras med juridiska avtal och det ska nästan vara dödsstraff om man bryter mot dem. Det är asviktigt. Jag håller en stenhård metafysisk skillnad mellan konst och hantverk, det finns alldeles för mycket gråzoner och soppa där.

Är det barnfamiljerna som är BWO:s största fans i dag?
– I Sverige kan jag säga rakt av vilka våra fans är: det är människor som saknar ABBA och Roxette. De var inte heller unga när de slog igenom, de var inte snygga, de var inte speciellt inne, det fanns inget annat legitimt argument att köpa en skiva med Roxette än att man gillade låtarna. Och det vill jag att BWO ska vara i dag. Folk ska tycka att vi har många bra låtar.

Du är verkligen Queer-Per Gessle.
– Eller the gay Bjorn, som någon sa. Det är fantastiskt, Björn Ulvaeus är min idol, jag tycker att han är ascool! Jag vill vara det han var, idésprutan och visionären som skrev poplåtar.

Hur långt har du kvar dit?
– ABBA går ju inte att slå liksom. De är ljusår bort. Om jag får vara the gay Bjorn så är jag jättenöjd.

Natalia Kazmierska

BWO är aktuella med nya albumet Pandemonium och Europrides officiella låt »The Bells of Freedom«.  Kroppsmaskinerna kommer ut våren 2009.

Titiyo - Ut ur skuggan

Vem är Titiyo? Det finns flera möjliga svar på den frågan: Kvinnan som fick folk att dra dåliga skämt om att »kamma långlugg«. Sveriges souldrottning. Nenehs lillasyster. Samtidigt som hon släpper sin första singel på fyra år, berättar hon att svaret på varför hon fortsatt göra musik över huvud taget finns i Malmö.

Foto: Andreas Ackerup

På en scen vid Medborgarplatsen står Andreas Kleerup på ett podium omgiven av synthar. Det är i början av mars och han gör sin första livespelning med musik från albumet han ska släppa senare i vår. Poppiga technorytmer som får mig att tänka på Underworld pumpar ur ljudsystemet. Själv verkar Kleerup tänka att det är 80-tal och att han sitter bakom ett överdimensionerat hårdrockstrumset. Efter varje låt sträcker han på sig, viftar med nävarna i luften och skriker till publiken att han älskar dem.

Titiyo kommer in på scenen efter ungefär en kvart. Det här är första gången Longing for lullabies, hennes och Kleerups nya singel, spelas offentligt. Trots att ingen har hört låten förut, och trots att den är så sorgsen – »Somewhere all that we leave behind lingers on, longing for lullabies«, sjunger hon över en melodi som tar vid någonstans där Kleerups Robynlåt With every heartbeat slutar – reagerar klungan framför scenen som om de injicerats med adrenalin. På skiva är Longing for lullabies en skör, elektronisk ballad med svävande stråkharmonier. Live förstärks dess pulserande, Cerrone-aktiga synthar och låten förvandlas till en – i och för sig djupt melankolisk – discohit. Så Titiyo dansar på scen, går ner på knä när hon sjunger. Hennes röst letar efter större rum än Debaser Medis, och hade någon frågat mig då skulle jag ha sagt att det är den vackraste i Sverige.

– När man spelar med Kleerup blir allt lite som han är. Som ett tovigt hår, säger Titiyo när vi träffas ett par dagar senare.
Vi är i Vasastan, den stadsdel i Sverige som kanske känns mest Titiyo över huvud taget, och har just tagit hissen upp från en källarstudio som förutom gitarrer på väggarna, trummor i hörnen och datorer och sladdar på de flesta andra ställen är inredd med ett rött litet utedass. En fysisk manifestation av det nordiska vemod som just nu fångas i musiken som spelas in därnere, tänker jag, innan jag fnyser åt den fåniga liknelsen.

Men den får vara ursäktad. För om det är något som präglar skivan Titiyo håller på att göra tillsammans med producenten David Nykvist, Andreas Kleerup och jazzmannen Goran Kajfes, så är det just vemod. Albumet ska släppas »någon gång efter sommaren«, och låtarna jag får höra tyder på att Titiyo är på väg att ta ett stort musikaliskt kliv. Igen. Bort från den radiovänliga gitarrpopen på förra albumet Come Along, huvudstupa ner i en mörk brygd av dubekon, förvridna Phil Spector-ljudväggar och långsamma, rökiga rytmer. För tio år sedan hade jag säkert kallat det trip hop.
– Artisten Titiyo har ofta känts lite safe, min röst har alltid varit väldigt producerad, säger Titiyo. Jag älskar Thom Yorkes soloalbum Eraser, och jag har inspirerats av hur han inte försöker »sjunga vackert« – det är ju då det blir vackert på riktigt. Egentligen sjöng jag skitbra på Come along, men i efterhand kan jag tycka att det kändes alldeles för instoppat och tillrättalagt.

Come along släpptes 2002. Efter att hon i över ett decennium gått under epitetet »Sveriges souldrottning« var det den skiva som, skriven och producerad av Kents Jocke Berg och Cardigans Peter Svensson, slutligen etablerade Titiyo i den svenska popmittfåran – tillsammans med hennes dåvarande frisyr, en moderniserad variant av Pretenderssångerskan Chrissie Hyndes ökända lugg, som snart sågs hos tusentals unga modetjejer.
När Titiyo väl landade på andra sidan genomgick hon vad hon beskriver som en »artistisk, existensiell kris«.
– 2004 släppte jag en samlingsskiva och en singel som inte sålde så mycket. Samtidigt dök det upp folk som Anna Ternheim som gick i spetsen för något nytt. Och jag är ingen singer-songwriter. Så jag började fundera på vad jag skulle jobba med i stället. Jag hade inget självförtroende. I slutet av 2006 åkte jag till Malmö för att göra julkonserter med Damn! och Timbuktu, med flera. Efter första giget ringde jag en av mina vänner, helt uppriven: »Jag måste hoppa av det här, jag kan inte vara med. Jag är för dålig«.

Funderade du på att lägga av helt?
– Ja, verkligen. Jag kände mig överflödig. Jag vill inte vara sämst på ett gig, jag vill vara bäst. Men så tog Timbuk med mig ut på en klubb samma kväll och jag hade så jävla roligt. Allt bara vände. Det låter löjligt, men Malmö räddade mig med sin avspändhet. Jag kände att man kunde hålla på med musik där utan att det måste vara något nytt. [Pratar skånska]: »Vi älskar soul!« Så jag började tillbringa mer tid i Malmö och lade samtidigt mer tid på mina låtar när jag var hemma. 2007 blev ett skitbra år.

Titiyo har inget kontrakt med något skivbolag längre, så nu spelar hon in en skiva, som det heter, »utan kompromisser«. Samtidigt är hon inte säker på om hon vill starta eget för att få ut den. När jag frågar erkänner hon att den här intervjun på sätt och vis kan ses som en kontaktannons.
– Jag tror att jag är i gränslandet för att vara en sådan artist som inte klarar sig utan skivbolag. Om du jämför mig med Kent, Håkan Hellström eller Marit Bergman så har jag inte fans på samma sätt. Jag är nog för privat, inte tillräckligt mycket av en personlighet, för att få riktiga fans. De flesta som gillar mig jobbar på reklambyrå.

En tjuvtitt på Titiyos iTunes avslöjar att hon förutom Thom Yorke och Radiohead mest lyssnar på kvinnliga sångerskor: Tracey Thorn, Gillian Welch, Joni Mitchell, Dusty Springfield, Emmylou Harris.
– Det är bara vitt, vitt, vitt. Okej, Otis Redding finns där också. Men ska man nu dela upp det på det viset så lyssnar jag mest på vita artister.

Du har kallats souldrottning i alla år men jag har egentligen mer upplevt dig som en popartist.
– Jag också. Jag tycker det är skittråkigt med souldrottningstämpeln, vilket väl var en av drivkrafterna bakom att göra Come along från första början. Jag är så trött på dagens r’n’b, men det kanske bara är för att jag är 40 och inte fattar. Hur som helst så fick jag spader av att sorteras in i det facket.

Jag läste en Slitzartikel om dig som publicerades inför din debutskiva för en herrans massa år sedan. Där sa Klas Lunding som startade Telegram, ditt skivbolag på den tiden, att han ville skapa ett sound som var  »lika nordiskt som Kraftwerk var tyskt och Afrika Bambaataa amerikanskt«.
– Är det sant? Ha ha! Det var ju precis vad som hände. Fast vi lyssnade nog själva mest på Soul II Soul och Massive Attack.

Känner du att du går tillbaka dit nu? Jag tänkte just på sena Massive Attack när jag hörde låtarna.
– Jag trodde inte jag var så uppenbar med det! Men det är svårt att höra sådant själv. Jag är ju en 90-talstjej, mycket bas och programmerade trummor finns där som en sorts fett bottentänk som man aldrig kan kliva ur.

I samma Slitzartikel fick jag också en känsla av att du ville distansera dig lite från din familj. Eller i alla fall att du inte ville prata om Neneh?
– Jag fick ett jättekontrakt i England och Neneh hade släppt sin skiva strax före. Journalister intervjuade mig i timmar och rubriken blev ändå »Neneh Cherry’s sister...«. Det har aldrig varit något problem mellan mig och Neneh, men gentemot pressen var jag tvungen att säga att jag inte ville prata mer om henne.

Men det är svårt att låta bli. Dels för att Titiyo faktiskt kommer från en av Sveriges mest kända musikfamiljer – förutom Neneh och hennes bror Eagle-Eye finns där Nenehs styvpappa Don Cherry (amerikansk frijazzlegend) och Titiyo och Nenehs pappa Ahmadu Jarr (som 70 år gammal fortfarande turnerar med sitt afroband The High Life Orchestra). Dels för att hennes familj så tydligt format hennes karriär.
– Jag har funderat på hur det skulle ha varit att släppa skivor utan att ha haft relationen till Neneh. Hon har alltid varit min storasyster och jag har alltid känt mig snäppet under henne. Åtminstone när det gällde första plattan fick jag aldrig känna att »fan, det här är en grym skiva«. Det var bara »hur är den här skivan i förhållande till hennes?«.
– Och om jag tittar på bilder från den tiden märker jag hur inspirerad jag var av henne. Jag hade samma frisyr, samma kläder.

Var det någon sorts senkommet uppbrott när du tio år senare gjorde något helt annat? 
– Come Along [skratt]? Inte medvetet. Jag tror bara att jag var trött på det gamla. Jag har fått öva mig på att vara Nenehs lillasyster, åtminstone i skivbranschen.

Er familj är ju känd på många sätt, byn i skåne som Neneh växte upp i har blivit som en symbol för svenska hippiekollektiv. Neneh sa en gång att på nyårsafton 1979 firade hon att 70-talet var över, hon var glad att det var slut med alla hippies. Kände du likadant?
– Jag tror det. Jag avskyr verkligen »gycklare« och har en tendens att bli väldigt provocerad av barfotadans och kvinnor som ska förverkliga sig själva genom att gå på afrikansk dans. Det kommer helt klart från min uppväxt, vilket ju är jävligt orättvist [mot min mamma].
– Hon kommer bli jättearg om vad jag säger nu skrivs fel. Jag tror att min pappa alltid har känt sig som en desertör för att han lämnade Sierra Leone och inte kom tillbaka och liksom räddade hela landet. Men han har alltid pratat så väl om det. Medan min mamma som är från Halmstad alltid tyckt att svenskar är tråkiga och inte fattar någonting. Hon drog från Halmstad för att det var en liten håla. Så jag tycker hon har varit lite av den största desertören. Hon ville bli afrikanska. 

Det här låter krasst, men du är ju på sätt och vis resultatet av det?
– Av två människors självförverkligande, ja. Det finns många likheter med mitt liv. »Desertera«, utanförskap. Jag tycker fortfarande att det skulle vara en stor grej att flytta till en annan stad – att lämna alla gamla vänner och bygga ett nytt liv, att inte ha sina föräldrar en mil bort. Jag
känner mig sjukt stockholmsk.
– Mina föräldrar var tillsammans i tjugo år, men pappa var ute på turné och skaffade barn vid sidan om. Vi var medvetna om det hemma, och i efterhand förstår jag ju att mamma var jävligt tapper. Man kan sitta och vara arg på sina föräldrar för att de inte gjorde rätt, men samtidigt vet jag hur svårt det är att besegra sina känslor. Hon sparkade ut honom till slut, när jag var 16-17. Men de hade sin kärlekstid som man inte får glömma bort, och alla syskon umgås fortfarande.

Första söndagen i varje månad har Titiyo, Neneh och Londonkompisen Andrea Oliver (som Neneh bland annat gjort matprogrammet Dish it Up på BBC 2 tillsammans med) något som de kallar »Privata söndags-klubben« på en gammal söderkrog. Färgen flagnar från matsalens takmålning där en flicka med solparasoll tittar ner på ett par generationer Jah och Cherry – Titiyo och hennes bror Cherno, Neneh och Eagle-Eye, flera andra syskon, barn och kusiner – och ett trettiotal vänner.
– Vi har olika teman varje gång, den här gången blev det Karibien. Men det är mest för att kunna träffa familj och alla vänner, säger Neneh innan hon går för att hämta mer bananplättar i köket.
Titiyo är här, trots förkylning.
– Vi är lika på det sättet, jag och Neneh, vi är båda sjukt sociala. Men hemma hos henne är det så här hela tiden, ett evigt flöde av människor som kommer och går. Jag är mer social på mina villkor. När jag kommer hit så vet jag att »nu jävlar ska det socialiseras och drickas drinkar«. Men när jag går hem och tittar på Cesar Millan och Dog Whisperer vill jag inte bli störd. Ingen knackar på min dörr oanmäld.

Johan Wirfält