Gay's out this summer

Igår var jag och mina kompisar och medförfattare till boken Bögjävlar inbjudna till Queerseminariet på Stockholms Universitet för att prata på temat "Behövs det en bögidentitet?"

Med tanke på att Bögjävlar-gänget haft vissa duster med queerscenen kunde det ha varit fullt av människor som bara väntade på att vi skulle trampa i klaveret, men vi hittade inga häftstift på stolarna, inte den här gången.

Bögidentiteten vann med 3-1 kan man säga. Jag var den enda avvikande rösten, och kanske berodde det lika mycket på gruppdynamik som något annat. En gång motvalls, alltid motvalls.

För nåt år sedan köpte jag en bok som heter The Velvet Rage – Overcoming the Pain of Growing Up Gay in a Straight Man's World, skriven av Alan Downs. Två av mina vänner har ganska nyligen lånat mitt ex och tagit till sig av författarens idéer kring skam. Man kan säga att boken handlar om hur bögar hanterar skammen över att vara homosexuell. Först genom att dölja den, sedan ofta genom att överkompensera (skaffa snyggast kropp, vara bäst på matlagning, ha ett perfekt inrett hem etc). Det slutliga stadiet i en bögs utveckling karakteriserar jag lite elakt som "flytta till landet och öppna café". Det är när man slutar överkompensera och söka yttre bekräftelse.

Oh well. I queersammanhang kanske det är radikalt att slå ett slag för bögidentiteten och det är verkligen inte så att jag inte vill kalla mig bög. Men samtidigt, bögidentiteten känns inte direkt som frihet för mig. Inte längre. En gång kanske den var det, men i dag försöker den begränsa mig, genom att skapa små regelböcker för hur jag ska klä mig, eller bestämma om det är bra eller dåligt att bo i förorten, ha åsikter om hur jag ska ha sex och hur jag ska dejta.

Så idag när jag vaknade så bubblade det något i min hjärna. Jag kastar ut det här, och det är inte färdigtänkt, utan kanske snarare en alternativ hypotes, eller en grund för diskussion.

Grundidén i Velvet Rage är att man upptäcker att man är bög och vill dölja detta – det är där skammen föds. Men låt mig föreslå en alternativ förklaring.

Skammen föds för att vi inte lever upp till idén om riktiga män. Bögidentiteten kommer in i ett senare stadium och blir en förklaringsmodell som vi sen tolkar allt genom: "jaha, det var för att jag var bög…", "de fattade att jag var bög långt innan jag själv gjorde det". Men skammen eller rädslan över att inte vara en riktig man är inte unik för bögar. Jag har alltid känt att det är ett problem för alla män, det här idealet som vi förväntas leva upp till. Och jag pratar inte bara om männen på en Morrissey-konsert, de är bara de allra mest extrema exemplen på detta.

Som bög fortsätter man sedan genom att förkasta mansrollen eller erövra den. Men i grund och botten är problemet detsamma, en känsla av att man inte riktigt added up.

Jag är idag i en privilegierad position och jag jobbar i ett fält som av tradition är liberalt och tillåtande. Men i stället för att fokusera på skammen över att vara bög (som kanske då är en skam över att inte leva upp till mansrollen), känns det väl mer fruktbart att tänka på den frihet som finns i den mansroll som jag och många bögar och straighta män med tiden har skapat? En mansroll där vi aldrig behöver säga "jag kan ju inget om mode", en mansroll där man kan styrketräna, gå på utställningar, vandra i skogen, vara en pappa eller singel. En mansroll där man kan vara bög om man så önskar. Det är ett föredöme om något.

Så varför svarade jag nej på frågan om bögidentiteten behövs? För att jag alltid varit tveksam till kopplingen mellan förtrycket och identiteten. Att bygga den man är på förtryck är att se pessimistiskt på världen, det är att se problem i stället för möjligheter och det är att utsätta sig för risken att när förtrycket försvinner så försvinner ens känsla av identitet. Och på det finns det bara två svar: överdriva förtrycket eller förlora sitt jag.