Om konst: Gräs gräs gräs, o sån e jag och sån e jag och så fattigt, så kefft

Förlåt att jag inte skrivit på ett tag. Det har hänt så konstiga saker. Ni vet, man tror världen är på ett visst sätt. Så är den inte alls så. Allt har möblerats om. En slags gudomlig inredare med jävligt keff smak har rört till allt, ställt buskar och människor på fel plats, men så ska man ändå försöka hitta hem.

Igår hamnade jag i alla fall en stund på en strand på ÖSterlen, Knäbäckshusen i blåsten, nästan hemma, fast allt var fortfarande helt stökigt.

Oj, pinsamt, han visar rötterna (Knäbäck igår)

En sak jag tänker på ibland är hur man själv gör om konsten för att förbättra för  den för egna syften. Nu tänker jag på låttexter främst. Till exempel finns det en låt med Kris Kristofferson (kanske) en duett med Emmylou Harris där de sjunger: Take me down to your dancefloor/ I don't care about people if they stare. Ok så långt är det normalt.

Men sen sjunger jag alltid (fast jag tror  det är här jag hittar på text, eller så är den så, vem vet): You painted different colours on front door/ And tomorrow we will still be there.

Och framför mig ser jag en trädörr på ett hus med vildvuxet gräs.  Och färgerna han målat sin verandadörr är i olika neonfärger, skiftande och liksomhelt syriga. Röda, gula. Och han gör det av en känsla för han är kär eller bäng. Jag vet inte om låten är så att han målar dörren i olika färger, men jag gillar att tänka på det. Nånstans i USA har en trasig människa målat en trädörr och det är kanske hans själ och hjärta han försöka efterlikna där bland det långa gräset.

Trevligt va?

Igår