Hurricane.

Ni får ha överseende, det här kommer fram till den 20e juli att vara en i princip renodlad teaterblogg. Och det ska man vara glad över tycker jag. Jag är det i alla fall. Teater har så oförtjänt dåligt rykte, just nu är det min favortikonstform. Bara för ett tag sen tyckte jag fortfarande att det lät långsökt det här alla skådespelare säger, att man föds på nytt varje kväll man står på scen. Ikväll förstod jag precis exakt den bokstavliga betydelsen av det där. Fyfan vad skönt det är att bara gråta hjärtat ur sig och kräkas ut sin själ på scenen. Ofelia bestämmer sig för att ta sitt eget liv och det finns så mycket raseri men också likgiltighet i det beslutet. Typ "klockan är åtta och nu ska jag dö". Det går att spela jätteenkelt och återhållet eller ge allt och bara vråla. Hade jag haft en kundvagn hade ni fattat att det inte är långt från Blixa Bargeld. Det är jag och Blixa nu.

Nej allvarligt, man kan inte hålla på och dunka sig själv i ryggen hur mycket som helst, det blir bara dumt. Vissa kvällar är (för mig känns det så iallafall) energilösa och rutinmässiga men det är fortfarande utvecklande för det handlar inte om en kvalitetskurva som går upp eller ner. Den enda rörelsen som finns är framåt.