While You Were Sleeping.

Hej jag skulle vilja slå ett slag för alla romcoms. Sådär! Slaget.

Jag har tillbringat eftermiddagen och större delen av kvällen på ett PRkontor där jag, Hannes Dükler, Kornél Kovacs och Daniel Wallentin skulle svara på frågor om kulturpolitik, entreprenörskap och internet. Vi fick bullar och kaffe ur tjusiga porlinsserviser fast alla var utsvultna och egentligen utlovade middag. Men återigen, var tacksam över publiciteten, inte belöningen.

Kornél och jag tävlade i vem som kunde prata högst och mest. Fyfan vad jobbiga vi måste varit att gå i samma klass som. K jämförde förresten publicitet utan betalning med att betala skatt, att människor som arbetar med media är beroende av publiciteten de får blablabla. Jag poängterade att det fortfarande är en avvägning man måste göra, det kan gå för långt om man ställer upp i exvis läskiga dokusåpor.

"Bara för att man betalar skatt behöver man inte överdriva och betala TVlicensen också"

Väl rutet, käre ungrare. I övrigt pratade jag nästan bara om svenskt skönhetsförakt och korsförhörde Daniel om olika filmstöd och DI. Hannes mest observerade och sa få men genomtänkte saker istället för att prata i 180. Journalister är så läskiga, man kan höra hur de maler ner ens resonemang i hjärnan till catchy analyser de kanske använder vid senare tillfällen. Samma sak med copywriters, vissa pratar nästan bara i bildbylines. Jag känner även ett antal personer som genom att berätta tillräckligt lite om sig själva lägger ut små, men effektiva rävsaxar för sina samtalspartners tills dessa snubblar över sina egna ord.

Rodeos chefredaktör är ett praktexempel, men med relativt goda avsikter tror jag.

Om ni inte sett Medan Du Sov som den så tjusigt heter på svenska borde ni. Mest för att det finns lite av den sista innanmobilernavarettfaktum-romantiken i sjukhusscenen där Lucy byter nummer med familjen Callaghan. Annars är en av filmens största behållningar Michael Rispoli som jobbig, raggig granne med Ice Capades biljetter.