Det sista från Staden...

Innan jag åkte hem från Paris träffade jag Caro på Cafe Flore och vi tog te och vin för 80kr stycket. Caroline lever ett brutalt fashion/författarliv i Paris, fast hon försöker låtsas som att hon är en rödvinssörplande konststudent. Fast den illusionen ingår väl i det livet. Hon bor i den gulligaste och bortglömda delen av Paris och läser konst på Sorbonne, men mest av allt författar hon på bok och skriver krönikor i svenska tidningar om hur det är att vara i Paris och skriva krönikor, och om dagarna och nätterna hänger hon med designers ur chefsstaben från de stora franska modehusen, dvs Maison Martin Margilea, Joseph och Cerruti (alla toppdesigners där är svenskor). Men hon har även en och annan vän som får slita modehund.

När vi satt på Flore, där ute där nere för att se ut, fast vi konstaterade att Beauvoir plus Sartre nog satt där inne där uppe, så dök halva Sveriges stylistgarde upp, de skulle träffa andra halvan (som satt där inne, där nere) och fika.

Caro; ledsen att jag pladdrade...efter fyra dagars kommunikation på kacklig franskengelska blir det så.

Vad mera...

På fransosernas ICA behöver man inte oroa sig för Törsten. Dock borde de bli lite ledsna av det kalla rödvinet?

I ett provrum på YSL. Som ni kanske vet är jag besatt av årets kollektion så till den (o)milda grad att det inte är okej. Jag provade en neongul ull/kashmirkjol formad som lamporna på franska gator (750 eur) . Jag provade mycket mer, men precis efter denna bilden slet butiksvärdinnan upp dörren och gormade "No camera!". (Och, för ni som undrat [mamma och Johanna] neope, jag köpte inget i butiken, för många gränser behövde sprängas)

På Colette provade jag en bomullsskjorta som skriver ut i paljetter vad jag tycker om butiken (håll upp datorn framför en spegel). Fast, jaa, det är väl en av världens viktigaste butiker ändå, branschmässigt. Och det luktar gott (de har matsal längst ner).

På Lafayette hittade jag världens mest perfekta boots igen (Demeulemeester), fast inte de höga och inte de låga, utan de mitt på vaden, helt strålande. (med det innebar också, inte 12000 sek, och inte 7000 sek, utan 10000sek. Damn it).

Efter att jag fotat detta skickade de i tysthet Lafayette-väktarna på mig, de kom i bakhåll och tog min kamera och försökte trycka "Delete All". Jag blev då helt tokig och slet åt mig den och skuttade iväg (utan min andra sko) ropandes att bilderna endast var för personal use...

Jag ser det så här: hade det inte varit fotoförbud hade jag inte haft något att berätta om och då hade jag nog inte lagt upp bilderna jag fick heller, hehe. Jag försökte (när jag kröp tillbaka för att hämta min sko) förklara för dem att de borde komma till Sverige och titta hur vi har det, där har alla en blogg och där skulle ett sådant system med fotoförbud aldrig fungera. De verkade inte så intresserade och förklarade att jag fick beskriva varuhuset för folk med ord och inte i bilder. De föredrar alltså en subjektiv vinkling snarare än hur det är fo real? Så de kanske är modernast ändå?

På Manish Arora var damen bredvid mig klädd i en glittrig Manish Arora-dräkt! ...

...så kom inte och säg att det inte är bärbart. ....

...allting "funkar ju med t-shirt och skinnjacka".

När jag gick hem en kväll fick jag för mig att sitta utanför Operan ett tag och fota lite.

Jag hade sällskap...

 ...av fransoserna som har grinden in till Operan som hem.

På planet läste jag Nouvel Observateur och hittade mig själv på en jättestor (och hemsk) bild.

Fast texten handlade om Face Hunter och andra "les chasseurs de style sur la toile". Men kontentan är enkel: skaffa mönstrade strumpbyxor och träffa på en person som är småläskigt besatt av ben och du hamnar i fransk Vänsters veckotidning?

 ps. jag har feber.