Margiela

På Margiela var det kaos. De hade skippat den vanliga lokalen, sportarenan Omnisports Bercy (där även Alexander McQueen alltid är) och förflyttat sig till slummen i nordöstra Paris, 18e distriktet. På vägen från tunnelbanan till lokalen gick jag förbi två mentalsjukhus och kanske tre utslagna hemlösa personer som låg nerdrogade på trottoaren. Jag mötte bara nyligen invandrade fransoser och inga vita (förutom ett gäng rabbiner) och ungdomsgängen skrek och visslade efter mig (jag var klädd från topp till tå Margiela, I know det är hett). Framför mig dök även kvinnor som övergett sina privata bilar upp (hemska trafik) och kunde då räkna till ca fem Chanel-väskor.

Väl framme vid lokalen (som enligt visningsprospektet varit ett gammal bårhus, trevligt, men numera ngt slags konststadium) började kaoset. Marigelas people hade tydligen glömt att den nya lokalen hyste färre personer än den gamla (?) för de hade bjudit lika mycket folk som vanligt. Men alla skulle alltså inte få plats.

Klockan 19.15 hade fortfarande ingen blivit insläppt, vilket var 45 minuter efter utsatt tid och en kvart efter att själva showen egentligen skulle startat. Jag stod längs bak i kön, inte så lång bort bredvid mig fick även Carine, Geraldine och Emanuelle (hon är så lång!) snällt också stå (denna gång skippade de flatsen och körde spetsiga Balenciagaheels med gummiöverdel). Franska Voguemaffian dök iofs upp ungefär klockan 19.15 och då började även insläppet, då de gick först in.

Alla med inbjudan och placering samt de som stod på "heta listan" gick först,  därefter fick de med stående placering och "sista-minuten-listan" fyllas på efter plats. Jag hade blivit nedpetad från inbjudan med placering från förra säsongen i den gigantiska arenan, till en "sista-minuen"-person. Strax efter åtta var fortfarande inte alla insläppta (däribland jag) och visningen hade inte börjat. Under de en och en halv timme jag stått och väntat hade mina tankar förflyttats från avantgardistisk dekonstruktion taget till en ny nivå för nästa sommar till middag. Jag tänkte ge upp – när jag äntligen blev inskuffad i stort sett samtidigt som showen började. Yes!

Ryktet om Margielas avgång måste ha spritt sig till hela modevärlden, för där inne var den. Någon av de tänkta efterföljarna kanske är Gareth Pugh eller Rick Owens? För de satt front row. Jag skymtade även Raf Simons.

Från min ståplats längst bak såg jag ungefär lika mycket som jag skulle ha gjort om jag blivit kvarlämnad utanför, men det var i alla fall ett retroperspektiv på Margielas 20 år i branschen. Modellernas ansikten var täckta med hudfärgad tyg eller gigantiska afrofrisyrer, och vissa stod stilla på en skiva och kördes fram. Det som presenterades var Margielas historia i kronologisk ordning, det började med den första kavajen i olika utföranden, en plastavgjutning av kavajen var kul och imponerande, såg även artisanal-plastpåsekavajen, sedan dök Aids t-shirten upp, de oversizade Barbie-kläderna, kappor av hår, och en effektfull parad av den senaste tidens Star Trek-axlar. In fördes även en modell (med huvudet i en låda) som bar de nya Damiani-smyckena. Det hela var ett väldigt corny (såklart) sätt gå igenom sin historia på, som ett levande collage. Jag kunde inte märka någonting nytt som presenterades för ss09, jag väntade mig det i slutet (då kom i stället en levande tårta).

Jag tolkar det hela som en bekräftelse att Margiela faktiskt ska sluta. Något som kan noteras att han iofs gjort redan för länge sedan, om man jämför hans fantastiska tidiga åstadkommanden med Margiela i dag. Jag tycker om det nutida Margiela, även det är imponerande och beundransvärt, men den ursprungliga Margiela hade ändå en annan själ.

Oj vad långt det blev.

Jag kan knappt vänta tills style.com lägger upp alla bilder! ( jag fick inga bra men lägger väl ändå upp de, men lite senare, för jag håller på att döö nu för jag är så trött.)

Carine & Geraldine längst bak

Crazycrazy

Margielabrillor