"No, signora Prada has left the building"

Ni kanske redan känner till det här. Men nu finns det en bild!

Parkeringen i slutet av rutschkanan är parkeringen på Pradas gigantiska högkvarter i Milano. Fönstret är Miuccia Pradas kontor. På golvet i hennes arbetsrum finns alltså en mynning så hon när som helst kan glida ner på parkeringen. Enligt uppgift används dessutom rutschkanan förvånansvärt ofta, trots att den såklart inte är en vanlig rutschkana, utan en Carsten Höller-kana, dvs, konst. Han har ställt ut sina kanor på Tate Modern (de bild här) och bland hans andra verk (måste jag bara inflika) så ingår bl a små sovande rosa flodhästbarn i plast (bild). Hans rutschkanor är såklart imponerande skulpturer bara i sig – och det är väl poängen för att det ska bli intressant konst, att den kan upplevas både från toppen och botten och under resan där i mellan så att säga.

Men det säger ändå rätt så mycket om Prada. Ok, för det första älskar jag grejen att hon har en rutschkana från kontoret, men jag tvivlar på att hon någonsin skulle installerat en rutschkana i sitt kontor om den inte var gjort av en hypad konstnär. Fast, samtidigt är det en perfekt grej att utsmycka Pradas högkvarter med, en inspirationskick, det passar in i husets gener. Det blir symboliskt på något vis, hur Prada kanske när inspirationen tryter, tar sig en tripp genom konstverket på gården. Eller så kanske hon kollar på någon av de övriga 500 verk som ingår i hennes personliga samling samtida konst.

Pradas samling börjar nästan bli lika hängiven som konstsamlaren Yves Saint Laurent, vars konst nu ska auktioneras ut (den kallas "the auction of the century" beräknat värde uppgår till fem miljarder kronor, läs här). Prada verkar vara precis lika konstintresserad som YSL var, fast där han köpte på sig Goya och marmorbyster lägger hon sitt intresse på samtida moderna unga konstnärer. Hon håller just nu på att öppna ett giganto-konstgalleri, och flaggskeppsbutikerna i New York och Tokyo fick hon ju ritade av några av stora arkitekter (Rem Kolhaas samt Herzong & de Meauron). Hon är också, likt YSL, tillsammans med affärsmannen i företaget, Bertelli är hennes Bergé, och han delar hennes konstintresse och unika fingertoppskänsla för nästa Prada-storsäljare. Det är väl den mest uppenbara likheten mellan Miuccia Prada och vår genom tiderna största designer, att de står och faller på säljbarheten och nyskapandet. Det plågade YSL, han kände att han jämt var tvungen att uppfinna något nytt (vilket han ju också gjorde, typ allt som styr hur vi klär oss idag) och det måste vara Pradas lott numera. Visst finns det en Prada-själ i all hon gör, men levereras inte ett helt nytt sjujäkla statement så blir det inget sålt. Sist jag hörde hade företaget Prada skulder på en halv miljard euro (pga Helmut Lang och Jil Sander som de körde i graven) så man förstår att hetsen finns där.

Likheten dem emellan får mig att tänka på det här, där Guy Trebay efterlyser en ny stjärna på designerhimlen, likt mr YSL i sin prime. Men Trebay undrar om inte den tiden är förbi, han menar att det post-YSL inte finns rum för endast en designerstjärna som ledsagar oss och världen. Det var väl ändå så med Tom Ford å andra sidan, när han skakade liv i YSL o Gucci för 10 år sedan. Han blev liksom GUD. Så här i efterhand känns egentligen GUD-syndromet rätt trist, helt enkelt för att man inte nöjer sig med bara ett sätt att se på saker. I Tom Fords fall skulle alla kvinnor vara Carine Roitfeld-sexiga, annars var de ute, gah. (i dag skulle jag iofs gärna se att den looken ersatte mycket av Models Off Duty-stilen som t.o.m. Carine själv vältrar sig allt för mycket i.) Med Tom saknade man det är mindre uppenbara, det där kittlande. Prada ger ju sånt pirr. Så kan hon bli den nya YSL? Kanske. Hon lyckas i alla fall få oss att tänka bort YSLs alla klädkoder och illusioner och kvinnlighet. Men jag tror att det där kittlande kan bara komma från variation i dagens läge. När allt går så fort vill man inte bli dikterad av en person utan hoppar hellre till flera. Om man inte kunde jämföra Prada med låt säga YSL, eller Prada med Miu Miu för den delen, så skulle inte det kittlande komma fram? Mode uppstår väl i själva kontrasterna numera.

Aja, bla bla, nu ska jag på begravning!