Agnes B
Margiela-utställningen på MoMu i Antwerpen pågår till den 8:e februari. Kanske dags att masa sig dit nu..
Har ni läst den 6 sidor långa Margiela-specialen i söndagens SvD (heja Svenskan) ? Jag har inte gjort det ännu, om jag ska vara ärlig, men är precis på väg. Utställningen är ett collage av de 20 år som gått sedan Margiela och Meirens skapade sin lilla avantegaremodebaby. Nu är Margiela-hysterin totalt utan proportion. Kalla det en feber. Till och med Carine Roitfeld dyker upp i plagg hon inte kan bära med en kappa över. Jag vill gära det samma, även om jag inte låta bli att tycka att Margiela i dag är helt annorlunda än bara för några år sedan. Jag tror att de på något vis gjort det lättare att förstå idag, trots att "svårheten" finns kvar, är den så tydlig och uppenbar att man fattar. Alla fattar. Fattar hur att de vill att man först inte ska fatta. och de är utan en massa referenser. Förut kunde en kollektion bestå exempelvis av omgjorda möbler och typ bilsäten till kläder, där "prislappen" från så att säga den slaktade möbeln fortarande hängde kvar på plagget. Nu finns inget sådant, utan kvar är bara en känsla av Margiela. Ett team som vet precis hur man skär i tyg och därför kan göra det på ett vis vi aldrig sett tidigare. Som vi inte visste att vi ville ha....
Hur som helst, så är utställningens curator Bob Verhelst som jobbat med huset sedan starten 1989. Självklart ska han inte ha satt ihop den i någon kronologisk eller för den delen ens logisk ordning, utan där ska vara fullt med trompe-l’oeil-väggar och annat som kan förvirra en åskådare. Förvirrad, och sedan en känsla av att bli upplyst. Gah jag vill åka dit nu!
Hm...Det har hänt ganska mycket den senaste veckan. Kankse dags för lite sammanställning ?
Tja, lite snare idag i sådana fall, först och främst Marc Jacobs kläder. Efter att ha presenterat Louis Vuitton 09 (som var –som brukligt– en mer Parischic art deco-version av sin egen signaturlinje) bröt han sitt tidigare skorts/kilt-fyllda tema och dök upp i byxor. Kostym t.o.m. Men, och håll i er ni som tror könsindelning; högklackade platåboots. Till kostymen.
Och senare på gatan, tillbaka i kjolen, men i armékängor. Och stor Hermés.
Jag gillar kjolen. Men est för att jag inte tål kritsrecksrandigt.
Och, en fin sak, konstnären Jeremy Kost har hängt backstage på modeveckan och har där försökt spela in en serie "screen-tests" som hyllning till Andy Warhol. Finast är Anna Piaggis (här) och roligast Karl Lagerfeld (han ver hur ett screentest ska gå till). Läskigast? Valentino of course, ingen borde få se mr Garavani på så nära håll under så lång tid..
Jag har lite feber. Men snart tillbaka på banan. Har en grej att säga om byxor.
Jag vet att många drivs av ett otroligt djupt rotat hat till denna byxa. Jag kan inte låta bli att vara lite småbesatt av den. En bra byxa varva med peg-leg-varianten. Men den kommer faktiskt i flera olika varianter i år, denna byxa med förlängd gren. Dels en haremversion med ganska vida ben. Sedan drop-crotch, som nedan, där grenen är som en säck eller ett vattenfall ned till knäna, där sedan benen blir helt raka. Jag gillar vattenfalls-versionen, men också säcken (som ju exempelvis kommer dyka upp hos H&MxCdG) för den är mer udda än fashion (den gräns där jag tvis bäst). Sedan MC Hammer-byxan...det är här många haters dyker upp...det är som en helt vanlig byxa med veck fram och gylf, men grenen bara hänger ner en bit. Se Hope längst ner. Jag måste prova. (Och gemensamt för drop-crotch:högklackat och/eller armekängor?)
Bilder, uppifrån: Dior Homme s/s 08, Kingdom of Style (man kan ju inte annat än dö lite för Queen Michelle), The Sarto, Altamira NYC, Alexandra Fundin-byxor från Ibeyos presskontor, Hope aw 08, Sasha Pivovarova i Comme des Garcons-byxor fotad av Craig McDean i Vogue Paris Aug 08, MC Hammer på Rolling Stones omslag september 1990.
Sedan finns de ju de där riktiga haremsbyxorna från Vuitton och YSL, som kanske inte har låg gren, men definitivt något slags pös-pegleg goin' on.
*love*
Det är så SKÖNT ut att glida runt i. Man känner sig rätt annorlunda med grenen vid knäna.
Update; Tack till Stockholmstreetstyle som gör en samhällstjänst och dokumenterar Elinor, inköpare på Weekday. Här framgår poängen.
På tal om H&Ms presskontor hittade jag två pälsar där (fusk). (De skulle komma i butik vecka 41. Men det är väl nu? De kanske redan kommit i butik?) Den översta pälsen kostar 998 (men ska man vara pimp så får det väl kosta) den nedre något billigare. Om man inte orkar leta second hand menar jag. Eller tycker det är lite scary med döda rävar. (Jag ser rävarna precis som hundar, eller små igelkottar. Däremot är jag helt ok med döda second-hand-kaniner eller minkar. Väldigt moralisk av mig.)
Men roligast att se tyckte jag var det här,
En pimp-päls, för killar, på H&M. (1498 sek, vecka 43.) Hur uppfattas egentligen en kille i päls ? Allt beror ju på sammanhanget, men har han kostym till blir det väldigt, liksom, James Bond i Sibirien? Rysk Maffia? Fast då kanske den ska vara lång, med cigarr. Och så ska han ha små barn, vara flankerad av dem små liv klädda så här,
(Naah.) Också H&M. Och en del ur deras "Party"-kampanj i november/december. Partajsäsongen.
Därför kommer även partajskor, jag spår en hit:
och
(398 konor, vecka 43.)
Och denna hatten för 69:50 med rosett och flor hade tydligen alla gått helt bananas över på tidningskontoren:
Vecka 41.
Jag förstår banans-utspelen. Små huvudbonader som nålas fast på håret är ståtligare än större hattar, som döljer för mycket av ens festliga glans. Man kan ha de små hattarna inomhus utan att bli irriterande. Och denna accessoar är mycket lättare att tillämpa (speciellt för 69:50) i stället för "bär ditt hår som hatt"-trenden som varit aktuell under alla tidigare festsäsonger. (se exempelvis Marina Kereklidou). Fast jag gillar även det, den som lyckas med en riktigt bra hårhatt ska ha extra skumpa.
Jag vet inte varför, men i stor sådan pimp-päls och glamourös huvudbonad känner jag mig lite som James Bod, på uppdrag i Ryssland.
Eller kanske snarare som Alber Elbaz uttryckt det: "I wish I would make James Bond. Then he would be a woman, and I would name her Jane Bomb".
Innan jag åkte hem från Paris träffade jag Caro på Cafe Flore och vi tog te och vin för 80kr stycket. Caroline lever ett brutalt fashion/författarliv i Paris, fast hon försöker låtsas som att hon är en rödvinssörplande konststudent. Fast den illusionen ingår väl i det livet. Hon bor i den gulligaste och bortglömda delen av Paris och läser konst på Sorbonne, men mest av allt författar hon på bok och skriver krönikor i svenska tidningar om hur det är att vara i Paris och skriva krönikor, och om dagarna och nätterna hänger hon med designers ur chefsstaben från de stora franska modehusen, dvs Maison Martin Margilea, Joseph och Cerruti (alla toppdesigners där är svenskor). Men hon har även en och annan vän som får slita modehund.
När vi satt på Flore, där ute där nere för att se ut, fast vi konstaterade att Beauvoir plus Sartre nog satt där inne där uppe, så dök halva Sveriges stylistgarde upp, de skulle träffa andra halvan (som satt där inne, där nere) och fika.
Caro; ledsen att jag pladdrade...efter fyra dagars kommunikation på kacklig franskengelska blir det så.
Vad mera...
På fransosernas ICA behöver man inte oroa sig för Törsten. Dock borde de bli lite ledsna av det kalla rödvinet?
I ett provrum på YSL. Som ni kanske vet är jag besatt av årets kollektion så till den (o)milda grad att det inte är okej. Jag provade en neongul ull/kashmirkjol formad som lamporna på franska gator (750 eur) . Jag provade mycket mer, men precis efter denna bilden slet butiksvärdinnan upp dörren och gormade "No camera!". (Och, för ni som undrat [mamma och Johanna] neope, jag köpte inget i butiken, för många gränser behövde sprängas)
På Colette provade jag en bomullsskjorta som skriver ut i paljetter vad jag tycker om butiken (håll upp datorn framför en spegel). Fast, jaa, det är väl en av världens viktigaste butiker ändå, branschmässigt. Och det luktar gott (de har matsal längst ner).
På Lafayette hittade jag världens mest perfekta boots igen (Demeulemeester), fast inte de höga och inte de låga, utan de mitt på vaden, helt strålande. (med det innebar också, inte 12000 sek, och inte 7000 sek, utan 10000sek. Damn it).
Efter att jag fotat detta skickade de i tysthet Lafayette-väktarna på mig, de kom i bakhåll och tog min kamera och försökte trycka "Delete All". Jag blev då helt tokig och slet åt mig den och skuttade iväg (utan min andra sko) ropandes att bilderna endast var för personal use...
Jag ser det så här: hade det inte varit fotoförbud hade jag inte haft något att berätta om och då hade jag nog inte lagt upp bilderna jag fick heller, hehe. Jag försökte (när jag kröp tillbaka för att hämta min sko) förklara för dem att de borde komma till Sverige och titta hur vi har det, där har alla en blogg och där skulle ett sådant system med fotoförbud aldrig fungera. De verkade inte så intresserade och förklarade att jag fick beskriva varuhuset för folk med ord och inte i bilder. De föredrar alltså en subjektiv vinkling snarare än hur det är fo real? Så de kanske är modernast ändå?
På Manish Arora var damen bredvid mig klädd i en glittrig Manish Arora-dräkt! ...
...så kom inte och säg att det inte är bärbart. ....
...allting "funkar ju med t-shirt och skinnjacka".
När jag gick hem en kväll fick jag för mig att sitta utanför Operan ett tag och fota lite.
Jag hade sällskap...
...av fransoserna som har grinden in till Operan som hem.
På planet läste jag Nouvel Observateur och hittade mig själv på en jättestor (och hemsk) bild.
Fast texten handlade om Face Hunter och andra "les chasseurs de style sur la toile". Men kontentan är enkel: skaffa mönstrade strumpbyxor och träffa på en person som är småläskigt besatt av ben och du hamnar i fransk Vänsters veckotidning?
ps. jag har feber.
Den 13e november är dagen då H&Ms Comme des Garcons-samarbete börjar säljas runt om i världen. Jag förväntar mig inget annat än kaos... Idag presenteras i alla fall (officiellt) alla bilder på CdG-samarbetet, som det varit så mycket hysch-hysch runt (och trots allt hemlighetsmakeri uppstod ju en bildläcka på fashionista.com förra månaden). För några veckor sedan var jag i H&Ms pressrum och tittade på större delen av de båda kollektionerna...och nu kan jag visa upp alla mina bilder och H&Ms produktbilder. Alltså blir detta en riktig bildkavalkad.
Kollektionerna är både dam och herr, med allt från pyjamas och t-shirt till kostym, samt en unisexparfym (som doftar sjukt fint, faktiskt) och några olika par skor och sneakers. Det återkommande temat är prickigt i olika prickstorlekar (sött) och färger.
Jag föll totalt för de dekonstruerade kavajerna, kjolarna, byxorna, och materialet som är en form av kokad ull. Priserna kommer ligga på ungefär 298 för en damskjorta (har jag för mig) och 798 för en kavaj (998 för herrkavajer). Är man mer klassiskt lagd till stilen måste jag säga att trenchcoaten var superb, lätt (till skillnad från den där V&R-trenchen från förrförra året) och fint skuren.
Nåja, till bilderna:
Delar ur damkollektionen först:
Klänning med sammetsliv, öppen bak (har man på sig denna visar man alltså nederdelen av ryggen, så fint):
Blusar med volangdetaljer på ärmarna:
Två fina kjolar i ull med utskurna, dekonstruerade detaljer; en veckad kjol och en pennkjol,
Byxor, ett par korta, till knäna, likt kjolarna ovan, och några olika "drop-crotch" (det är hetast just nu, believe you me) :
Fyra ännu mer fina och åtsmitande ullkavajer, den sista med frackstjärt bak (de två första har jag satt redan satt undan pengar för...)
. 
Vissa av pressexen gjorden i denna noppriga, kokade ull. H&M beslutade sedan att inte använda sig av den. Inga butiksplagg kommer alltså vara noppriga. (Och förhoppningsvis inte bli det heller)
En till liten kavaj, i blandade material:
Trenchen, värd att lovordas, gav ett lyxigt intryck, :
Många prickiga blusar, skjortor och t-shirts, samt en scarf och skor kommer dyka upp. (Det är leopardmänstrade i bakgrunden är Divided och har ingenting med CdG-kollektionen att göra)
Och till sist, damkollektionens huvudnummer, Pièce de la Résistance om man nu så vill (tänk V&Rs brudklänning som ju så småningom hamnade på museum), en kappa i ännu mer begränsad upplaga och i tretusenkronorsklassen:
Plagget är gjort som en korsning mellan en rejäl kritstrecksrandig ullkappa, med en barock volangprydd klänning applicerad ovanpå. Att sätta olika typer av plagg ovanpå varandra är typiskt för Rei Kawakubos Comme des Garcons (min favorit CdG-kollektion var när fantastiska sidenklänningar helt simpelt bara hängde rakt ner från ryggar och ärmar på enkla kavajer och byxor)
Unisexparfymen, en opretentiös och murrig doft, som kommer bli min nya om jag nu får tag på en flaska:
Så till HERRARNA:
En del snygga skjortor och kavajer/kappor. Bäst var en härlig och mjuk "sladdrig" ullkavaj i gränslandet mot kofta (min bild blev såklart rätt kass), men kavajen i butik kommer alltså inte vara nopprig:
Det finns tre kostymer, med detaljer och stygn som går på tvären rakt över:
Tröja jag kan se Johan i:
Killarna får också en trench:
Basic kofta och skjortor:
Jag gillade detaljerna på de här skjortorna:
Skor:
Plånbok (unisex, bien sur) :
Och som finito, lite bilder från H&M hur plaggen faktiskt ser ut på en kropp (modellen Heather Marks Update: Missy Rayder och inget annat! och en man) samt på sådant som inte fanns i showroomet,
Vad ger ni killar denna kavaj/kostym för utlåtande? Jag kan inte låta bli att gilla den.
Prickiga väskor däremot...är nog inte riktigt min grej.
Och till SIST:
En hatt!
What say you? Jag själv blev totalt exalterad av de där små damkavajerna i kokad ull och kjolarna och byxorna. Men sedan är jag också den som nyligen i Paris gick in på Printemps CdG-avdeldning en timme innan de stängde och lyckades stanna där tills de fick slänga ut mig. Jag provade mig igenom nästan allt de hade från höstens Rei- och Watanabe-kollektioner. Fullkomligt utsökta kavajer och klänningar med stora volangbeprydda hål i form utklippta hjärtan...(på prislappen? Hrm, hittade inte en enda under 12 000 kronor såklart.) Tyvärr rådde fotoförbud. Men, slutsats, jag kommer köa.
Gillar man referenser, och det gör man ju, är kappklänningen tagen från CdGs huvudkollektion aw06 (min favorit):
Och de små kavajerna, som jag föll för, kan väl härstammas på sätt och vis från ss07.
Annars är väl temat att det mesta från CdG/H&M "känns" som CdG i en förenklad version, men inget som är självkopierat direkt från en tidigare kollektion (som exempelvis Cavalli var), och inte heller endast vanliga t-tröjor som i Play-kollektionen.
I Sverige kommer CdG-arbetet finnas i följande butiker:
Stockholm
Dottninggatan 56
Gallerian (endast dam)
Hamngatan 22
Kista Galleria
Sergelgatan 1
Täby Centrum
Göteberog
Kungsgatan 55-57
Östra Nordstan
Kungsportsavenyn 26-28 (endast dam)
Helsingborg
Väla Centrum
Kristianstad
Östra Storgatan 53
Malmö
BK-huset
Umeå
Renmarkstorget 6
Uppsala
Svartbäcksgatan 4
Västerås
Vasagatan 13
Under lördagen presenterades nytillträdde Hannah MacGibbon sin första kollektion för franska modehuset Chloé. Svenske Paolo Melim fick kicken tidigare i år, och Hannah har tidigare fungerat som närmsta vapendragare för succuéåren under Pheobe Philo.
Allt jag kan säga är: PAOLO, kom tillbaka! ALLT ÄR FÖRLÅTET!!!
:
Fulaste skorna EVER.
MacGibbon.
Inget funkar. Jag menar, det ser inte ens särskilt välskuret ut. Och klänningarna, metallicplaggen känns omoderna.
Ok då, det fanns en del som faller under kategorin "helt okej" (i jämförelse med den ovanstående horrorn) :
Under Pheobe Phlio blev ju Chloé signifikant för att göra de absolut mest oklanderligt skurna byxorna, och en detaljrikedom med fantastisk finnish. Philo lanserade en flickig, nybohemisk estetik (som Lagerfeld ursprungligen skapade för huset på 70-talet) med bärbara plagg i härligt jordig färgpalett, plagg man fortf ser på Zara, H&M och KappAhl i dag. Dessa element; byxor, färger och flickighet, har väl MacGibbon här delvis lyckats få in. Men uuuhh, ändå, vad ful kollektionen är som helhet.
Om jag var ett Chloé-fan och hade massor med pengar i överflöd, skulle jag snarast lägga dem på en av de blommiga Chloé-Melim-chiffongklänningarna nu i butik– gissar att de kommer få högt samlarvärde...
Nu blir frågan, hur länge tror vi McGibbon stannar? Får hon en chans att gottgöra tro? Troligtvis. Får hoppas på nästa kollektion, alltså.
Något heeelt annat jag inte kunde låta bli att fundera kring när jag såg bilderna var Elsa Sylvan...; jag har sagt det förut men undrar igen, var ska hon ta vägen? Och vad kommer hända med alla dessa modeller i slutändan – nästa steg blir liksom att -poff- försvinna i tomma intet. Eller kanske blir de osynliga som flickan Ninni i Mumindalen?
Överlag tycker jag att castingen i Paris (och New York såklart) varit hemsk, exempelvis bore ingen castat Anja Rubik i sitt nuvarande tillstånd, hon är ju inte Anja Rubik längre. Var tog Anja vägen, liksom. Förstår väl iofs att de måste ta med henne på Chloé, de senaste säsongerna har hon (och Zimmermann) varit Chloé, i samtliga reklamkampanjer. Men det var när man kunde se att hon var hon.
Anja på Chloé, och nedan nyligen backstage (hello dödskalle med hår) & på JPG,
Och här, the Rubik as we know her, Pucci exakt ett år sedan.
Uh. Deras agenter måste vara hemska, hemska människor.
finally:
En bild på den osynlige mannen... Martin Margiela, 1997.
New York Times har grävt fram ett gammalt foto på mannen som aldrig ger en intervju och aldrig ställer upp på bild, Martin Margiela. Att jag sprider vidare bilden är nog precis motsatsen till vad Margiela vill, men jag kan inte låta bli. Så länge som jag letat. (Fast har hört att han har skägg numera.)
Det går rykten om att han sörjer det kommersiella hål som Renzo Rosso styrt hans märke, och att Margiela himself tänker hoppa av.
Jag har lyckats höra från en källa rakt inifrån Maison Martin Margiela-husets hjärta att de iaf inte vet eller hört någonting om det hela, och att ryktet om att mr Margiela skulle sluta är helt befängt.
Trots det cirkulerar historier om flertalet möten mellan Margiela och en tilltänkt ny chef, Raf Simons (innan Raf tillslut förlängde sitt Jil Sander-kontrakt).
Läs på nytimes.com, en längre artikel kring det hela, Fashions Invisible Man;
"But the changes also caused friction. Current and former employees have mentioned Mr. Margiela’s displeasure at Diesel’s marketing-driven culture, which would seem at odds with his philosophy that requires his fans to make an effort to find his clothes. Before the acquisition, the maison had not even been listed in the phone directory, nor had his name appeared on his collections or outside his shops."
Jag är påväg hem. (I Stockholms lugna vrå kanske mer genomtänkta grejer kan flyga ur mig också. )
Men det första jag tänkte när jag såg bilder från Karl Lagerfelds ss09, var att han nog haft bortgångne Yves i åtanke då kollektionen tog form, många fina siluetter som för tankarna till just ysl. Men mest var det skrädderiet som Karl själv har en svaghet för såklart. Och en hel massa överdrivna korsettbälten.
Sedan är ju Karl alltid Karl. Därför kan han göra en väska med sitt eget porträtt tryckt på. Och nog med det, han låter Angela Lindvall hålla upp den framför ögonen så att det plötsligt blir en Karlmaskerad modell där mitt på catwalken. Karl-humor (och en otroligt effektivt sätt att sälja en väska) på hög nivå !
Nu ska jag försöka kolla in bilderna från YSL-visningen och mysa lite.
Förresten, missa inte att Viktor & Rolf-visningen nu finns för alla att se på www.viktor-rolf.com ! Det tog tydligen ett crew på över 50 personer två dagar / 28 timmar att skapa filmen. Den enda modellen Shalom Harlow fick gå visningspodiet ner fem gånger per look (för att få med fem olika kameravyer och ordna så att minst tre Harlow kan befinna sig på skärmen samtidigt) och stackarn fick byta om 20 gånger. Vad blir det? Minst hundra varv på en och samma catwalk? Tydligen så ingick det en privat Harlow-fotmassör i det där 50-manna crewet. Man kan förstå det, då skorna tydligen var aningens små. Aj... Ingen hade nog trott att det skulle vara svårare att få ihop onlinevisningen än en live.
Den sju minuter långa filmen anspelar på filmen Funny Face med Audrey Hepburn, som handlar om hur en Vogue-chefredaktörs jakt på "intellektuellt mode" tar henne till en bokaffär (...) där som hittar Audrey...som hon vill göra till modell...
Förresten, stockholmsbebodda, missa heller inte det stora modesymposiet fredag och lördag på SU !
Jag har precis sett Stella McCartney. Själva kollektionen var typisk för Stella, stora kavajer ("jag har lånat pojkvännens"), söta små klänningar, sportigt, flickigt, lekfullt / lätt. Visningsprospektet (där det oftast står massa info om hår, modeller, inspiration mm) var härligt:
Tvärs över från mig, på front row of course, satt kvinnan med världens mest eviga page (som också tidigare satt Bob Marley) :
Precis som min mamma har hon solglasögon inomhus. (fast min mamma har ursäkten att hennes har slipade glas och hon lyckas jämt tappa bort sina vanliga brills)
Själva visningen fick jag ingen bra bild på...men musiken var RnB.
Alla mina bilder ser ut så här (modeller rör sig fort) så se style.com.
Jag lyckades dock snabbt glömma allt vad Stella hette eftersom jag blev totalt STAR STRUCK:
OMG PAUL!!! Två meter från mig!
(Hon i blått som han pratar med är dessutom fabulösa Jeane Baker från FashionTelevision, hon är också en idol...)
Twiggy.
Catwalken efter visningen.
Catwalkens backdrop. Anledningen till inbjudan-megafonen var att hon ville ge att lekfullt budskap (antar jag).
Sedan hann jag med lite smygtagen streetstyle...
(Jag tror kappan och klänningen måste vara DavidDavid. Eller ngt brittiskt iaf).
Nu står de och blutar på hotellrumsdörren, jag skulle checkat ut för tre kvart sedan! Stress! Men det gör inget, för jag hör bara "Love me Do" innuti hjärnan.
Nästa »
